Salukitrix

Igår var en sån där dag som borde ha spenderats i sängen. Inte ens Wahidah ville göra någonting annat än sova.

I vilket fall som helst så började nyss nämnda lilla saluki att gnaga på en klo. Jag kollade på klon och insåg att den + de andra klorna nog gott kunde klippas. Så jag plockade helt enkelt fram klotången, satte mig bredvid Wahidah i fåtöljen och började klippa.

Problemet var bara att jag missbedömde hur jag skulle klippa, så helt plötsligt kom det tokigt mycket blod från klon... Någon enstaka gång har jag väl råkat klippa så att en bloddroppe syns, men aldrig värre än så. Nu blev nästan hela tassen röd av blodet. Mindre lyckat.

Som tur är så är hon ju fruktansvärt lätthanterad och bryr sig knappt om vad man gör med henne, så hon låg lugnt i fåtöljen och njöt av att bli ompysslad, jag klippte resten av klorna på framtassarna och sedan vände jag uppochned på Wahidah för att den skadade klon skulle komma högt upp i luften. Någonstans har jag hört att om man tex får ett sår på handen ska man hålla upp handen för att det ska sluta blöda.

I vilket fall som helst så ledde det till att Wahidah nu får gå runt med tratt. Det har slutat blöda och så, men om hon slickar på klon så börjar det blöda igen. Som tur är så är det ena sporren som är skadad, så det börjar inte blöda om vi är ute och går (och dessutom kan jag ha på ett litet lätt bandage för säkerhetens skull utan att det påverkar henne nämnvärt).

Fysjutton att jag var så klantig! Hunden har ju för fan genomskinliga och mjuka klor, otroligt lättklippta med andra ord, men vad gör jag, jo, jag misslyckas med att klippa dem! Nååja, någon gång ska väl vara den första...

Wahidah har inte riktigt förstått det där med att en saluki ska vara reserverad. Det märks varje dag och jag började för någon minut sedan att skratta åt henne, precis som jag gör varje dag.

Vi håller på och försöker få ordning i lägenheten och idag innebar det att en hantverkare skulle komma och fixa med kranarna i köket och badrummet eftersom de bråkar.

Det plingade nyss på dörren. Wahidah skällde lite, instängd i ett rum med hjälp av kompostgaller. Så fort jag öppnat dörren och hälsat på hantverkaren så började Wahidah springa runt i rummet, hoppa mot gallret - och tokvifta på svansen. Hon ville SÅ gärna hälsa på mannen som kom hem till oss, för han var tydligen superrolig.

Nu stängde jag in oss i rummet, med dörren för att slippa rivet kompostgaller. Wahidah blev besviken och tittar nu ut genom fönstret. Det här är helt klart bra för henne, att lära sig att man inte behöver tokhälsa på precis alla som kommer hit.

Om ett tag ska vi gå hem till morsan. Hon är även idag hemma från jobbet för att hon är sjuk och jag ska se till att handla lite till henne.

Jag försökte träna lite med Wahidah under skogspromenaden idag, men inser att det är för mycket höst för hennes del. Hon vill inte ligga eller sitta nu när det är så blött och kallt på marken och alla lydnadsmoment innehåller ett sittande eller liggande någonstans. Därför fick hon gå fot bredvid mig någon meter, fick beröm och sedan var det klart. Om inte annat kan vi ju träna på att gå rakt...

För några veckor sedan haltade Wahidah och jag förstod verkligen inte varför. Ett halvt dygn haltade hon, sedan var det inte mer med det.

Idag la hon sig ner tre gånger på väg hem från stationen, en promenad som tar ca 10 minuter. Vi har inte gjort något som hon borde bli så jäkla trött av att hon inte orkar gå hem.

För någon månad sedan, i början av juli, så blev Wahidah snabbt dålig. Hon gick på ett halvt dygn från att ha lagt sig ner några gånger under en kortare promenad till att knappt kunna stå. Troligtvis borrelia. Förbannad jävla fästingsjukdom.

Fästingsjukdomar är en förbannad jävla uppfinning och jag vill utrota varenda liten fästing i hela världen. Inte nog med att sjukdomarna kan ta död på djur, nejdå, man behandlar djuret, djuret ser ut att må finfint - och sedan kan det om man har otur, komma tillbaka.

Jag börjar alltså misstänka att borrelian (eller vad fan det nu är) inte är helt borta från Wahidah. Feber har hon inte, men jag oroar mig ändå. På måndag blir det ett besök hos veterinären. Usch.


Det är lite dumt att "vanliga hundar" tydligen inte äter om de är sjuka. Varje gång man pratar med en veterinär får man frågan "Äter hon?". Det går inte att bara svara "Ja", på det. Att alltid behöva förklara att det enda som skulle hindra Wahidah från att äta hade varit om hon var nedsövd eller faktiskt dog börjar bli lite tjatigt. Men det är klart, bättre att de frågar för mycket än för lite...

Vad ni än gör - håll käft när allt är bra.

Wahidah är halt.
Jag fattar inte varför, men ont har hon helt klart eftersom hon inte vill stödja på frambenet och tydligt visar att det gör ont när jag trycker på benet. Det är inte direkt några muskler där. Det finns inga fästingar eller annan skit. Jag har inte sett att hon klämt sig eller så.

Så vad fan är det som hänt nu?

------

11:27
Nu markerar hon bara. Så det är bättre. Ingen feber har hon heller.
Ringde en veterinär och rådfrågade, hon gav inget svar, såklart, det går ju inte riktigt att ställa diagnos över telefon. Pratar med en vän (som är veterinär) över msn. Hon tycker att vi kan avvakta över helgen, hålla Wahidah lugn, bara gå korta koppelpromenader och ringa vetrerinär om det inte blivit bättre sedan. Så gör vi. Tänk vad mycket tid jag får över till att städa lägenheten och fixa med hemsidan nu när jag inte kan gå långpromenader!

Det känns som om jag inte borde ha hund.
Första juli fick Wahidah borrelia. 10 dagars vila med medicin. En måndag gick vi lite promenader igen. Sedan hann vi vara igång ordentligt i två dagar innan hon skrapade upp trampdynorna. De läkte. Sedan har Zala haltat och haft sig. Nu har allt varit bra i 2½ vecka och då haltar Wahidah.

Jag orkar inte mer.

Idag har jag busat med Wahidah.
Lite av det filmades och därför lägger jag upp klippet här.

Nu hade vi lekt en stund innan, så hon var lite trött, men förhoppningsvis ser man att hon gillar att leka med mig ändå. Det blev lek utan leksaker, lek med gosedjur (dragkamp och "jakt"), lek med mig igen och det som inte fastnade på film var när vi lekte med boll och när Wahidah jagade mig. (Skitkul lek! Jag springer allt vad jag har och Wahidah studsar efter. Det är ju inte direkt svårt för henne att hinna med...)

Idag fick Wahidah leka med Hajto och Abbe i den största av rastgårdarna häromkring - och hon är fortfarande hel! Inga trasiga tassar, ingenting, bara en trött och glad W. Nu vet jag dessutom vad hundarna är för ras! De är av rasen kleiner münsterländer! Jag har knappt sett sådana på bild innan, men jag tror faktiskt att jag gillar dem. Framförallt Hatjo är jättecharmig, med sin enorma tunga(!) och tunna kropp. Han är visst för smal, men med tanke på att jag tycker att alla hundar som inte är vinthundar ständigt ser tjocka ut, så är det inte så konstigt att jag tycker att han är fin då.

Efter lekandet var Wahidah i alla fall väldigt trött. Vi gick dessutom upp till morsan för att titta till katten så det blev ännu en liten promenad.

När hundarna hade fått kvällsmat så skyndade jag iväg till Ikea, för att köpa en förvaringsgrej att ha hundprylar i.
Totalt var jag borta i 1 timme och 5-10 minuter - och Wahidah var lugn hela tiden! Hon var vaken när jag åkte, men låg ändå lugnt och vilade när jag kom tillbaka! Hon hade inte ens tuggat på sängkläder. Ingenting, bara varit underbart snäll och det känns fantastiskt att det går åt rätt håll! Äntligen. Ingneting är omöjligt.

Lekbilder!

Idag har det varit en riktigt bra dag för lilla fröken W.

Det började visserligen med en busstur och lite illamående, men väl framme träffade vi vår nya Shiba-vän! Vi gick en bit och så råkade det bli så att vi tittade på rastgårdarna som fanns. De satt ihop, två stycken. En pluttliten och en stor. Helt plötsligt fick jag för mig att släppa Wahidah i den lilla.

Hon är ju lättare att få tag på i små rastgårdar, eftersom hon inte kan komma iväg då och små rastgårdar är tråkigare än stora, så motivationen att springa iväg är kanske inte tokhög. Med tanke på att Wahidah inte sprungit lös på 3½ vecka och bara sprungit lös två gånger på 5½ vecka kändes det som en bra idé att börja lugnt.

En extracheck av tassar, sedan bar det av!






Ja vad säger man? Wahidah var lycklig!
När hon sprungit av sig det värsta bestämde jag mig för att försöka fånga henne - och till min stora förvåning så kom hon faktiskt. Inte alls svårfångad. (Mina halvhjärtade försök att få henne att komma till mig när hon sprang i full fart brydde hon sig dock inte om det minsta, såklart.)

Vi gick förbi en liten bäck där Wahidah badade och sedan fortsatte vi vidare till skogen.

Väl inne i skogen gick jag tre spår åt Wahidah. Det första var rakt och kort, med kamprepet i slutet. Wahidah förstod såklart inte alls att hon skulle spåra. Andra spåret var likadant, men då spårade Wahidah någon meter, tittade på fåglar eller åt gräs, spårade lite till osv.

Sedan bestämde jag mig för att lägga godis i spåret. Det borde jag såklart gjort från första början, men en av mina f.d. instruktörer pratade så extremt mycket om att godis "inte ska vara annat än en nödlösning när man provat precis allt annat"... Så tja, det blev "nödlösningen", som egentligen är en väldigt bra lösning för en hund som inte förstår sen innan att den ska spåra.

Jag gick med pyttesmå, korta steg, rakt fram, men fick göra en sväng för att komma förbi några träd, fortsatte lite till och la belöning i slutet. I början av spåret la jag godisbitarna tätt, sedan blev det längre avstånd mellan dem.

Sedan hämtade jag Wahidah och gick spåret. Hon gick dock så högt med nosen att hon sprang rakt över den andra godisbiten. Jag backade, startade om henne och DÅ började hon spåra. Hon gick fint med nosen i backen, tog godisarna och jag behövde inte göra någonting för att få henne att fortsätta, hon gick av sig själv.

Så jag är nöjd - och nästa gång kör vi med godis från början!
Det ska dessutom bli väldigt spännande att se hur Wahidah reagerar när hon sedan ska få testa viltspår.

Förövrigt är det väldigt kul med den här shiban som vi träffar, för han har så otroligt fin kontakt med sin matte. Hans matte kan få honom att gå med finfin kontakt lite när som helst. Vid hundmöten, när han vimsar runt för mycket osv. Det är jättekul att se! Hon jobbar dessutom för att få honom att gilla leksaker mer och mer. Går det bra så tror jag att det kan bli en riktig liten kanonhund, den där shiban.

Såhär ser han ut förresten!

Så har även Wahidah fått prova selen. Den ligger inte så att den stör hennes rörelser, men jag funderar på om den är för stor där fram?

Det blev i alla fall att se ut såhär när hon hade den på sig:

Min lilla jäkla Wahidah har under sin uppväxt tyckt om att tugga på ALLT. Om hon dessutom varit tvungen att ha koppelvila pga skada eller liknande så har hon blivit vidrig.

Senaste tiden har det varit lugnt. Hon har varit totalt jättesnäll och jag har förundrats över att hon varit snäll trots att hon nu haft problem med tramdynor, borrelia osv.

Det har bara funnits ett undantag: sängkläder.
Den lilla hunden är tokig i att tugga på sängkläder, men eftersom hon varit tokig i att tugga på annat förut så har jag bara sett det som "ett vanligt tuggproblem".

Igår tuggade hon dock på mina sprillans nya, fina sängkläder och jag blev så besviken och frustrerad att jag började skriva av mig i ett forum, samt fråga vad tusan man gör. Som tur är finns det mycket bra folk där och en person som skriver mycket i forumet har ofta väldigt kloka idéer. Så även nu.

När jag tränar Wahidah så skäller jag aldrig på henne. Hon tar inte åt sig av sådant, så istället "dirigerar jag om henne". När hon hoppat upp på diskbänkar har jag lärt henne att först hoppa upp, sedan hoppa ner (på kommando) och då belöna mer när hon hoppar ner än att hoppar upp. Jag har även lärt henne att "nej" innebär att hon ska bryta det hon gör (det är alltså inte ett skällsord här). Det resulterade i att jag lätt kunde bryta henne innan hon hoppade upp på bänken, om jag såg henne i tid och om jag kom när hon redan var uppe, ja då sa jag åt henne att hoppa ner. Problemet löstes på så sätt helt utan konflikter och när hon efter ett tag insåg att hon ändå bara fick hoppa ner hela tiden så har hon i princip slutat helt med att hoppa upp på bänkar.

Så försöker jag lösa alla problem, genom att istället för att bestraffa det negativa, dirigera om och lära in ett annat beteende samt förstärka det så mycket att risken för det dåliga beteendet inträffar blir i princip en obefintlig risk.

Hur får man då över det på att tugga lakan och att låta bli dem?
Wahidah kan "nej" och hon kan "loss". Hon har tuggben att tugga på om det är tuggandet hon vill åt. Det hjälper inte, lakan tuggar hon på ändå.

Men så kom den här smarta forumsmedlemmen att tänka på en sak som jag inte tänkt på.

Zala har sin sovplats. Hon ser buren som "sin" och dit går hon så fort hon vill vara ifred. Hon bäddar ner sig rejält där och ligger där väldigt mycket. Wahidah har då att välja på fåtöljen, sängen eller en dyna jag lagt bredvid skrivbordet. Mjukt på alla ställen, men hon kan bara bädda och ha sig i sängen.

Wahidah gillar att bädda. Hon gillar att "gosa in sig" i saker, vill gärna "ta hand om andra" genom att slicka på dem, ligga nära, "gnaga" lite gosigt osv. Zala gillar inte att ligga nära Wahidah och om Wahidah då inte kan gosa med mig osv, ja då får hon gosa med sig själv.

Troligtvis är det alltså det hon gör när hon tuggar sängkläder - hon myser till det lite för att ha någon egen, trygg sovplats.

DÄR har jag även (troligtvis) en lösning på problemet.
Jag ska köpa en ny hundsäng. Tankarna går nu åt en större plastbädd med höga kanter. I en sådan kan jag ju lägga in lakan, filtar osv som hon kan bädda med. Ställer jag den bädden bredvid skrivbordet så står den dessutom lite avskiljt så att det blir lite som "hennes rum".

En bädd ska alltså införskaffas nu i veckan. Fram till dess får jag hålla henne aktiverad, ha överkast på sängen och påminna henne om att det finns tuggben så fort jag upptäcker att hon vill tugga på något.

Jag vågar nästan tro att jag har en lösning på vårt problem nu.

Wahidah kan gå ute utan bandage på tassarna igen!
Igår behövde hon inte bandage annat än när hon skulle gå långpromenad. De två senaste nätterna har hon fått sova utan plåster. Idag är tassarna så fina att hon inte behöver något på tassarna ens när vi går små promenader! Jag har inte vågat testa långpromenad utan bandage än, men när vi gick till morsan och tillbaka (kanske 1½ km enkel väg) fick hon gå utan - och tassarna blev inte värre alls.

Man ser konturerna av ytorna där det varit bortsliten hud, men det är inga konstiga hudflikar och inget som blir värre av att gå ute.

Nu ska jag ta en paus från salvor och allt möjligt, så att tassarna får en chans att återhämta sig på egen hand. Fiskoljan som jag haft på maten några dagar nu har gjort underverk, så den fortsätter jag med, i alla fall tills hundarna helt bytt till det nya fodret (som borde komma på måndag).

Jag har förövrigt köpt nya sängkläder, eftersom lilla W lyckades bädda sönder mitt sista underlakan... Jag kunde inte låta bli att fotografera henne på de nya sängkläderna och åh vad jag tycker hon är söt! Hon blev lockad med ett tuggben för att ligga still och titta mot kameran, vilket gick bra, men efter ett tag sträckte hon fram sig för att försöka sno tuggbenet. Söthund.

Såhär ser en av Wahidahs framtassar ut nu. Den andra är i princip likadan. Baktassen något bättre.
Jag gör vad jag kan för att skydda dem från slitage, samt har på salva som ska vara bra för tassar.

Jag är less på att ha trasiga hundar.

I våras tog Wahidah sin lure coursing-licens. Trots det har vi inte kommit iväg på en enda tävling - för jag har varken bil eller körkort... Nu har jag äntligen fått vänner och bekanta med körkort, morsans sambo har köpt bil som fungerar som vi kanske får låna och plötsligt kanske det löser sig med att ta sig till tävlingarna!

Då har vi bara en liten problemdetalj kvar: jag har en okasterad tik. En okastrerad tik som vägrar löpa på vettigt sätt. Zala börjar alltid löpa i slutet av januari och i slutet av juli. Jag kan nästan säga vilken dag hon börjar löpa. Det slår aldrig fel. Wahidah, ja hon löpte en gång, sedan 5 månader senare, därefter tog det 5 månader innan nästa löp.. jag har ingen koll på hur många gånger hon löpt nu, men senast tog det iaf nästan 6 månader mellan löpen. Dvs - det är inga jämna löp.

Nu löpte Wahidah senast i april, så troligtvis löper hon någonstans runt september/oktober. Det är ett prov i slutet av september och ett i början av oktober... Vågar man chansa eller vågar man inte?

Dock verkar det finnas ett till alternativ: en tävling i slutet av augusti. Jag kan troligtvis ta mig dit, men det är inte säkert än. Anmälningstiden går ut om 1½ vecka. Jag ska göra allt jag kan för att ta mig till den tävlingen.
Jag VILL att Wahidah ska få debutera på tävlingsbanorna i år...

Jahapp. Så länge hann man njuta av att ha en frisk och bra hund. Två dagar.

TRE tassar är uppskrapade. Afghankompisens ena tass är också uppskrapad och vi misstänker att det är något i rastgården som inte bör vara där (glas eller liknande) som skadar hundarna.

Jag orkar inte mer nu...

Idag fick Wahidah springa lös - för första gången på ungefär 2½ vecka. Med tanke på att jag brukar försöka släppa hundarna varje dag annars så är 2½ vecka en evighet. Wahidah har ju dessutom tvingats vara "lugn" ett bra tag...

Så nu på kvällen fick hon springa! Ensam, för att inte triggas att springa mer än nödvändigt, men ÅH vad glad hon var! Hon har dock blivit tjock och konditonen är kass, så det blev inte så mycket spring som jag väntat mig... Framöver blir det spring i rastgården varje kväll och så får vi väl hålla igång bäst vi kan på dagarna.

Min vän Julia kom förbi med sin nyinköpta longboard. Wahidah ville också vara med och åka, och tja, det fick hon!

Blodproven visade - ingenting!
Tydligen finns det bättre prov än de som togs för att få reda på om hunden har fästingsjukdom eller inte, men självfallet frågar inte veterinärer vilket prov man vill ta och tja.. Jag är lite bitter. Dock har en annan hund häromdagen visat exakt samma symptom som Wahdiah och fick konstaterat att det faktiskt var en fästingsjukdom, så tja, det var kanske det som Wahidah hade ändå.

I vilket fall som helst är det bara två dagar kvar med medicin nu. Jag längtar till nästa vecka när vi kan hålla igång lite mer. Nu går vi liite längre promenader, väldigt långsamt, och även om Wahidah är knäpp om jag lämnar henne så kan hon i alla fall slappna av på kvällen när jag är hemma.

Idag tränade vi lite lydnad utomhus. Fotgående, inkallning och hopp över hinder.
Fotgåendet var det som gick bäst. Hon följde fint med oftast fin kontakt och satte sig i alla fall hyfsat.. Inkallningen gick såpass att hon sprang till mig, men ville inte sätta sig bredvid mig.. dumhund. Hopp över hinder gick som inkallningen, hon hoppade över, till mig, men satte sig inte bredvid. Dock har vi ju inte tränat så mycket på avsluten, så jag är inte direkt förvånad.

Lilla W blir mer ofokuserad när man är utomhus, troligtvis blir även jag det. Det är på något vis svårare att ställa in sig på att "nu ska det tränas!" i alla fall om man inte har sällskap av någon annan som ska träna.

Nu har jag hittat en liten lösning. Jag har hittat träningssällskap och detta träningssällskap bor väldigt nära mig! Det tar 3 minuter med pendeltåg från henne till mig, och så har vi någon minuts promenadväg till själva pendeln också. Vid mig finns en stor fotbollsplan som sällan används och där ska bli vår träningsplan. Heja oss! Nu ställer vi in siktet på en start i lydnadsklass 1 på riktigt.

Wahidah är hemma. Hon fick komma hem igårkväll och veterinären misstänkte (och har behandlat mot) borrelia!

Lilla W är redan väldigt mycket bättre. Trött visserligen, men rör sig utan problem, gör lekinviter till Zala och "pratar" som hon så ofta gör när hon myser, är glad eller bara.. vill något.

Medicin har vi fixat också. Rimadyl i 5 dagar och penicillin (vars namn jag inte minns) i 10 dagar. Nu får hon totalt 6 tabletter om dagen och jag hoppas verkligen att allt hjälper och att hon blir bra nu. Veterinären ska ringa idag när de fått svar på om blodproverna visade borrelia eller inte.

Jag är glad att vi kom iväg till veterinären så snabbt. Jag är glad för att jag fått otroligt mycket stöd från alla möjliga människor och att otroligt många brytt sig om lilla Wahidah. Förhoppningsvis är det värsta över nu.

Så fort hon är klarmedicinerad och bra ska jag se till att skaffa frontline att ha på båda damerna. Nog för att de knappt får några fästingar alls, men när en av väldigt få fästingar får Wahidah att må så dåligt att hon inte ens kan stå, då vågar jag inte chansa igen.

Morgonmys idag!

Wahidah blev sämre, ville knappt stå, ville ännu mindre gå och tempen steg lite. Så vi åkte till veterinären. Nu är hon inlagd med dropp och de har tagit blodprover. De skulle höra av sig så fort de vet mer.

Wahidah mår inte bra.

Hon har varit seg hela dagen och eftersom det är så varmt trodde jag att det berodde på det. Men när hon inte ens lyfte på huvudet när jag sa att vi skulle ut, då blev jag lite orolig. Inte blev det bättre av att hon fortsatte vara seg under den korta promenaden längs gatan och tillbaka trots att det regnade och då var riktigt svalt.

Hon viftade visserligen på svansen och hoppade lite på Julia, som vi hämtade, men när vi stannde en lite längre stund så la hon sig ner. Det är inte likt henne.

Väl hemma igen så låg hon bara och sov. Helt utslagen.
Vi skippade släphareträningen idag.

Fram mot kvällen, när det var riktigt svalt hade Wahidah inte lämnat fåtöljen på många timmar och jag beslutade då att ta tempen på henne. Feber. 39,3 stannade termometern på. Lilla W tittade inte ens på mig när jag la mig bredvid henne för att mysa lite. Normalt sett kryper hon ihop närmare mig, slickar mig på armen och vill bli kliad. Hon reagerade inte heller på att jag gick från henne. Skillnaden mellan att vara en liten vilde till att inte reagera ens på klappar är stor...

Kvällsmaten fick hon i två omgångar och torrfodret dränkte jag i vatten, för att verkligen försäkra mig om att hon fick i sig vatten. Hon åt maten och drack upp allt vatten. Sedan la hon sig för att vila igen.

Efter ett litet tag verkade hon lite piggare. La sig på rygg istället för att bara ligga utslängd på sidan, tittade på mig när jag pratade lite med henne och när jag drog ut henne på gräsmattan utanför huset för att hon skulle få kissa lite så var hon visserligen seg, men hon rörde sig inte stelt eller så.

När vi kom in fick hon några torrfoderbitar i massor av vatten, för att hon skulle dricka (ett tips som jag första gången hörde talas om i en barbietidning som jag hade för massor av år sedan!). Hon såg glad och nästan pigg ut när jag tog fram skålen och drack upp allt vatten. Sedan la hon sig för att sova mer.

En timme senare ville jag ta tempen igen och flyttade henne då från fåtöljen till sängen. Då protesterade hon! Jag har nog aldrig blivit så glad för en protest som då. När jag tog tempen stannade termometern på 39,1! Liten skillnad mot förut, men ändå en klar förbättring! Därefter la jag mig bredvid Wahidah, kliade lite på henne och när jag skulle gå så lyfte hon huvudet och tittade på mig med förvånad blick.

Nu ligger hon och sover igen. Hon växlar mellan att ligga lite ihoprullad, på rygg och helt utsträckt. Ibland tittar hon upp och ser nästan ut som vanligt.

Jag ska tempa henne igen innan jag somnar och imorgon när jag vaknar. Jag tänker tempa regelbundet fram tills hon är som hon ska vara igen. Blir det värre, då ringer jag veterinären på en gång. Men oron släppte en hel del när jag såg att tempen sjönk.

Det är lätt att bli orolig när en liten vild dåre inte vill göra något annat än sova hela dagen...

Nästa gång jag köper hund så får det fan bli en schäferhane eller något. Tänk så skönt med en hund som vill samarbeta och som inte påverkas av löp eller så.

Okay, jag vet inte om det faktiskt är så att Wahidah inte "går" att träna med bara för att hon löper, men jag upplever att hon är segare. Med tanke på att jag nu kommit så långt att jag ställer krav på snabb reaktion och även rätt reaktion blir det frustrerande när man leker som vanligt, sedan ber henne göra något som man vet att hon kan och hon tja, gör det inte. Kanske hon gör det seeegt men det är inte "min vanliga Wahidah" jag har nu.

Så det blir träningspaus för Wahidah hela veckan ut. Kanske vi tränar något litet tricks, kanske. I helgen slutar hon löpa och då kanske hon blir piggare snart. Blir hon inte det så får vi hitta på något annat. Som det är nu blir allt bara trist.

Hon är trött nu i alla fall, den lilla tokan. Hon sover lugnt på sängen och verkar väldigt nöjd efter en skogspromenad och lite lydnadsträning. Hon fick för sig att skälla lite på något hon såg också, varför vet jag inte. Eller tja, hon visste väl inte ens om hon såg något. Hon skällde, tittade sig runt, skällde åt ett annat håll osv. Inte likt henne. Suck.