Salukitrix

Eftersom vi alla mått bra nu så blev det en långpromenad runt lunchtid idag.

Vi gick på skogsstigar, klättrade runt lite på jobbiga ställen, tittade på fin natur, tog två vattenpauser och hade det bra. Heja oss! Vi ska komma i form nu och om man tittar på bilderna tycker jag faktiskt att Wahidah ser ut att ha blivit lite smalare och Zala har ju i alla fall en del muskler. (Bilder på mig skippar vi. Jag är inte i form alls.. Än.)

Titta så bra stig som får en att faktiskt lyfta lite på fötterna!


Vid vattnet:

Vi tränade lite lydnad och några tricks i köket nu på eftermiddagen.

Först kollade jag om hon kom ihåg "tass" som vi tränade på för någon dag sedan. Det gjorde hon, hyfsat i alla fall. Det gick helt klart bättre än första gången i vilket fall som helst.

Sedan lekte vi lite och hon fick gå slalom mellan mina ben. Det var en av de bättre slalomgångar någonsin för oss. Jäklar vad hon börjar bli duktig! Det gäller bara att jag kommer ihåg att belöna vid olika tillfällen, så att hon inte vänjer sig vid att vi alltid kör lika långt. Gör vi lika långt hela tiden så kommer hon börja slarva, det vet jag.

Därefter tränade vi fritt följ. Wahidah hade bättre position än vad hon brukar ha och jag tränade på svängar. Vår lägenhet är en sådan som man kan "gå runt" inne i. Alla rum är sammanlänkade till en cirkel runt badrummet. Det är perfekt att utnyttja när man tränar. Vi går då längs en "korridor", svänger en 90 graders-sväng och fortsätter rakt fram i nästa korridor.

Nu gick det så bra att jag bestämde mig för att utöka sträckan. För första gången någonsin skulle vi gå ett helt varv runt i lägenheten. Det blir totalt 4 svängar då, åt samma håll hela tiden. Vi gick, stannade, gick, svängde, stannade osv. Ibland stannade vi flera gånger på en raktsträcka, ibland inte alls. Wahidah gick med fin position OCH hon följde med fint med utmärkt kontakt i alla svängar - trots att jag inte belönade en enda gång under hela varvet!

Vi tog ett högervarv och ett vänstervarv för att få träna på båda svängarna. Vänstersvängarna gick bättre, men jag tror att Wahidah var lite trött när vi körde högersvängarna.

I vilket fall som helst så går det helt klart att variera hur man går, hur mycket som helst. Med väggarnas hjälp blir det lättare för mig att gå rakt också. Vi kan variera tempo, stanna olika många gånger, göra helomvändningar här och där osv. Det är toppenbra, framförallt dagar som idag, när det regnat hela eftermiddagen och fortfarande regnar.

Bra tajming har jag i alla fall - långpromenaden blev avklarad runt lunchtid och efter det cyklade jag till affären (Wahidah låg lugnt hela tiden när jag var borta!). Nu behöver jag inte gå ut mer idag annat än när hundarna ska kvällsrastas.

Idag älskar jag min unga dåre.

Vad ni än gör - håll käft när allt är bra.

Wahidah är halt.
Jag fattar inte varför, men ont har hon helt klart eftersom hon inte vill stödja på frambenet och tydligt visar att det gör ont när jag trycker på benet. Det är inte direkt några muskler där. Det finns inga fästingar eller annan skit. Jag har inte sett att hon klämt sig eller så.

Så vad fan är det som hänt nu?

------

11:27
Nu markerar hon bara. Så det är bättre. Ingen feber har hon heller.
Ringde en veterinär och rådfrågade, hon gav inget svar, såklart, det går ju inte riktigt att ställa diagnos över telefon. Pratar med en vän (som är veterinär) över msn. Hon tycker att vi kan avvakta över helgen, hålla Wahidah lugn, bara gå korta koppelpromenader och ringa vetrerinär om det inte blivit bättre sedan. Så gör vi. Tänk vad mycket tid jag får över till att städa lägenheten och fixa med hemsidan nu när jag inte kan gå långpromenader!

Det känns som om jag inte borde ha hund.
Första juli fick Wahidah borrelia. 10 dagars vila med medicin. En måndag gick vi lite promenader igen. Sedan hann vi vara igång ordentligt i två dagar innan hon skrapade upp trampdynorna. De läkte. Sedan har Zala haltat och haft sig. Nu har allt varit bra i 2½ vecka och då haltar Wahidah.

Jag orkar inte mer.

Wahidah där Wahidah är som gladast - högt upp så att hon kan titta ut på hela världen.



Förresten, här ser hon ju inte ens tjock ut!

3 timmar ute. Först en lång skogspromenad (det blev svettigt!) och sedan lite, lite spring i rastgård. Heja Wahidah!

Jag har börjat skriva upp vad vi gör varje dag i min kalender och jag ska nog börja väga mina damer också och skriva in vikten i kalendern. Som det ser ut nu har de fått springa i rastgård varje dag i en vecka och vi har gått långpromenad alla dagar utom 2. (Dåligt väder och vi tog istället flera smårundor, så lite rörde vi på oss)

Nu sover båda hundarna och snart ska vi kanske upp till morsan.
Kompaktkameran är iväg på resa, så det kommer inte bli några fler filmer innan måndag och det är svårt att fotografera sig själv när man tränar, men jag ska försöka att fotografera andra roliga bilder på hundarna under tiden, samt se till att skriva lite här varje dag ändå.

Heja oss! Nu ska vi alla tre komma i bra kondtion.
Wahidah och jag ska bli smala och få muskler. Zala ska bygga muskler och få hålla igång på lite olika sätt så att hon håller sig så smidig som möjligt.
Vi har i alla fall kommit igång nu!


(Nu har jag dessutom sett till att skapa några nya bloggkategorier och sorterat ALLT jag skrivit här i bloggen under dessa kategorier. Förhoppningsvis blir det bra, om man nu vill läsa något gammalt jag skrivit.)

Jag har kommit igång med filmandet nu!
Tyvärr har jag ju bara en sketen kompaktkamera att filma med.. Jag önskar så otroligt mycket att jag kunde filma med en kamera där man kunde zooma samtidigt som man filmar. Det är en omöjlighet nu. När jag har råd ska jag köpa en sådan kamera och då ska jag filma busande hundar, hundar på LC och kapp och allt möjligt.

Såhär blev det i alla fall när hundarna släpptes i rastgården idag.
Vi gick till den lilla rastgården, vars största fördelar är att den är nära oss och har bra staket. Tillräckligt stor för att de ska kunna springa av sig det värsta i alla fall - och eftersom det regnade tidigare under dagen ville mina inte springa mycket alls...

Idag regnar det (trots att det på SMHI står att det inte regnar..). Varken jag eller hundarna vill ut och därför passade jag på att träna lite med dem istället för den planerade långpromenaden.

Jag började med Wahidah.
En del bus, sedan lite tricks, lite bus och så avsluta med 1ans apportering.


Jag är nöjd med att hon (som alltid) leker. Jag är väldigt nöjd med att jag kan avbryta leken, få henne att släppa kamptrasan och sedan vara på igen. Dessutom är jag glad för att jag själv kommer ihåg att belöna det faktum att hon släpper när jag vill. Det har vi tränat massor på, just att kunna styra leken utan att den för den sakens skull blir tråkig. Jag är även glad för att hon leker med mig, även när jag inte har leksaker, godis eller annat.

Jag gillar att hon fått balans när hon "sitter fint", att hon numera kan gå slalom utan att jag leder med godis (jag tror faktiskt att det här var första gången hon gjorde det) och framförallt, att det känns som om träningen flyter på lite. Dessutom blev jag lite förvånad över att hon inte tuggade alls på apporten - och glad för att jag själv hade vett nog att nöja mig då, inte traggla vidare bara för sakens skull.

Sedan var det Zalas tur!
Henne försökte jag lära "vacker tass". Godis i handen och så satte jag mig bredvid henne. Eftersom hon är en sådan hund som använder tassarna så fort hon vill något så var det här inte så väldigt svårt för henne. Kanske hennes nya favorittrick?


Sist ut, Wahidah igen!
Även hon skulle få lära sig "vacker tass". Där har man inte lika mycket gratis. Det tog många minuter innan hon ens tänkte på att lägga upp tassen på min hand. Jag vet inte hur väl det syns i filmklippet, men när jag klickade för att hon la upp tassen på min hand så blev det en liten "aha-upplevelse" för henne, och efter det så flöt det ju på ganska bra.


Förövrigt tror jag att jag ska göra om mina bloggkategorier här. Nu har jag ju bara "Zala", "Wahidah" och "Hundrelaterat". Det känns som om det hade varit bättre med trickträning, lydnad, vardagsgrejs, äventyr, övrigt och hundrelaterat. Eller? Vad blir bäst?

Idag åkte vi iväg en bit, för att få gå promenader på nya ställen.
På kommunens hemsida såg jag att det skulle finnas en rastgård jag inte tidigare varit på, så vi åkte dit.



Rastgården var inte stor. Fårstängslet lågt och det gick runt många hundar m.m. i närheten av rastgården. Troligtvis är den i princip aldrig tom (och jag släpper inte ihop mina hundar med okända hundar i små rastgårdar).

Kort sagt. Dit åker vi inte igen.

Istället åkte vi hemåt och passade på att vara en stund i vår närmaste rastgård. Den är inte heller så väldigt stor, men den har i alla fall väldigt bra staket! Wahidah sprang ingenting. Zala gick bara efter mig och ville ha godis, men de verkade ändå glada över att få gå lösa en stund.



Nu sitter jag och funderar på vad vi ska göra imorgon. SMHI påstår att det ska regna imorgon och i övermorgon. Kanske tar vi bara småpromenader och tränar lite inomhus då? Jag borde verkligen träna lydnad med Wahidah och hitta på något nytt för Zala att lära sig. Men vad ska man lära dem?

Har hört något om en saluki som lärde sig vifta på svansen på kommando, och en som lärde sig lägga tassarna i kors på kommando.. Det kanske vore något?

Nu under kvällen fick jag en liten chock, en otroligt glad överraskning.

Häromdagen skrev jag ju om hur mycket bättre mina hundar mår nu med fiskolja, glucosamin osv, skrev att Zala verkar röra sig lättare och har fått finare päls. Idag fick jag ett bevis på att jag inte är helt fel ute i mina tankar.

Senaste året har Zala inte lekt så mycket. Eller rättare sagt, hon har inte sprungit så mycket. Hon har busat igång Wahidah, låtit Wahidah springa sig trött för att därefter jaga henne. Hon har lekt desto mer inomhus, där det är trångt och inte finns så mycket springutrymme. I rastgården har hon knappt sprungit alls, om vi inte varit i stora fårhagar. Troligtvis blir väl frihetskänslan så enorm där att hon inte kan låta bli att springa lite.

Jag har mest tänkt att hon inte springer för att det varit tråkigt med små utrymmen, eller att hon förstår att Wahidah är snabbare i svängarna så att det inte är någon idé att jaga henne. Men så sprang hon ju konstigt där på lure coursing-träningen i våras och likadant på släphareträningen kort därefter och då bestämde jag mig för att pensionera henne från att springa efter trasa. Hon är ju ändå för gammal för att få tävla.

Men jag vet hur lycklig Zala blir av att få jaga trasa. Det finns absolut inget hon älskar mer i hela världen. Inget ätbart i världen och ingen mjuk säng i världen är bättre än att få jaga. Hon blir helt till sig så fort hon förstår att man närmar sig en spring-träning av något slag, trippar på tå, lyfter huvudet högt, skriker och studsar som en galning i väntan på att få springa. Det känns därför jäkligt trist att inte ta med henne längre.

Så idag hände det:
Zala lekte som en tok utomhus - i liten rastgård!
Jag trodde knappt mina ögon när jag såg det. Vi hade trots allt gått en 3 timmar lång promenad tidigare och hon borde vara trött. Men hon lekte! Hon sprang runt som en tok, snurrade runt på stället i hög hastighet (jag trodde seriöst att hon skulle bli yr och ramla), vände så snabbt och snävt i vissa kurvor att Wahidah blev förvånad och halkade omkull. Zala var visserligen på det stora hela lite långsammare och stelare än vad Wahidah var, det såg man, men det var full fart!

Hon sprang, hon njöt, hon lekte som en total galning och när jag stod där och tittade på dem med ett stort leende tänkte jag för mig själv: det där, det är min snart 10 åriga saluki det. Min gamling, som inte alls är gammal!

Nu har hon legat hela kvällen i sin bur, sett glad ut, drömt massor och hon flyttade precis över till sängen där hon rullat ihop sig vid huvudkuddarna. Nu tänker hon inte gå ut mer idag, om jag inte drar ut henne. Hon är lycklig.

Så jag funderar nu, när jag tänker på hur hon är, hur hon blivit, hur hon mår och allting:
Ska jag ta henne till en släphareträning igen? Hon behöver ju inte springa upp för den jättejobbiga backen i sandtaget direkt, men en liten bit på platt mark borde inte vara några problem... Om någon vecka ska vi ge oss iväg till träning nästa gång. Hon skulle verkligen älska att få följa med, att få springa igen, få jaga, och jag tror faktiskt att hon skulle klara det utan problem.

För nu har hon gått en riktigt lång promenad, och sprungit massor i rastgården samma dag, men inte ens markerat lite när hon varit ut efter det. Hon klarade det utan några problem alls. Nog borde en liten springsträcka på platt mark gå bra..?

Såhär såg det ut senast Zala var på släphareträning.
Totalkrach ner i trasan så fort den stannade. Ingen tvekan om hur mycket hon gillar det där inte!


Med sand i nos och ögon:


(Bilderna lånade av min underbara vän Julia som varit snäll nog att fota mina hundar under flera träningar under året.)

Det är helt underbart lugnt och skönt här hemma nu. Zala ligger och småpratar för sig själv när hon lägger sig tillrätta i buren, Wahidah ligger utslängd på sängen och sover. Båda är nöjda och det känns i hela lägenheten att det är ett bra lugn här. Inte det där "väntande lugnet" som är när hundarna är lugna, men absolut inte hade haft något emot att gå ut på en långpromenad.

Vi var ute i lite mer än tre timmar. Gick runt en sjö, tittade på naturen, mötte några hundar (och Zala uppförde sig otroligt bra!), gick ner till sjön så att hundarna fick doppa tassarna, pratade med mötande människor osv. Vädret var fantastiskt och allt var fint. Zala tyckte det var lite jobbigt då och då, men hon har väl också dålig kondition nu när vi varit stilla så mycket under en lång tid.

Vid ett ställe så fick Zala gå runt lite och vara lös, Wahidah fick ligga kopplad och tugga på en pinne. Jag tog fram kameran och fotograferade min fina gamla dam. Hon är så otroligt lätt att ha lös (om man har med godis..) för hon springer inte, utan går mest runt och tittar på världen och kommer så fort jag ropar eftersom hon vet att det är stor chans att hon får något gott. Det är otroligt synd att jag så sällan har henne lös på andra ställen än i rastgården. Det får bli bättring på den punkten i framtiden.

Idag har jag busat med Wahidah.
Lite av det filmades och därför lägger jag upp klippet här.

Nu hade vi lekt en stund innan, så hon var lite trött, men förhoppningsvis ser man att hon gillar att leka med mig ändå. Det blev lek utan leksaker, lek med gosedjur (dragkamp och "jakt"), lek med mig igen och det som inte fastnade på film var när vi lekte med boll och när Wahidah jagade mig. (Skitkul lek! Jag springer allt vad jag har och Wahidah studsar efter. Det är ju inte direkt svårt för henne att hinna med...)

I någon månad har jag letat nu! Jag hittar dem inte! Garderoben, hatthyllan, förrådet där jag har mest hundsaker, byrålådor, hos morsan, under sängen, under köksbordet...

Jag har letat överallt och ingenstans är hundarnas regntäcken!

Under veckan som kommer ska det tydligen regna galet mycket. Det känns ju fruktansvärt dumt att sätta på hundarna vintertäcken när det är många plusgrader ute, men Zala hatar regnet, fryser i regnet och Wahidah blir bara bitter. Dessutom är det jobbigt att torka hundar hela tiden.

Såå, om någon skulle vilja skänka bort två tunna, vattentäta regntäcken så finns det en här som vill ha!
Annars tar jag tacksamt emot städhjälp här hemma.. River man ut allt här i hemmet borde det ju vara en omöjlighet att inte hitta de där jäkla täckena?

Hur svårt kan det vara?

Dagens långpromenad blev bort till en rastgård som Wahidah inte fått springa i förut. Kameran var med och det blev några bilder. Egentligen hade jag tänkt gå genom en liten skog också, men det började regna och jag var verkligen inte klädd för regn, så vi vände hem istället.

Någon dag ska jag leta fram hundarnas regntäcken...

Klicka på de små bilderna för att se dem i större storlek!



Förövrigt känns det riktigt bra med två friska hundar nu.
Jag ska se till att gå en långpromenad och låta dem springa varje dag. Det behövs. Wahidah är (som ni ser på bilden längst ner till vänster), både tjock och omusklad... En "granne" har 3 salukis. Jag ska ringa till henne någon dag och kolla om hon känner för att låta någon av dem leka med Wahidah. Zala är inte mycket till leksällskap nämligen. Det råkar vara roligare att äta gräs än att jaga W.

För två veckor sedan skrev jag det här:
"Om några timmar kommer min kära mor hit. Vi ska fika och med sig har hon då fiskolja, som jag ska börja ge hundarna. Dessutom ska jag beställa hem nytt foder till hundarna. Jag har bestämt mig för att testa standart, för att slippa all "skit" som det är i många andra foder.

Det resultat jag hoppas på att få är: bättre trampdynor(!) på båda hundarna, bättre päls på Zala, icke-rinniga ögon hos Zala (de rinner inte mycket, men lite kladd brukar det bli i dem), mindre och bättre skit samt möjlighet att ge hundarna lite mer mat utan att de blir tjocka."

Jag tänkte att det är dags att utvärdera hur det har gått!

Standrardt-fodret.
Wahidah äter en halv dl standardt per måltid och det känns som om hennes mage nu börjar vänja sig vid det. I början blev det mer lös skit, mycket(!) skit osv. Så blev det även för Zala, men hon verkade dessutom få rinniga ögon (eller om det bara var en tillfällighet, jag vet inte). Zala får fortsätta med Magnusson meat & bisquit work, för jag tror inte att jag kommer hitta något foder som passar henne bättre än det. Wahidah borde kunna fungera på standardt. Vi ska se om magen vänjer sig...

Fiskoljan.
Vilket jävla mirakelgrejs! På någon enstaka dag blev Wahidahs tassar kanonfina! De läkte hur fort som helst! Nu har Wahidah finare trampdynor än någonsin innan. Hennes päls är om möjligt ännu lite finare än innan. Zala, ja hon har nästan slutat håra (och hon hårade massor innan!) och hon har finare trampdynor. Jag kommer aldrig sluta med fiskolja!

Glucosamin.
Jag vet inte om jag inbillar mig eller inte, men det verkar tamigfan som om Zala inte har lika mycket problem med sin dumma tå nu som hon haft innan. Dessutom har jag inte hört det knäppa till i hennes knän på ett bra tag nu. Det känns som om glucosaminen hjälper hennes leder, så vi fortsätter och ser om det håller i sig. Nu har hon i alla fall kunnat gå långa promenader, busa i rastgården och hålla igång, helt utan problem med något. Jag håller tummarna för att det inte är någon tillfällighet.

Länge har jag påstått att Wahidah lever med en enda tanke i skallen: "Hela världen är en lekplats!"
Med tanke på att hon kan få för sig att leka med alla människor, alla hundar, grässtrån, pinnar, bollar, stenar, papper och precis exakt vad som helst, så är det väl inte så konstigt. Så fort hon får se något nytt verkar hennes första fråga inte vara "Vad är det där?" utan mer: "Leka?!".

Så, eftersom gårdagen blev en enda stor egoboost för mig (jag var på en fantastisk The Ark-konsert) och allt flyter på rätt bra nu, så har jag bestämt mig för att leva på samma sätt som Wahidah gör. Hela världen är en stor lekplats. Vi ska börja leka lite överallt. På lekplatser, i rastgården, i skogen. Någon gång under varje promenad ska vi hitta någonting som är kul att göra. Man kan aldrig leka för mycket.

Efter gårdagens konsert är jag trött och har ont i hela kroppen, men hundarna ville ju ut ändå. Först fick de varsin petflaska med lite mat i, så att de kunde roa sig under tiden jag städade lite i köket och åt lunch. Därefter gick vi ut på långpromenad.

Först gick vi till en lekpark. Där fick Wahidah hoppa upp på en sten, på konstiga balansgrejer, hoppa över en balansbom på kommando osv. Zala fick ställa sig med framtassarna på konstiga balansgrejer, något som hon inte är helt förtjust i. Konstiga underlag som inte är helt stadiga brukar hon se som läskiga, men hon var duktig idag! De kan båda "hopp upp" på kommando, och med godismuta för Zalas del blev det riktigt kul för oss alla tre.




Sedan gick vi vidare till en rastgård, där damerna fick springa. Efter att de sprungit gick vi vidare till en annan rastgård. Jag gör gärna så att jag släpper hundarna två gånger per promenad, eller fler gånger, så att de inte vänjer sig vid att så fort de blir infångade innebär det slut på det roliga. Framförallt nu, när Wahidah är inne i en period av "Spring så länge du har chansen - låt dig inte bli fångad!" blir det extra viktigt. Det gör underverk för inkallningen, i alla fall för oss. Efter att ha varit i andra rastgården kom båda damerna springande till mig när jag ropade på dem. Det gjorde de inte i första rastgården.

Vi såg även en stor mängd hundar ute. Troligtvis var vi ute "i rusningstid" när alla rastade hundarna efter att ha kommit hem från jobb osv. Superbra för Zala, som inte sköter sig vid hundmöten pga osäkerhet. Jag funderar på om jag åter igen ska ta med godis på promenaderna för att avleda henne när hon ser en annan hund. Vi gör inga framsteg längre, snarare tvärt om. Vi får se. Hon verkar även ha glömt bort vad "Gå fint" betyder. (Det innebär att man går fint vid min sida utan att bry sig om mötande hund)

En golden retriver, en cairnterrier, en yorkshireterrier, en chihuahua-liknande sak, en flat-liknande sak, en boxer, en basenji, en slädhundsliknande fyrbening och en hel del mer var vad vi såg. Det finns många hundar häromkring.











Och så ett citat från världens bästa låt. När jag kvällsrastade damerna kom jag på att det går att använda även i hundsammanhang:
Every morning I would see her getting off the bus
the picture never drops, it's like a multicoloured snapshot
stuck in my brain. It kept me sane for a couple of years
as it drenched my fears, of becoming like the others
who become unhappy mothers, and fathers of unhappy kids
And why is that?
'Cause they've forgotten how to play
or maybe they're afraid to feel ashamed
to seem strange
to seem insane
to gain weight
to seem gay
- I tell you this:
That it takes a fool to remain sane

Jag la ju aldrig in bilderna från kappbanan förut, kanske blev det inte av för att det inte är några bilder på Wahidah? Jag vet inte varför jag inte laddade upp något här, men nu är det dags.

De här bilderna fotograferades alltså i lördags när jag var på kappträning i Åkersberga med Wahidah. Klicka på de små bilderna för att se bilderna i större format:

Jag tror bestämt att Wahidah varit för snäll för länge. Nu blir jag nämligen valpsugen av att se på söta valpbilder. (Tidigare har jag bara tänkt på ung, jobbig Wahidah för att bli avskräckt)

Hade det inte varit fint med en liten salukivalp? En liiten snäll, busig men duktig valp? Gärna samma kropp osv som Zala, gärna en Zala på alla sätt och vis, fast utan osäkerheten mot andra hundar. Och så gärna en mörk valp, grizzle eller så... Ge mig en sådan tack?

Hundarna har bäddat ner sig för natten nu. Zala har precis som vanligt dragit bort sängöverkastet och täcket för att rulla ihop sig uppe vid huvudkuddarna. Idag bäddade hon dock så ivrigt att hennes huvudkudde flög ner på golvet, så hon får ha sängöverkastet som huvudkudde istället. Det duger tydligen också.

Wahidah ligger utslängd i fåtöljen. Hon låg nyss på rygg i nya hundsängen och drömde. Det är ett gott betyg. Jag hoppas att hon kommer fortsätta trivas i den, för det är en bra hundsäng.

Lilla fröken W började förövrigt löpa idag, vilket kan förklara varför Zala var senare än vanligt med sitt löp - de börjar helt enkelt tajma in varandra nu. Äntligen. Sjukt praktiskt också, framförallt om vi ska åka till någon vän som har hanhundar. Det blir lättare att planera då. Tex hade jag gärna åkt till min vän Viktoria som har en salukihane, för att bo där en knapp vecka, åka på LC-tävling och låta hundarna busa i sandtaget ihop. Nu får vi se om jag kan få Wahidah i tävlingskondition tillräckligt snabbt... Det är tveksamt.

Ikväll har vi förövrigt träffat två nya människor! Vi fick finbesök av två personer som ville träffa mina damer för att de är nyfikna på salukin. Den ena har varghund och den andra har haft varghund, men ville nu ha någon mer långlivad och frisk ras. Det blev en regnpromenad till rastgårdar, massor av salukiprat och jag blev glad av att höra att de vill ha en funktionell hund. Tyvärr glömmer så många idag bort att salukin faktiskt ska kunna fungera som jakthund. Jag hoppas absolut att de här människorna fortsätter tänka sunt, skaffar sig varsin fin saluki och ser till att hålla igång med dem på lure coursing, kapp eller något annat som är kul att syssla med.

Springa runt i en utställningsring kan vem som helst, jaga kan inte vem som helst och jag är uppriktigt orolig för vad som ska hända med alla världens hundraser om folk inte tar sitt förnuft till fånga när det gäller utställningar. Det är sällan det mest funktionella som vinner i utställningsringen. Kolla bara på hur det blivit med schäfer, golden retriver, labrador retriver och alla dessa hundar med intryckta näsor som inte kan andas, extrema pälsar som inte är funktionella för fem öre osv. Hur ska det sluta för salukin om folk glömmer bort funktionen?

Det finns alltid någon som har sagt något bättre än vad man själv kan uttrycka något. I det här fallet väljer jag att citera Karen Fisher som har kennel Ruweis i England.
"The breed is a continuance of the first imports, Arabian hunting dogs, it is not an improvement on them. Salukis should look the same as they always have, balanced and functional just as they can still be found today in their native lands."


En ett år gammal bild från släphareträning i sandtaget. Galningen som vill mörda trasan är Zala.
Bilder från kapplöpningsbanan som jag fotade i lördags har jag visst inte lagt upp än. De bilderna kommer imorgon, det lovar jag.

Jag tränade lite tricks med Zala också.

Försökte få henne att gå slalom mellan mina ben.. Vilket inte är helt lätt eftersom hon verkar tycka att det är smått obehagligt att gå mellan benen, precis på samma sätt som hon inte vill gå genom dörrar som inte är helt öppna osv. Jag fick kasta godis på marken för att öht få henne att gå mellan mina ben, och längre än så kom vi inte idag.

Hon fick släcka lampa någon gång, sitta fint en gång och buga lite. Allt det gick kalasbra.

Sedan tränade vi på "stå". Jag gick, Zala följde med, jag sa "stå" och hon stannade! faktiskt! Hon verkar ha lärt sig nu vad jag vill att hon gör, och hon har helt klart förstått vad ljudet från klickern innebär.. Så fort hon hör klicket börjar hon kolla runt på marken efter godis. (Jag ger henne aldrig godis ur handen eftersom jag då inte skulle ha några fingrar kvar...) Jag gick ett varv i lägenheten med Zala efter mig, sa "stå" lite då och då och nog fasen stannade hon varje gång! Helt otroligt! Får man bara till fotgåendet lite halvdant kan man nog få ihop ett ordentligt ställande under gång. Det hade varit något det...

Jag tränade nyss lite med Wahidah. Bakdelskontroll (med hjälp av lådan i början) fick det bli och jodå, nog går det, men Åh vad hon är seg på att sedan följa med om jag tex går ett steg rakt åt sidan när hon kommit och satt sig bredvid mig. Hon sitter kvar, kan komma och sätta sig framför mig, sätta sig snett eller vad fan som helst. Noll koll och hon försöker inte ens. Minst sagt irriterande och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få det att fungera.

Vi körde även någon inkallning och det gick bra. Jag belönade henne med dragkamp och det var skitkul tyckte hon, såklart.

Det lilla träningspasset avslutades med att jag tränade på att få henne att släppa dragkampsleksaken. Så fort hon släppte på kommando så fick hon den igen, släppte hon riktigt snabbt så kastade jag iväg den så att hon fick jaga den och då kom hon faktiskt tillbaka för att ha dragkamp igen. Hon har även börjat släppa riktigt snabbt nu och det känns jättebra att det fungerar att leka med henne också. Hon vet att hon får tillbaka leksaken om hon är duktig, så hon behöver inte längre hänga kvar i den för allt vad hon är värd.

Idag fick jag för mig att gå till skogen för att fotografera porträttbilder. Så jag tog hundarna, kameran, teleobjektivet, vatten, skål och traskade iväg. Det var varmt, men helt okay så fort man kom in i skogen. Damerna njöt (framförallt Zala älskar skogen), jag hade trevligt och jag fick mina porträttfoton.

Det bästa med att ha snälla salukis är att det går relativt lätt att fota bra bilder på dem. Det är bara att ställa dem någonstans där det är okay ljus och bakgrund samt finns något spännande att titta på. Sedan kan jag knäppa loss kopplet så att det inte stör bilden, säga åt dem att stanna och så fotar jag.

Efter vår skogspromenad gick vi över en gräsmatta som vi satte oss på. Vi satt i skuggan av ett träd, tittade på världen och hade det fint. Totalt var vi ute i två timmar och när vi kom hem så hade Wahidah fått en ny säng! Köpte en sele till henne förut, som vid närmare koll inte passade bra alls. Så idag åkte min snälla far till djuraffären och bytte selen mot en hundsäng. Jag tror den blir kanonbra.

Här kommer bilderna!

Idag åkte vi iväg igen, jag och Wahidah.
Det blev lite spring efter trasa hemma hos Gerd. Wahidah fick inte springa mycket, eftersom hon sprang en hel del igår, men vi var där, pratade med vänner och jag fotograferade en del.

Det är verkligen guld värt att ha trevligt folk att träna med. Man lär sig mycket, får se mycket mer än om man bara tittar på en hund och tja, man har kul. Jag gillar att ha kul.

Vi gick sedan hem till morsan. Där sov Zala och Wahidah i soffan och därefter gick vi till rastgården. Hundarna gick mest omkring, men busade lite också. Nu har jag med andra ord väldigt trötta och glada hundar!

Klicka på småbilderna för att se dem i större format!

Nu är vi hemma, efter en hel eftermiddag på kapplöpningsbanan!

Det var jobbigt att ta sig dit, men väl där så träffade vi massor av trevligt folk, såg fina hundar överallt och hade det riktigt trevligt. Vi stod och tittade på några av loppen för att kolla om Wahidah förstod vad som var på gång och jag fotograferade. Wahidah förstod, helt klart! Hon hoppade, skrek, pep, hoppade igen, varje gång som "haren" åkte förbi.

Efter alla tävlingslopp var det dags för Wahidah att springa träningslopp, själv såklart. Hon fick starta ur öppen box. Jag lät henne gå in och höll sedan i bakdelen på henne för att hon inte skulle kunna fara ut innan det var dags att springa. Det är helt sjukt hur små de där boxarna är! Men Wahidah tyckte inte det var några konstigheter alls utan stod fint och väntade.

Till sist kom "haren" och Wahidah fick fara iväg! Hon har ju tokigt dålig konditon nu, är tjock och har tappat alla muskler under den långa tid som hon varit sjuk/skadad osv, men hon sprang på. Hon tvekade lite i första kurvan men efter det var all tvekan bortblåst. Det slutade med att hon sprang det 320 meter långa varvet på 23,5 sekunder!

Salukirekordet på banan, på samma sträcka, ligger på 22,91 sekunder. Det ska bli spännande att se vilka tider Wahidah kan få när hon är i toppkonditon. Jag längtar redan till nästa träning och nu hoppas vi på licens någon gång i år!

(Och förresten. Alla tassar höll. Wahidah är fortfarande hel och glad.)

Imorgon bär det av på nya äventyr! Då ska vi till kapplöpningsbanan! Varken jag eller Wahidah har varit på kappbana förut, men vi kommer få hjälp och det ska nog gå bra. Det jobbigaste blir bara att ta sig dit...

Så vi laddar med vatten, munkorg och enormt tålamod för varma, jobbiga färdmedel och så ger vi oss av.
Förhoppningsvis får jag möjlighet att fota andra hundar som springer också, men några bilder på Wahidah kommer det inte bli eftersom jag inte har någon vän med mig dit.

Heja Waha!

Jag tog nyss en liten paus från storstädningen och tränade med fröken W.
Fritt följ och platsliggning, samt lite trick mellan för att leka lite.

Fritt följ gick kanon! Hon följde fint - med fin position utan att köra ut rumpan idag! Dessutom gick hon skitfint med bra kontakt(!) när vi svängde hyfsat snävt. En sväng åt höger och en åt vänster, båda gick bra och jag kan inte säga att någon gick bättre än den andra.

Trickträningen gick som alltid bra. Vi har ju inga krav där alls utan hoppar och skuttar mest. Lite slalom, lite krypande, släcka lampa en gång... Inga problem.

Sedan körde vi vår hittills längsta platsliggning. 2½ minut. På tävling gäller 2 minuter. Jag stod visserligen i köket där det inte finns någon störning och jag kunde inte komma längre ifrån henne än ca 3-4 meter, men hon låg fint, utan att visa tendenser på att vilja gå därifrån eller äta smuts från golvet. Nu ska jag börja träna på att hon ska ligga två minuter med mig 10 meter bort i korridoren utanför lägenheten. Jag tror att det kan gå bra.

Jag fick en trött liten saluki av träningspasset. Hon busade runt massor innan vi började, men nu ligger hon lugnt och sover. Skönt!

Idag fick Wahidah leka med Hajto och Abbe i den största av rastgårdarna häromkring - och hon är fortfarande hel! Inga trasiga tassar, ingenting, bara en trött och glad W. Nu vet jag dessutom vad hundarna är för ras! De är av rasen kleiner münsterländer! Jag har knappt sett sådana på bild innan, men jag tror faktiskt att jag gillar dem. Framförallt Hatjo är jättecharmig, med sin enorma tunga(!) och tunna kropp. Han är visst för smal, men med tanke på att jag tycker att alla hundar som inte är vinthundar ständigt ser tjocka ut, så är det inte så konstigt att jag tycker att han är fin då.

Efter lekandet var Wahidah i alla fall väldigt trött. Vi gick dessutom upp till morsan för att titta till katten så det blev ännu en liten promenad.

När hundarna hade fått kvällsmat så skyndade jag iväg till Ikea, för att köpa en förvaringsgrej att ha hundprylar i.
Totalt var jag borta i 1 timme och 5-10 minuter - och Wahidah var lugn hela tiden! Hon var vaken när jag åkte, men låg ändå lugnt och vilade när jag kom tillbaka! Hon hade inte ens tuggat på sängkläder. Ingenting, bara varit underbart snäll och det känns fantastiskt att det går åt rätt håll! Äntligen. Ingneting är omöjligt.

Lekbilder!

Zala behöver vaccineras.
På ett ställe kostar det ca 500 spänn. På ett annat kostar det ca 300 spänn. Hur mycket kan det skilja i pris? Ska man behöva ringa runt till varenda jäkla veterinär för att kolla upp det..?

Idag har det varit en riktigt bra dag för lilla fröken W.

Det började visserligen med en busstur och lite illamående, men väl framme träffade vi vår nya Shiba-vän! Vi gick en bit och så råkade det bli så att vi tittade på rastgårdarna som fanns. De satt ihop, två stycken. En pluttliten och en stor. Helt plötsligt fick jag för mig att släppa Wahidah i den lilla.

Hon är ju lättare att få tag på i små rastgårdar, eftersom hon inte kan komma iväg då och små rastgårdar är tråkigare än stora, så motivationen att springa iväg är kanske inte tokhög. Med tanke på att Wahidah inte sprungit lös på 3½ vecka och bara sprungit lös två gånger på 5½ vecka kändes det som en bra idé att börja lugnt.

En extracheck av tassar, sedan bar det av!






Ja vad säger man? Wahidah var lycklig!
När hon sprungit av sig det värsta bestämde jag mig för att försöka fånga henne - och till min stora förvåning så kom hon faktiskt. Inte alls svårfångad. (Mina halvhjärtade försök att få henne att komma till mig när hon sprang i full fart brydde hon sig dock inte om det minsta, såklart.)

Vi gick förbi en liten bäck där Wahidah badade och sedan fortsatte vi vidare till skogen.

Väl inne i skogen gick jag tre spår åt Wahidah. Det första var rakt och kort, med kamprepet i slutet. Wahidah förstod såklart inte alls att hon skulle spåra. Andra spåret var likadant, men då spårade Wahidah någon meter, tittade på fåglar eller åt gräs, spårade lite till osv.

Sedan bestämde jag mig för att lägga godis i spåret. Det borde jag såklart gjort från första början, men en av mina f.d. instruktörer pratade så extremt mycket om att godis "inte ska vara annat än en nödlösning när man provat precis allt annat"... Så tja, det blev "nödlösningen", som egentligen är en väldigt bra lösning för en hund som inte förstår sen innan att den ska spåra.

Jag gick med pyttesmå, korta steg, rakt fram, men fick göra en sväng för att komma förbi några träd, fortsatte lite till och la belöning i slutet. I början av spåret la jag godisbitarna tätt, sedan blev det längre avstånd mellan dem.

Sedan hämtade jag Wahidah och gick spåret. Hon gick dock så högt med nosen att hon sprang rakt över den andra godisbiten. Jag backade, startade om henne och DÅ började hon spåra. Hon gick fint med nosen i backen, tog godisarna och jag behövde inte göra någonting för att få henne att fortsätta, hon gick av sig själv.

Så jag är nöjd - och nästa gång kör vi med godis från början!
Det ska dessutom bli väldigt spännande att se hur Wahidah reagerar när hon sedan ska få testa viltspår.

Förövrigt är det väldigt kul med den här shiban som vi träffar, för han har så otroligt fin kontakt med sin matte. Hans matte kan få honom att gå med finfin kontakt lite när som helst. Vid hundmöten, när han vimsar runt för mycket osv. Det är jättekul att se! Hon jobbar dessutom för att få honom att gilla leksaker mer och mer. Går det bra så tror jag att det kan bli en riktig liten kanonhund, den där shiban.

Såhär ser han ut förresten!

Nu har jag bestämt med min shiba-ägande vän att vi ger oss ut i skogen och spårar imorgon! Vi kör bara personspår, eftersom ingen av oss har kunskap nog för viltspår än, men personspår duger gott och väl. Wahidah har aldrig provat sådant innan, så det ska bli jättekul att se hur hon reagerar på det.

Jag längtar!

Så har även Wahidah fått prova selen. Den ligger inte så att den stör hennes rörelser, men jag funderar på om den är för stor där fram?

Det blev i alla fall att se ut såhär när hon hade den på sig:

Min lilla jäkla Wahidah har under sin uppväxt tyckt om att tugga på ALLT. Om hon dessutom varit tvungen att ha koppelvila pga skada eller liknande så har hon blivit vidrig.

Senaste tiden har det varit lugnt. Hon har varit totalt jättesnäll och jag har förundrats över att hon varit snäll trots att hon nu haft problem med tramdynor, borrelia osv.

Det har bara funnits ett undantag: sängkläder.
Den lilla hunden är tokig i att tugga på sängkläder, men eftersom hon varit tokig i att tugga på annat förut så har jag bara sett det som "ett vanligt tuggproblem".

Igår tuggade hon dock på mina sprillans nya, fina sängkläder och jag blev så besviken och frustrerad att jag började skriva av mig i ett forum, samt fråga vad tusan man gör. Som tur är finns det mycket bra folk där och en person som skriver mycket i forumet har ofta väldigt kloka idéer. Så även nu.

När jag tränar Wahidah så skäller jag aldrig på henne. Hon tar inte åt sig av sådant, så istället "dirigerar jag om henne". När hon hoppat upp på diskbänkar har jag lärt henne att först hoppa upp, sedan hoppa ner (på kommando) och då belöna mer när hon hoppar ner än att hoppar upp. Jag har även lärt henne att "nej" innebär att hon ska bryta det hon gör (det är alltså inte ett skällsord här). Det resulterade i att jag lätt kunde bryta henne innan hon hoppade upp på bänken, om jag såg henne i tid och om jag kom när hon redan var uppe, ja då sa jag åt henne att hoppa ner. Problemet löstes på så sätt helt utan konflikter och när hon efter ett tag insåg att hon ändå bara fick hoppa ner hela tiden så har hon i princip slutat helt med att hoppa upp på bänkar.

Så försöker jag lösa alla problem, genom att istället för att bestraffa det negativa, dirigera om och lära in ett annat beteende samt förstärka det så mycket att risken för det dåliga beteendet inträffar blir i princip en obefintlig risk.

Hur får man då över det på att tugga lakan och att låta bli dem?
Wahidah kan "nej" och hon kan "loss". Hon har tuggben att tugga på om det är tuggandet hon vill åt. Det hjälper inte, lakan tuggar hon på ändå.

Men så kom den här smarta forumsmedlemmen att tänka på en sak som jag inte tänkt på.

Zala har sin sovplats. Hon ser buren som "sin" och dit går hon så fort hon vill vara ifred. Hon bäddar ner sig rejält där och ligger där väldigt mycket. Wahidah har då att välja på fåtöljen, sängen eller en dyna jag lagt bredvid skrivbordet. Mjukt på alla ställen, men hon kan bara bädda och ha sig i sängen.

Wahidah gillar att bädda. Hon gillar att "gosa in sig" i saker, vill gärna "ta hand om andra" genom att slicka på dem, ligga nära, "gnaga" lite gosigt osv. Zala gillar inte att ligga nära Wahidah och om Wahidah då inte kan gosa med mig osv, ja då får hon gosa med sig själv.

Troligtvis är det alltså det hon gör när hon tuggar sängkläder - hon myser till det lite för att ha någon egen, trygg sovplats.

DÄR har jag även (troligtvis) en lösning på problemet.
Jag ska köpa en ny hundsäng. Tankarna går nu åt en större plastbädd med höga kanter. I en sådan kan jag ju lägga in lakan, filtar osv som hon kan bädda med. Ställer jag den bädden bredvid skrivbordet så står den dessutom lite avskiljt så att det blir lite som "hennes rum".

En bädd ska alltså införskaffas nu i veckan. Fram till dess får jag hålla henne aktiverad, ha överkast på sängen och påminna henne om att det finns tuggben så fort jag upptäcker att hon vill tugga på något.

Jag vågar nästan tro att jag har en lösning på vårt problem nu.

Titta vad Zala har fått! :D
Nu kan vi spåra! (bara hon slutar halta...) Wahidah ska få en likadan, om vi hittar någon storlek som passar...


Mitt och Wahidahs lilla kvällsäventyr blev annars att ge oss hem till morsan för att ta hand om katten eftersom morsan är i London nu.

Jag försökte fota en uppställningsbild på Wahidah och så fotade jag Waha och katten när vi kom fram.




Idag har Wahidah och jag träffat vår nya vän med shiba. Vi åkte till djuraffären (där vi köpte Zalas sele), gick runt en fågelsjö och hade det trevligt. MEN vad som var nästan bäst av allt är att Wahidah gick UTAN skydd på tassarna hela dagen. Hon var helt nakenfis, enbart iklädd sitt halsband och tassarna blev inte värre!

ÄNTLIGEN kanske hon får bli hel, på riktigt. Det ska i så fall firas med en promenad till den stora rastgården som vi hittade igår.

Dagen började med att ett mycket efterlängtat paket kom hit (med hjälp av min mor som var snäll nog att hämta ut det på Hemköp). Det verkade som om både Zala och Wahidah förstod vad det fanns för något inne i lådan.


Ny hundmat, bajspåsar och glucosamin!


Jag gick en promenad med Camilla och hittade en ny rastgård! Det är lite kul, för flera gånger när jag gått förbi ängen har jag tänkt att det vore sååå perfekt att släppa hundarna där, men jag har inte vågat pga närheten till en bilväg. Nu har de gjort en rastgård där och det passar oss utmärkt!


Sedan stod Zala i rastgården och var vacker i några sekunder innan hon for iväg.


Den vita pricken långt borta är Zala - och jag sitter inte ens längst bort i rastgården när jag fotar den här bilden!


Dagens fyrbenta promenadsällskap!


Vi var ute länge. Mina hundar är trötta och glada nu. Imorgon ska vi träffa vår nya bekantskap med shiba och då ska vi ge oss iväg på jakt efter en sele till Wahidah. Senare i veckan ska vi spåra!

Skam den som ger sig - jag har hittat en sele till Zala!
Nu kan vi börja spåra :D Eller ja, jag måste ju faktiskt köpa selen också. Eftersom jag aldrig räknar med att hitta något som fungerar så har jag slutat bry mig om att ta med plånboken om jag bara ska till en djuraffär.

Jag och Camilla gick till en nystartad, stor djuraffär som ligger en bit bort. Vi provade lite allt möjligt (jävlar vad många selar de hade!) och inget verkade passa.

Helt plötsligt kom en av tjejerna som jobbade där fram till oss. Hon frågade om mina hundar möjligtvis hette Zala och Wahidah.. och tja, det gör de ju! Tjejen presenterade sig som Gabbi och är aktiv på ett av de forum som jag är aktiv på. Det var jättekul att få ett ansikte på henne och vi stod och småpratade en del.

Jag testade en sele som hängde precis där vi stod - och ta på fan, den verkade sitta bra! Jag frågade Camilla och Gabbi vad de trodde och sa att jag skulle ha selen just när jag spårar. Och jodå, de tyckte också att den verkade bra!

Lite över 200kr kostar den i djuraffären som vi var till. Jag ska kolla runt lite på nätet och tradera för att se om jag möjligtvis kan hitta den billigare någonstans. Gör jag inte det så åker jag dit igen för att köpa den.

Till Wahidah hittade vi ingen sele. Jag testade tamigfan allt de hade. Den enda som satt okay var en mjuk skinnsele för ca 700 spänn (om jag inte minns fel). Det har jag inte råd att lägga ut, framförallt inte om jag inte vet hur mycket jag ska spåra med fröken W. Dessutom hade det varit bra med en nylonsele som klarar att hon badar med den. Såå, om hon bara ska spåra någon enstaka gång så kan hon nog låna Zalas sele, i alla fall tills jag hittar något bättre.

Största anledningen till att selarna inte passar är Wahidahs icke-existerande utfyllnad i fronten. Alla glappar där framme, eller glider bakåt och blir att sitta fel samt strypa henne. Zala har bredare kropp och bättre front, så till henne går det faktiskt att hitta passande sele, upptäckte jag nu.

Jag är galet taggad nu - jag vill prova nya saker med mina damer!

Det finns nog inte mycket som Zala älskar lika mycket som morsans soffa!



Min mor är förövrigt på väg hit nu. Hon kommer med hundmat, glukosamin och bajspåsar!
NU ska det bli foderbyte, glukosamin till Zala och förhoppningsvis har jag mer välmående hundar snart.

Häromdagen var vi, som jag nämnde förut, på promenad tillsammans med en nyfunnen vän, Camilla. Nu har jag lyckats hitta ännu mer promenadsällskap! En bit härifrån bor en person som har en shiba. Jag hittade henne i ett hundforum, där hon nämnde att hon känner sig ensam på hundpromenaderna. Det stod i hennes info att hon bor i Sthlm, såå, jag skrev till henne och sa att om hon vill så får hon gärna följa med mig och mina damer på promenad någon gång. Hon blev glad och svarade att hon gärna följer med.

Så, bekantskapskretsen utökas ytterligare och jag får ännu fler vänner att ha sällskap av! Helt otroligt lovely. Det är underbart med vänner som man kan prata hund med, träna med, bolla idéer med osv och kanske inte bara över internet.

Jag hoppas att det här blir skitbra.

(Förövrigt var Wahidah så tokflamsig idag att det inte riktigt gick att träna med henne. Jag försökte...)

Wahidah kan gå ute utan bandage på tassarna igen!
Igår behövde hon inte bandage annat än när hon skulle gå långpromenad. De två senaste nätterna har hon fått sova utan plåster. Idag är tassarna så fina att hon inte behöver något på tassarna ens när vi går små promenader! Jag har inte vågat testa långpromenad utan bandage än, men när vi gick till morsan och tillbaka (kanske 1½ km enkel väg) fick hon gå utan - och tassarna blev inte värre alls.

Man ser konturerna av ytorna där det varit bortsliten hud, men det är inga konstiga hudflikar och inget som blir värre av att gå ute.

Nu ska jag ta en paus från salvor och allt möjligt, så att tassarna får en chans att återhämta sig på egen hand. Fiskoljan som jag haft på maten några dagar nu har gjort underverk, så den fortsätter jag med, i alla fall tills hundarna helt bytt till det nya fodret (som borde komma på måndag).

Jag har förövrigt köpt nya sängkläder, eftersom lilla W lyckades bädda sönder mitt sista underlakan... Jag kunde inte låta bli att fotografera henne på de nya sängkläderna och åh vad jag tycker hon är söt! Hon blev lockad med ett tuggben för att ligga still och titta mot kameran, vilket gick bra, men efter ett tag sträckte hon fram sig för att försöka sno tuggbenet. Söthund.

Det finns en sak jag inte riktigt förstår och det är varför så många börjar i fel ände med hundträningen.

Jag läser/skriver väldigt mycket på internet i forum, bloggar osv. Nästan varje dag, absolut minst en gång i veckan, hittar jag nya inlägg skrivna av folk som vill ha hjälp med träning av sin valp. Inget fel i det, hjälp är bra och det är underbart att folk frågar när de känner sig osäkra på om de gör rätt.

Det som får mig att reagera är att "alla" börjar i fel ände. Många skriver saker i stil med: "När jag tränar sitt, ligg osv med min 3 månader gamla valp så går det inte att belöna med annat än godis. Hur mycket godis kan jag ge utan att det blir för mycket?"

VARFÖR i hela fridens namn börjar de träna med en så liten valp istället för att bygga upp en underbart bra grundrelation med sin hund? Varför inte börja träna på att leka? Hitta saker som hunden tycker är roliga, saker som går att belöna med vid träning och saker som får hunden att tycka att ägaren är så kul att hunden vill vara med ägaren. Blir valpen vild av lek? Jamen, lär hunden att avbryta leken på kommando osv så att ägaren kan styra leken. Vill valpen inte leka? Det tror jag inte ett smack på. Valpar leker. Däremot leker olika valpar på olika sätt. Vissa älskar dragkamp, vissa älskar att jaga något som kastas iväg eller dras längs golvet i ett snöre. Andra vill bara bli klappade eller få höra matte ropa "ÅH vilken duktig, duktig valp du är!".

Visst är det bra om hunden går att belöna med godis, men det blir nog svårare än om man kan belöna med lek också. Vad gör man den gången man glömt godis men behöver få hunden att lyssna? Hur gör man om man vill tävla? På tävlingsplan får man inte ha med godis eller leksaker. Då är det guld värt att kunna leka med hunden utan leksaker.

Jag har ju själv en hund (Zala) som bara går att belöna med leksaker. Ibland fungerar pinnar eller kottar. Just kottar älskar hon, om det är rätt sorts kotte. Runda, spretiga tallkottar ska det vara. Jag gör mitt bästa för att hitta saker hon gillar. Just för att jag insett hur jobbigt det blir att bara kunna belöna med godis.

Wahidah istället, ja henne behöver jag ingenting till. Jag kan "slå" henne i sidan och säga "kom igen då!" så är vi i full fart med att hoppa runt och busa. Hon jagar mig, vi brottas, hon jagar mig lite till, vi springer ikapp, vi brottas mer osv. Lite som när hon leker med andra hundar - och hon fullständigt älskar det. Hon älskar det så mycket att jag varit tvungen att komma på ett stoppkommando, för annars blir hon smått hysterisk i sin lek. Så efter ett tag säger jag åt henne att stå (det är ett av de lydnadskommandon hon kan bäst) och sedan klappar jag henne lugnt över ryggen. Då är leken slut och vi kan sätta igång och träna igen.

Henne lekte jag med de första månaderna. Jag tränade inte. När hon var 4 månader kunde hon knappt sitt eller ligg. Leka däremot, det kunde hon!

Nu har jag en ung liten saluki som snabbt lär sig allt möjligt, bara jag har en plan för hur jag ska lära in olika moment och lyckas tajma belöningen rätt. Just att jag kan variera belöningen mycket gör att jag kan hitta olika belöningar för olika moment. Vill jag ha mer tempo, då leker vi, vill jag få henne lugnare och mer koncentrerad så blir det godis.

Jag förstår inte riktigt varför folk är så dåliga på att leka med sina hundar.

Idag blev det långpromenad för oss - i sällskap av en nyfunnen vän som har.. hundar. Jag kan för allt i världen inte minnas hur man stavar rasens namn. Någon spaniel-liknande ras i alla fall och Zala var skeptisk mot dem. Wahidah ville leka, men efter ett litet tag gick Wahidah fint i kopplet och Zala kunde slappna av så länge de två hundarna inte var allt för nära.

När vi sedan mötte andra hundar, eller såg andra hundar på håll, så var Zala mer avslappnad än vad hon brukar vara. Jag tror det är jättebra för henne att få gå lite med "konstiga" hundar (icke-vinthundar) då och då, just så att hon ser att de inte är farliga bara för att de råkar vara fulare än henne ;)

Under promenaden gick vi förbi brukshundklubben och där fick alla utom Zala prova några agilityhinder. Wahidah var lycklig! Hon fullständigt älskar att hoppa runt på agilitybanor - och A-hindret är hennes absoluta favorit. Hon fick ta det lite lugnt, men när hon hade fått springa över A-hindret en gång så rusade hon runt mig i full fart och bara sken av lycka. Det var fantastiskt att se hur glad hon blev, men eftersom det var gropar i marken och springande sliter på tassbandagen fick jag tvinga henne att hålla sig lite lugn.

Wahidah fick sedan apportera lite på en grusplan, både apportbock och några dummys, bara för skojs skull. Det är lite kul att hon är så glad i att apportera och bära runt på saker.

Vi har även hälsat på morsan, något som hundarna älskade precis som vanligt. De älskar hennes soffa.
Det var inte lika kul att gå hem som att komma dit.. För när Zala reste sig ur soffan så haltade hon - mycket. Det är den där jävla tån i framtassen som spökar. Dock var det borta när vi gick ur hissen... Nu får det nog bli vila ett litet tag och imorgon får jag hem glucosamin. Det hade varit fantastiskt om det hjälpte.

Bilder, på min "smala golden retriver"!

Inatt fick Wahidah sova utan skydd på tassarna.
I morse rastade jag hundarna utan att ha bandage på tassarna.
Trampdynorna är inte värre alls, trots att Waha bäddar när hon ska lägga sig, trots att vi behöver gå några meter på asfalt innan vi kommer till närmsta gräsplätt.
Det känns otroligt skönt!

Idag ska det regna, så jag och hundarna har en "vara hemma och ta hand om sig själv-dag".
Wahidah har fått stå någon minut i badkaret med såpavatten över tassarna under tiden som jag (med hårinpackning i håret) gick runt och städade i badrummet. När tassarna sedan torkat fick hon på aloe vera-kräm på tassarna.

Min tanke är att hon ska slippa plåster på tassarna idag. Jag misstänker att det inte är helt bra med plåsterlim på tassarna varje dag, hela tiden.

Om några timmar kommer min kära mor hit. Vi ska fika och med sig har hon då fiskolja, som jag ska börja ge hundarna. Dessutom ska jag beställa hem nytt foder till hundarna. Jag har bestämt mig för att testa standart, för att slippa all "skit" som det är i många andra foder.

Det resultat jag hoppas på att få är: bättre trampdynor(!) på båda hundarna, bättre päls på Zala, icke-rinniga ögon hos Zala (de rinner inte mycket, men lite kladd brukar det bli i dem), mindre och bättre skit samt möjlighet att ge hundarna lite mer mat utan att de blir tjocka.

Vi får se hur det går...

Här kommer det tidigare utlovade bildbeviset på att mina damer sov tillsammans i soffan!



Nu sitter jag här och funderar på foderbyte (något som jag funderat på ett bra tag).
Standart.. vilken sort? Något helt annat? Blir standart normal bra? Blir något helt annat bättre?
Det där med att välja foder är fan inte lätt! Men jag provar nog standart normal, för att se om det fungerar bättre än nuvarande fodret (magnusson meat & bisquit). Dessutom ska jag passa på att köpa massor av bajspåsar och glukosamin när jag beställer från foderbilen.

Jag är trött på att ha trasiga hundar och nu ska det bli ändring på det. Bra foder till båda och glukosamin till Zala. Sedan borde väl allt bli i alla fall bättre..?

Vilken dag!

Min (och mina damers) favoritafghan, Cerberus, var idag uppe i Norberg på lure coursing-tävling. Det har varit lite jobbigt för Cebbe förut, då han råkat ut för många otrevliga hundar och därför inte vågar springa för fullt efter trasan. Ibland har han inte velat springa alls, inte för att han inte vill jaga, utan för att han inte vågar pga rädlsa för hundbråk.

I alla fall, det har såklart jobbats mycket på att få det att gå bra igen och nu var det dags för en till tävling. Matte Helena lovade mig att hålla mig uppdaterad under dagen eftersom jag inte kunde vara på tävlingen.

Vid 11-tiden fick jag ett sms där det stod att Cebbe låg på delad andraplats efter första loppet. Dock hade hunden han sprang med, gett sig på Cebbe istället för trasan i slutet av loppet... Helena var därför osäker på om Cebbe skulle våga springa alls det andra loppet, som visserligen var mot en annan hund, men ändå. Jag kunde inte mer än hålla tummarna.

För en halvtimme sedan fick jag ett till sms.
"2a med cert och reservcacil!"

Han är bra duktig, fina Cebbe! Och jag är så glad att det gått bra för honom! Han är en otroligt charmig och trevlig hund som är fullständigt omöjlig att inte älska. Jag hoppas att han får en stor kram av sin matte nu!

Här är han, finhunden. Visserligen en gammal bild, men det är en av de bästa jag har på honom.

Jag vet inte riktigt vad som hänt, men mina damer är inte som de brukar vara.

Vanligtvis när de ligger och vilar, ja då ligger de på helt olika ställen. Den ena i sängen och den andra i buren eller fåtöljen, ligger båda med mig i sängen ligger de på varsin sida om mig, i soffor håller de sig till varsitt armstöd, så långt ifrån varandra som det går.

Wahidah gillar visserligen att vara nära både människor och hundar, men Zala gör det inte. Eftersom Zala berättar vad hon tycker om hundar som ska lägga sig för nära så låter Wahidah bli det nu. Inte heller lägger hon sig nära andra hundar, hon har lärt sig att sådant får man inte göra. Tyvärr.

I dag var vi hos morsan, som har en stoor hörnsoffa. Vanligvis ligger då hundarna i varsin ände av soffan och hamnar väldigt långt ifrån varandra. De ligger dessutom på samma plats varje gång. Zala så att hon ser allt som händer i lägenheten och Wahidah på andra stället. Så var det även idag.

Plötsligt fick Wahidah för sig att gå förbi mig, bort till hörnet (som är nära Zalas plats) och så la hon sig där. Sedan sträckte hon en tass mot Zala och la den på Zalas bakben. Innan jag visste ordet av låg Wahidah med sitt huvud på Zalas lår och sov!

Wahidah vågade sig alltså nära Zala - och Zala hade ingenting emot det!

Jag lovar, bildbevis kommer så fort jag hunnit föra över bilderna från minneskortet till datorn.

Nu ligger de bredvid varandra på sängen. Wahidah kom med sitt huvud närmare Zala. Zala nosade lite på Wahidah, sedan fortsatte de vila, jättenära varandra. Zala tittar visserligen upp då och då, tittar först på Wahidah, sedan på mig och ser ut att fråga om den där tokiga lilla hunden verkligen har alla hjärnceller på rätt plats i skallen, men hon accepterar det utan problem.

Vad har det tagit åt mina hundar? Har de faktiskt förstått nu att man kan vara nära varandra utan att det är pest och pina? Har någon bytt ut mina till några mer sociala kloner?

Nu gnager Zala på min huvudkudde och råkar trycka sin rygg mot Wahidahs tratt. Det här är lustigt.

Häromdagen hade jag världens bästa italienare, April, hos mig några timmar. Matte Camilla var visserligen här hon med, men April hade absolut ingenting emot att sova i mitt knä. Hon är verkligen fantastisk, den lilla hunden.

Kanske nästa hund ska bli en liten hund ändå..?

Jag hittade precis två bilder från i slutet av maj. Jag hade inte ens tittat på bilderna innan, men nu har jag både tittat på dem samt fixat så att de går att använda på nätet.

Det är bilder tagna när jag, hundarna och en vän var ute på promenad där vi inte gått förut. Hundarna hittade en enligt dem vääldigt märklig skapelse. Zala tvekade, men gick nog fram till slut. Wahidah tvekade inte alls lika mycket, men det tog en liten stund innan hon försiktigt nosade på den, bakifrån såklart ;)

På bilderna är Zala.