Salukitrix

Nu under kvällen fick jag en liten chock, en otroligt glad överraskning.

Häromdagen skrev jag ju om hur mycket bättre mina hundar mår nu med fiskolja, glucosamin osv, skrev att Zala verkar röra sig lättare och har fått finare päls. Idag fick jag ett bevis på att jag inte är helt fel ute i mina tankar.

Senaste året har Zala inte lekt så mycket. Eller rättare sagt, hon har inte sprungit så mycket. Hon har busat igång Wahidah, låtit Wahidah springa sig trött för att därefter jaga henne. Hon har lekt desto mer inomhus, där det är trångt och inte finns så mycket springutrymme. I rastgården har hon knappt sprungit alls, om vi inte varit i stora fårhagar. Troligtvis blir väl frihetskänslan så enorm där att hon inte kan låta bli att springa lite.

Jag har mest tänkt att hon inte springer för att det varit tråkigt med små utrymmen, eller att hon förstår att Wahidah är snabbare i svängarna så att det inte är någon idé att jaga henne. Men så sprang hon ju konstigt där på lure coursing-träningen i våras och likadant på släphareträningen kort därefter och då bestämde jag mig för att pensionera henne från att springa efter trasa. Hon är ju ändå för gammal för att få tävla.

Men jag vet hur lycklig Zala blir av att få jaga trasa. Det finns absolut inget hon älskar mer i hela världen. Inget ätbart i världen och ingen mjuk säng i världen är bättre än att få jaga. Hon blir helt till sig så fort hon förstår att man närmar sig en spring-träning av något slag, trippar på tå, lyfter huvudet högt, skriker och studsar som en galning i väntan på att få springa. Det känns därför jäkligt trist att inte ta med henne längre.

Så idag hände det:
Zala lekte som en tok utomhus - i liten rastgård!
Jag trodde knappt mina ögon när jag såg det. Vi hade trots allt gått en 3 timmar lång promenad tidigare och hon borde vara trött. Men hon lekte! Hon sprang runt som en tok, snurrade runt på stället i hög hastighet (jag trodde seriöst att hon skulle bli yr och ramla), vände så snabbt och snävt i vissa kurvor att Wahidah blev förvånad och halkade omkull. Zala var visserligen på det stora hela lite långsammare och stelare än vad Wahidah var, det såg man, men det var full fart!

Hon sprang, hon njöt, hon lekte som en total galning och när jag stod där och tittade på dem med ett stort leende tänkte jag för mig själv: det där, det är min snart 10 åriga saluki det. Min gamling, som inte alls är gammal!

Nu har hon legat hela kvällen i sin bur, sett glad ut, drömt massor och hon flyttade precis över till sängen där hon rullat ihop sig vid huvudkuddarna. Nu tänker hon inte gå ut mer idag, om jag inte drar ut henne. Hon är lycklig.

Så jag funderar nu, när jag tänker på hur hon är, hur hon blivit, hur hon mår och allting:
Ska jag ta henne till en släphareträning igen? Hon behöver ju inte springa upp för den jättejobbiga backen i sandtaget direkt, men en liten bit på platt mark borde inte vara några problem... Om någon vecka ska vi ge oss iväg till träning nästa gång. Hon skulle verkligen älska att få följa med, att få springa igen, få jaga, och jag tror faktiskt att hon skulle klara det utan problem.

För nu har hon gått en riktigt lång promenad, och sprungit massor i rastgården samma dag, men inte ens markerat lite när hon varit ut efter det. Hon klarade det utan några problem alls. Nog borde en liten springsträcka på platt mark gå bra..?

Såhär såg det ut senast Zala var på släphareträning.
Totalkrach ner i trasan så fort den stannade. Ingen tvekan om hur mycket hon gillar det där inte!


Med sand i nos och ögon:


(Bilderna lånade av min underbara vän Julia som varit snäll nog att fota mina hundar under flera träningar under året.)