Wahidahs dag!
Idag har det varit en riktigt bra dag för lilla fröken W.
Det började visserligen med en busstur och lite illamående, men väl framme träffade vi vår nya Shiba-vän! Vi gick en bit och så råkade det bli så att vi tittade på rastgårdarna som fanns. De satt ihop, två stycken. En pluttliten och en stor. Helt plötsligt fick jag för mig att släppa Wahidah i den lilla.
Hon är ju lättare att få tag på i små rastgårdar, eftersom hon inte kan komma iväg då och små rastgårdar är tråkigare än stora, så motivationen att springa iväg är kanske inte tokhög. Med tanke på att Wahidah inte sprungit lös på 3½ vecka och bara sprungit lös två gånger på 5½ vecka kändes det som en bra idé att börja lugnt.
En extracheck av tassar, sedan bar det av!
Ja vad säger man? Wahidah var lycklig!
När hon sprungit av sig det värsta bestämde jag mig för att försöka fånga henne - och till min stora förvåning så kom hon faktiskt. Inte alls svårfångad. (Mina halvhjärtade försök att få henne att komma till mig när hon sprang i full fart brydde hon sig dock inte om det minsta, såklart.)
Vi gick förbi en liten bäck där Wahidah badade och sedan fortsatte vi vidare till skogen.
Väl inne i skogen gick jag tre spår åt Wahidah. Det första var rakt och kort, med kamprepet i slutet. Wahidah förstod såklart inte alls att hon skulle spåra. Andra spåret var likadant, men då spårade Wahidah någon meter, tittade på fåglar eller åt gräs, spårade lite till osv.
Sedan bestämde jag mig för att lägga godis i spåret. Det borde jag såklart gjort från första början, men en av mina f.d. instruktörer pratade så extremt mycket om att godis "inte ska vara annat än en nödlösning när man provat precis allt annat"... Så tja, det blev "nödlösningen", som egentligen är en väldigt bra lösning för en hund som inte förstår sen innan att den ska spåra.
Jag gick med pyttesmå, korta steg, rakt fram, men fick göra en sväng för att komma förbi några träd, fortsatte lite till och la belöning i slutet. I början av spåret la jag godisbitarna tätt, sedan blev det längre avstånd mellan dem.
Sedan hämtade jag Wahidah och gick spåret. Hon gick dock så högt med nosen att hon sprang rakt över den andra godisbiten. Jag backade, startade om henne och DÅ började hon spåra. Hon gick fint med nosen i backen, tog godisarna och jag behövde inte göra någonting för att få henne att fortsätta, hon gick av sig själv.
Så jag är nöjd - och nästa gång kör vi med godis från början!
Det ska dessutom bli väldigt spännande att se hur Wahidah reagerar när hon sedan ska få testa viltspår.
Förövrigt är det väldigt kul med den här shiban som vi träffar, för han har så otroligt fin kontakt med sin matte. Hans matte kan få honom att gå med finfin kontakt lite när som helst. Vid hundmöten, när han vimsar runt för mycket osv. Det är jättekul att se! Hon jobbar dessutom för att få honom att gilla leksaker mer och mer. Går det bra så tror jag att det kan bli en riktig liten kanonhund, den där shiban.
Såhär ser han ut förresten!
Det började visserligen med en busstur och lite illamående, men väl framme träffade vi vår nya Shiba-vän! Vi gick en bit och så råkade det bli så att vi tittade på rastgårdarna som fanns. De satt ihop, två stycken. En pluttliten och en stor. Helt plötsligt fick jag för mig att släppa Wahidah i den lilla.
Hon är ju lättare att få tag på i små rastgårdar, eftersom hon inte kan komma iväg då och små rastgårdar är tråkigare än stora, så motivationen att springa iväg är kanske inte tokhög. Med tanke på att Wahidah inte sprungit lös på 3½ vecka och bara sprungit lös två gånger på 5½ vecka kändes det som en bra idé att börja lugnt.
En extracheck av tassar, sedan bar det av!
Ja vad säger man? Wahidah var lycklig!
När hon sprungit av sig det värsta bestämde jag mig för att försöka fånga henne - och till min stora förvåning så kom hon faktiskt. Inte alls svårfångad. (Mina halvhjärtade försök att få henne att komma till mig när hon sprang i full fart brydde hon sig dock inte om det minsta, såklart.)
Vi gick förbi en liten bäck där Wahidah badade och sedan fortsatte vi vidare till skogen.
Väl inne i skogen gick jag tre spår åt Wahidah. Det första var rakt och kort, med kamprepet i slutet. Wahidah förstod såklart inte alls att hon skulle spåra. Andra spåret var likadant, men då spårade Wahidah någon meter, tittade på fåglar eller åt gräs, spårade lite till osv.
Sedan bestämde jag mig för att lägga godis i spåret. Det borde jag såklart gjort från första början, men en av mina f.d. instruktörer pratade så extremt mycket om att godis "inte ska vara annat än en nödlösning när man provat precis allt annat"... Så tja, det blev "nödlösningen", som egentligen är en väldigt bra lösning för en hund som inte förstår sen innan att den ska spåra.
Jag gick med pyttesmå, korta steg, rakt fram, men fick göra en sväng för att komma förbi några träd, fortsatte lite till och la belöning i slutet. I början av spåret la jag godisbitarna tätt, sedan blev det längre avstånd mellan dem.
Sedan hämtade jag Wahidah och gick spåret. Hon gick dock så högt med nosen att hon sprang rakt över den andra godisbiten. Jag backade, startade om henne och DÅ började hon spåra. Hon gick fint med nosen i backen, tog godisarna och jag behövde inte göra någonting för att få henne att fortsätta, hon gick av sig själv.
Så jag är nöjd - och nästa gång kör vi med godis från början!
Det ska dessutom bli väldigt spännande att se hur Wahidah reagerar när hon sedan ska få testa viltspår.
Förövrigt är det väldigt kul med den här shiban som vi träffar, för han har så otroligt fin kontakt med sin matte. Hans matte kan få honom att gå med finfin kontakt lite när som helst. Vid hundmöten, när han vimsar runt för mycket osv. Det är jättekul att se! Hon jobbar dessutom för att få honom att gilla leksaker mer och mer. Går det bra så tror jag att det kan bli en riktig liten kanonhund, den där shiban.
Såhär ser han ut förresten!
Kommentarer
Trackback
