Grattis min lillskit!
Idag fyller Wahidah år! Hon är nu en 2 år gammal salukidam och det har firats på hundcafé, med promenad i solskenet och bus i rastgården med en liten svart pudelvalp.
Av någon konstig anledning var Wahidah lite smårädd när vi var på caféet. Många stora hundar som kom och hälsade väldigt framfusigt, ny plats och ett eventuellt löp på G gjorde väl sitt.. Irriternade nog fick jag då höra "Ja, den lilla tjejen är försiktig, som de ska vara". En hund ska enligt mig inte vara rädd. Wahidah var rädd, inte mycket, men att då säga att rädslan är rastypisk gör mig lite less. Efter att ha suttit några minuter inne på caféet och titta på allt som var där började hon dock slappna av och kunde utan problem gå runt där, kolla och hälsa på både människor och hundar, lika orädd och avslappnad som vanligt.
I rastgården fick vi sällskap av en liten pudel. Wahidah sprang som en idiot och pudeln försökte förgäves hänga med. Det var kul att se Wahidah bli så trött att hon stannde, flåsade och inte vilja springa så mycket mer. Hon tar aldrig ut sig på det sättet om ingen leker med henne och Zala ytterst sällan när det är snö ute.
Vi gick runt en stund i solskenet. Därefter åkte vi hem och på tåget var Wahidah så trött att hon somnade och sov som en stock oavsett vad som hände. När vi kom hem la hon sig direkt på sängen för att sova.
Jag älskar trötta hundar och jag tror absolut att Wahidah är nöjd med sin födelsedag, som inte är slut än. Innan det blir sova för natten ska vi hinna upp till katten som jag vaktar nu för att morsan är bortrest, så det blir en liten promenad och ett litet äventyr till.
Fram tills hon blir pigg igen kan jag fundera på vad jag ska träna härnäst. Jag har lite ont om idéer. Platsliggning ska tränas, men sedan då? Det mesta sitter ju nu och det enda jag känner behov av inom lydnadsträningen är att träna med störning av andra hundar.
Av någon konstig anledning var Wahidah lite smårädd när vi var på caféet. Många stora hundar som kom och hälsade väldigt framfusigt, ny plats och ett eventuellt löp på G gjorde väl sitt.. Irriternade nog fick jag då höra "Ja, den lilla tjejen är försiktig, som de ska vara". En hund ska enligt mig inte vara rädd. Wahidah var rädd, inte mycket, men att då säga att rädslan är rastypisk gör mig lite less. Efter att ha suttit några minuter inne på caféet och titta på allt som var där började hon dock slappna av och kunde utan problem gå runt där, kolla och hälsa på både människor och hundar, lika orädd och avslappnad som vanligt.
I rastgården fick vi sällskap av en liten pudel. Wahidah sprang som en idiot och pudeln försökte förgäves hänga med. Det var kul att se Wahidah bli så trött att hon stannde, flåsade och inte vilja springa så mycket mer. Hon tar aldrig ut sig på det sättet om ingen leker med henne och Zala ytterst sällan när det är snö ute.
Vi gick runt en stund i solskenet. Därefter åkte vi hem och på tåget var Wahidah så trött att hon somnade och sov som en stock oavsett vad som hände. När vi kom hem la hon sig direkt på sängen för att sova.
Jag älskar trötta hundar och jag tror absolut att Wahidah är nöjd med sin födelsedag, som inte är slut än. Innan det blir sova för natten ska vi hinna upp till katten som jag vaktar nu för att morsan är bortrest, så det blir en liten promenad och ett litet äventyr till.
Fram tills hon blir pigg igen kan jag fundera på vad jag ska träna härnäst. Jag har lite ont om idéer. Platsliggning ska tränas, men sedan då? Det mesta sitter ju nu och det enda jag känner behov av inom lydnadsträningen är att träna med störning av andra hundar.
