Salukitrix

Zala är så hungrig. Jättehungrig faktiskt - och jag ger henne ingen mat.
Hon tycker synd om sig. Jag tycker synd om henne.
Igår fick hon bara en halv deciliter mat på morgonen och lika mycket på kvällen. Lika "mycket" fick hon i morse och nu verkar det som om hon är bra i magen igen. En deciliter kvällsmat ikväll. Imorgon börjar jag nog ge vanliga mängden mat igen, men morötterna får vänta till i övermorgon.

Om inte annat så har jag tur. Ingen "får inte hundarna någon mat?!"-kommentar senaste tiden..

Nåja. Nu vilar Zala på sängen. Tidigare ikväll fick hon ligga under morsans värmedyna (det älskade hon!) efter att ha varit ute i regnet. Wahidah är glad och vi mår nog alla rätt bra egentligen.

Zala mår inte helt lovely idag. Hon var lite dålig i magen i fredags, blev bättre i lördags och var nästan bra igår.

Mitt i natten började hon pipa för att hon behövde ut. Nu på morgonen väckte hon mig med pipande för att hon behövde ut. Bara att kasta sig upp ur sängen, dra på sig de kläder som låg närmast, på med koppel och springa i full fart en bit så att man kom till en lite undangömd gräsplätt där troligtvis ingen går.

Det är verkligen en av de dumma saker med att bo som jag gör. Det finns gräs. Det finns bra platser att rasta hundarna på - men alla platser kräver verkligen att man plockar upp skiten för att det inte ska bli helt förjävligt för alla. Har man en hund som är dålig i magen kan det bli liiite svårt att göra det (även om jag brukar försöka så gott det går).

Nu fick hon knappt någon frukost. Lite fick hon för att jag skulle kunna passa på att få i henne vatten. Sedan får dagens promenader bli ute i skogen och så får jag se till att hon inte äter kottar...

Lilla Zala. Jag undrar vad sjutton det är hon lyckats äta den här gången.
Vad praktiskt det hade varit med hundar som inte åt någonting...

Min annars så matgalna hund äter dåligt... Hon rusar efter godis om jag kastar det på marken, men ger jag mat i skål så äter hon låångsamt och nu har hon inte ätit sin kvällsmat. Så var det igår, så är det idag.

Jag funderar på om det är jobbigt för henne att jag och Wahidah åker iväg till jobbet varje dag. Zala lär ju tro att jag och Wahidah åker iväg på roliga äventyr hela tiden... Förra veckan gick bra. Sedan var vi hemma och höll igång under helgen. Nu när jag skulle iväg till jobbet igår så åt hon dåligt.

Hon har inte feber. Hon är pigg och glad på promenaderna, hon vill gärna mysa och beter sig allmänt som vanligt. Jag hoppas verkligen att det bara är så att hon är deppig, för i så fall blir det bra till helgen. Jag har tre dagar kvar att jobba, sedan blir allt "som det ska" igen och jag är hemma med hundarna på dagarna, motionerar dem massor osv.

Ish. Jag kan inte låta bli att tycka synd om min vackra dam.

Jag har nämnt det förut, men det tål att nämnas igen - Zala mår bättre än på länge nu när hon får glucosamin och hon busar mer än någonsin när vi är i rastgården. Idag gick vi dit och kameran var med, så jag kunde få några bilder på en tokig Zala.

Här är hon, min snart 10åriga dåre!













Efter att hon lekt, då skulle hon sola!
Glad Zala.

Nu under kvällen fick jag en liten chock, en otroligt glad överraskning.

Häromdagen skrev jag ju om hur mycket bättre mina hundar mår nu med fiskolja, glucosamin osv, skrev att Zala verkar röra sig lättare och har fått finare päls. Idag fick jag ett bevis på att jag inte är helt fel ute i mina tankar.

Senaste året har Zala inte lekt så mycket. Eller rättare sagt, hon har inte sprungit så mycket. Hon har busat igång Wahidah, låtit Wahidah springa sig trött för att därefter jaga henne. Hon har lekt desto mer inomhus, där det är trångt och inte finns så mycket springutrymme. I rastgården har hon knappt sprungit alls, om vi inte varit i stora fårhagar. Troligtvis blir väl frihetskänslan så enorm där att hon inte kan låta bli att springa lite.

Jag har mest tänkt att hon inte springer för att det varit tråkigt med små utrymmen, eller att hon förstår att Wahidah är snabbare i svängarna så att det inte är någon idé att jaga henne. Men så sprang hon ju konstigt där på lure coursing-träningen i våras och likadant på släphareträningen kort därefter och då bestämde jag mig för att pensionera henne från att springa efter trasa. Hon är ju ändå för gammal för att få tävla.

Men jag vet hur lycklig Zala blir av att få jaga trasa. Det finns absolut inget hon älskar mer i hela världen. Inget ätbart i världen och ingen mjuk säng i världen är bättre än att få jaga. Hon blir helt till sig så fort hon förstår att man närmar sig en spring-träning av något slag, trippar på tå, lyfter huvudet högt, skriker och studsar som en galning i väntan på att få springa. Det känns därför jäkligt trist att inte ta med henne längre.

Så idag hände det:
Zala lekte som en tok utomhus - i liten rastgård!
Jag trodde knappt mina ögon när jag såg det. Vi hade trots allt gått en 3 timmar lång promenad tidigare och hon borde vara trött. Men hon lekte! Hon sprang runt som en tok, snurrade runt på stället i hög hastighet (jag trodde seriöst att hon skulle bli yr och ramla), vände så snabbt och snävt i vissa kurvor att Wahidah blev förvånad och halkade omkull. Zala var visserligen på det stora hela lite långsammare och stelare än vad Wahidah var, det såg man, men det var full fart!

Hon sprang, hon njöt, hon lekte som en total galning och när jag stod där och tittade på dem med ett stort leende tänkte jag för mig själv: det där, det är min snart 10 åriga saluki det. Min gamling, som inte alls är gammal!

Nu har hon legat hela kvällen i sin bur, sett glad ut, drömt massor och hon flyttade precis över till sängen där hon rullat ihop sig vid huvudkuddarna. Nu tänker hon inte gå ut mer idag, om jag inte drar ut henne. Hon är lycklig.

Så jag funderar nu, när jag tänker på hur hon är, hur hon blivit, hur hon mår och allting:
Ska jag ta henne till en släphareträning igen? Hon behöver ju inte springa upp för den jättejobbiga backen i sandtaget direkt, men en liten bit på platt mark borde inte vara några problem... Om någon vecka ska vi ge oss iväg till träning nästa gång. Hon skulle verkligen älska att få följa med, att få springa igen, få jaga, och jag tror faktiskt att hon skulle klara det utan problem.

För nu har hon gått en riktigt lång promenad, och sprungit massor i rastgården samma dag, men inte ens markerat lite när hon varit ut efter det. Hon klarade det utan några problem alls. Nog borde en liten springsträcka på platt mark gå bra..?

Såhär såg det ut senast Zala var på släphareträning.
Totalkrach ner i trasan så fort den stannade. Ingen tvekan om hur mycket hon gillar det där inte!


Med sand i nos och ögon:


(Bilderna lånade av min underbara vän Julia som varit snäll nog att fota mina hundar under flera träningar under året.)

Det finns nog inte mycket som Zala älskar lika mycket som morsans soffa!



Min mor är förövrigt på väg hit nu. Hon kommer med hundmat, glukosamin och bajspåsar!
NU ska det bli foderbyte, glukosamin till Zala och förhoppningsvis har jag mer välmående hundar snart.