Kvällsträning
Fröken W tyckte tydligen att det var lekdags vid 9-tiden på kvällen. Så, för att få lite lugn och ro blev det ett litet träningspass och jag bestämde mig för att köra igenom "hopp", inkallning, släcka lampa, apportering och avsluta med platsliggning.
Hoppa på kommando är något av det roligaste Wahidah vet. Att få beröm för att hon studsar rakt upp i luften, kan det bli bättre? Jag lärde henne det för några veckor sedan, genom att hålla en hand med en godisbit en liten bit ovanför hennes huvud, dra den lite bakåt men samtidigt uppåt. För att försöka få tag i den började hon då ställa sig lite på bakbenen, jag klickade, godiset kom och snabbt förstod hon vad det hela gick ut på. Nu håller jag bara min hand rakt ut och säger "hopp!" men när vi är "klara" vill jag inte behöva använda både handen och rösten utan enbart rösten.
Inkallningen blev på kort sträcka nu, bara några få meter eftersom vi tränade i köket. Jag fokuserar dock på att få henne att inte tjuvstarta och att sedan sätta sig snabbt. Om vi sedan kör 10meters-sträcka eller 3meters-sträcka spelar ingen roll. Förut ropade jag alltid på henne efter en viss tid, det tog alltid lika lång tid innan jag ropade och hon började förstå när själva ropet skulle komma. Tjuuuvstart. Genom att börja variera tiden det tar innan jag ropar har hon börjat vänta på kommandot innan hon kommer. Toppenbra! Dessutom har hon, sen jag började bli noga med att bara belöna när hon satte sig snabbt bredvid mig, att oftare börja göra det. Idag gick allt klockrent och jisses vad jag är stolt!
Släcka lampan går som vanligt fint. Det är, precis som "hopp" inget jag tränar seriöst med utan det blir mest något vi petar in för att variera uppgifterna lite. Dessutom tycker Wahidah att det är lätt.
När det gäller apporteringen har vi börjat träna på lydnadstvåans apportering. Kasta iväg apporten, få hunden att hämta den och sedan sätta sig bredvid med apporten i munnen. Puh! 1ans apportering fungerar felfritt. Hon sitter bredvid mig med ögonkontakt, tar apporten när jag säger åt henne att göra det och släpper först när jag säger "loss". Jag har upptäckt att det är lättare att träna 2ans apportering om vi gör det direkt efter att ha kört 1ans apportering i alla fall en, kanske två gånger. Så, nu gjorde jag det och kastade sedan apporten bara ca 1½ meter. Wahidah kom med den till mig, väntade faktiskt på "apport"-kommando innan hon hämtade den och jag tog den från henne så fort hon kom tillräckligt nära. Jag är stolt och när det väl sitter fint så ska jag höja kraven och se till att hon kommer och sätter sig bredvid mig. Nu ligger dock fokus på att få henne att hämta den öht.
Platsliggningen brukar vi ha i slutet ibland, för att få henne att varva ner och för att kunna ta den när hon är lite småtrött. Eftersom vi tränade i köket blev det inte direkt något avstånd att tala om och jag ställde mig därför lite bakom ett hörn, så att hon inte såg mig helt. I en minut låg hon kvar och därefter gick jag till henne, gav henne godisen på marken mellan framtassarna, klappade lite på henne och lät henne sedan göra vad hon ville (vilket blev - gå till sängen och sova. Toppen!)
För att sammanfatta det hela kan man väl säga att jag är jäkligt nöjd med Wahidah idag. Vi har dessutom hunnit med en långpromenad och bus i en stor rastgård tillsammans med Zala.
Titta, våren är på väg även i Stockholm och det har varit sol hela dagen!
Hoppa på kommando är något av det roligaste Wahidah vet. Att få beröm för att hon studsar rakt upp i luften, kan det bli bättre? Jag lärde henne det för några veckor sedan, genom att hålla en hand med en godisbit en liten bit ovanför hennes huvud, dra den lite bakåt men samtidigt uppåt. För att försöka få tag i den började hon då ställa sig lite på bakbenen, jag klickade, godiset kom och snabbt förstod hon vad det hela gick ut på. Nu håller jag bara min hand rakt ut och säger "hopp!" men när vi är "klara" vill jag inte behöva använda både handen och rösten utan enbart rösten.
Inkallningen blev på kort sträcka nu, bara några få meter eftersom vi tränade i köket. Jag fokuserar dock på att få henne att inte tjuvstarta och att sedan sätta sig snabbt. Om vi sedan kör 10meters-sträcka eller 3meters-sträcka spelar ingen roll. Förut ropade jag alltid på henne efter en viss tid, det tog alltid lika lång tid innan jag ropade och hon började förstå när själva ropet skulle komma. Tjuuuvstart. Genom att börja variera tiden det tar innan jag ropar har hon börjat vänta på kommandot innan hon kommer. Toppenbra! Dessutom har hon, sen jag började bli noga med att bara belöna när hon satte sig snabbt bredvid mig, att oftare börja göra det. Idag gick allt klockrent och jisses vad jag är stolt!
Släcka lampan går som vanligt fint. Det är, precis som "hopp" inget jag tränar seriöst med utan det blir mest något vi petar in för att variera uppgifterna lite. Dessutom tycker Wahidah att det är lätt.
När det gäller apporteringen har vi börjat träna på lydnadstvåans apportering. Kasta iväg apporten, få hunden att hämta den och sedan sätta sig bredvid med apporten i munnen. Puh! 1ans apportering fungerar felfritt. Hon sitter bredvid mig med ögonkontakt, tar apporten när jag säger åt henne att göra det och släpper först när jag säger "loss". Jag har upptäckt att det är lättare att träna 2ans apportering om vi gör det direkt efter att ha kört 1ans apportering i alla fall en, kanske två gånger. Så, nu gjorde jag det och kastade sedan apporten bara ca 1½ meter. Wahidah kom med den till mig, väntade faktiskt på "apport"-kommando innan hon hämtade den och jag tog den från henne så fort hon kom tillräckligt nära. Jag är stolt och när det väl sitter fint så ska jag höja kraven och se till att hon kommer och sätter sig bredvid mig. Nu ligger dock fokus på att få henne att hämta den öht.
Platsliggningen brukar vi ha i slutet ibland, för att få henne att varva ner och för att kunna ta den när hon är lite småtrött. Eftersom vi tränade i köket blev det inte direkt något avstånd att tala om och jag ställde mig därför lite bakom ett hörn, så att hon inte såg mig helt. I en minut låg hon kvar och därefter gick jag till henne, gav henne godisen på marken mellan framtassarna, klappade lite på henne och lät henne sedan göra vad hon ville (vilket blev - gå till sängen och sova. Toppen!)
För att sammanfatta det hela kan man väl säga att jag är jäkligt nöjd med Wahidah idag. Vi har dessutom hunnit med en långpromenad och bus i en stor rastgård tillsammans med Zala.
Titta, våren är på väg även i Stockholm och det har varit sol hela dagen!
Lek med MIG.
Säga vad man vill, men det är inte alltid lätt att träna, inte ens med Wahidah som är otroligt lättmotiverad. Hon älskar bollar, pinnar, allt ätbart, dragkamp, "brottas" med mig osv. Jag har flera gånger kunnat plocka upp ett grässtrå, vifta lite med det och använda det som leksaksbelöning.
MEN sedan kommer man ju till det faktum att om man ska tävla lydnad, då behöver hunden kunna vara lös.
Wahidahs inkallning börjar bli helt okay, hon kommer när jag ropar - när hon har sprungit av sig det värsta och jag kan vara intressantare än omgivningen. Korv är underbart, dragkampstrasor och stora pinnar/grenar också. MEN om hon råkar få tag på pinnen, eller om den går av, eller om hon lyckas ta dragkampstrasan från mig.. Ja då lär jag få vänta på att få fast henne.
Wahidah är sådan som tycker att om hon fått tag på leksaken, då är den hennes, hon har "fångat ett byte" och springer runt med det i full fart, runt, runt, runt och går absolut inte att få tag på. Jag minns mycket väl när vi skulle testa "sök" på min förra skola. Wahidah skulle i slutet få kampa lite, men hjälpmänniskan släppte trasan. Wahidah stack iväg, överlycklig och hade det inte varit för att hon tappade den och jag rusade i full fart och fick tag på den innan henne hade jag nog fått vänta riktigt länge på att få fast henne.
Det ställer vanligtvis inte till så stora problem. Jag ser bara till att inte ge henne saker. Men, jag är otroligt sugen på att gå MH med Wahidah och i slutet av vissa lekmoment så kastas kampleksaken till hunden. Jag har inte sett att den inte gjort det i något av de många youtubeklipp jag sett i alla fall... Dessutom hade det ju varit skönt att få till bättre inkallning.
Så nu tränar vi. Varje dag som jag inte orkar träna tricks eller lydnad så leker vi och då tränar vi dels på "loss". Jag ska bestämma när leken startar och slutar. Dels tränar vi på att hon ska komma med leksakerna till mig istället för att leka själv.
I början fick jag bända upp hennes mun för att få henne att släppa kamptrasan. Nu när jag låter henne kampa vidare så fort hon släppt och lärt henne att det lönar sig att släppa när jag säger till går det bättre och bättre. Hon släpper oftast vid "loss"-kommando. Det är lättare med bollen än med dragkampstrasan och det är lättare om vi är på begränsad yta.
Vi stänger in oss i köket, leker där och tja, om hon inte kommer så är det så tråkigt överallt att det blir roligast att komma till mig och fortsätta leka. Det är nog så man får göra, se till att man själv alltid är roligare än omgivningen. Det gäller bara att komma på hur mycket man måste "skala bort" för att få det till att man själv är roligast.
Jag kommer nog aldrig vara roligare än en hare, kanske inte heller roligare än en annan hund när hon väl börjat leka med den, men jag hoppas på att kunna bli roligare än "ingenting" och "bara springa" - i alla fall när jag har med någon leksak...
MEN sedan kommer man ju till det faktum att om man ska tävla lydnad, då behöver hunden kunna vara lös.
Wahidahs inkallning börjar bli helt okay, hon kommer när jag ropar - när hon har sprungit av sig det värsta och jag kan vara intressantare än omgivningen. Korv är underbart, dragkampstrasor och stora pinnar/grenar också. MEN om hon råkar få tag på pinnen, eller om den går av, eller om hon lyckas ta dragkampstrasan från mig.. Ja då lär jag få vänta på att få fast henne.
Wahidah är sådan som tycker att om hon fått tag på leksaken, då är den hennes, hon har "fångat ett byte" och springer runt med det i full fart, runt, runt, runt och går absolut inte att få tag på. Jag minns mycket väl när vi skulle testa "sök" på min förra skola. Wahidah skulle i slutet få kampa lite, men hjälpmänniskan släppte trasan. Wahidah stack iväg, överlycklig och hade det inte varit för att hon tappade den och jag rusade i full fart och fick tag på den innan henne hade jag nog fått vänta riktigt länge på att få fast henne.
Det ställer vanligtvis inte till så stora problem. Jag ser bara till att inte ge henne saker. Men, jag är otroligt sugen på att gå MH med Wahidah och i slutet av vissa lekmoment så kastas kampleksaken till hunden. Jag har inte sett att den inte gjort det i något av de många youtubeklipp jag sett i alla fall... Dessutom hade det ju varit skönt att få till bättre inkallning.
Så nu tränar vi. Varje dag som jag inte orkar träna tricks eller lydnad så leker vi och då tränar vi dels på "loss". Jag ska bestämma när leken startar och slutar. Dels tränar vi på att hon ska komma med leksakerna till mig istället för att leka själv.
I början fick jag bända upp hennes mun för att få henne att släppa kamptrasan. Nu när jag låter henne kampa vidare så fort hon släppt och lärt henne att det lönar sig att släppa när jag säger till går det bättre och bättre. Hon släpper oftast vid "loss"-kommando. Det är lättare med bollen än med dragkampstrasan och det är lättare om vi är på begränsad yta.
Vi stänger in oss i köket, leker där och tja, om hon inte kommer så är det så tråkigt överallt att det blir roligast att komma till mig och fortsätta leka. Det är nog så man får göra, se till att man själv alltid är roligare än omgivningen. Det gäller bara att komma på hur mycket man måste "skala bort" för att få det till att man själv är roligast.
Jag kommer nog aldrig vara roligare än en hare, kanske inte heller roligare än en annan hund när hon väl börjat leka med den, men jag hoppas på att kunna bli roligare än "ingenting" och "bara springa" - i alla fall när jag har med någon leksak...
Små tricks.
Wahidah är fortfarande trött efter gårdagens äventyr och därför tog vi det lite lugnt idag.
Jag bestämde att vi idag skulle träna på att släcka lampa, hoppa upp och hoppa ner från stol samt backa. Släcka lampa har Wahidah lätt för, hoppa upp och ner från stol är också lätt och backa är lite knepigare. Jag tränar gärna ungefär 3 moment per träningstillfälle och ser även till att kombinera några lättare med något svårare för att det inte ska bli tråkigt och varken för jobbigt eller för lätt. För länge sedan, när Wahidah inte kunde nästan någonting, så körde vi kanske två trick per träningstillfälle men med låga krav för att inte trötta ut henne. Huvudsaken när man tränar med henne som är typiskt saluki-lättuttråkad är just att man varierar träningen.
Vi började med att leka helt utan krav. Jag kastade hennes favoritboll några gånger och hade sedan lite dragkamp. Därefter fick hon släcka lampa 2-3 gånger och det gick fint. Som belöning blev det korvbitar. Sedan försökte jag få henne att backa, vilket gav mig en hund som hoppade på bakbenen... Jag fick nämligen för mig att det var en bra idé att hålla korvbiten ovanför hennes huvud och dra den bakåt för att få henne att backa. Det bästa för henne är att hålla korvbiten vid bogen, för då backar hon för att få tag i den. Så fort hon tar något steg bakåt så klickar jag och ger godis. Jag råkar dock belöna när hon stannat ibland.. Tajming.. alltid denna tajming och att tänka på hur man belönar och inte bara att man gör det...
Det blev i alla fall några steg bakåt och därefter fick hon släcka lampan en gång till. När det var gjort plockade jag fram stolen, sa åt henne att hoppa upp och visade med handen vad hon skulle hoppa upp på. Hon hoppade upp, fick godis och fick sedan hoppa ner.
Efter det blev det några fler backningar (vilket gick betydligt bättre än första försöken) och därefter hoppa upp med framtassarna på köksbänken.
Varför jag lär Wahidah att hoppa upp på saker som diskbänkar? Anledningen är enkel. Jag vill få henne att hoppa ner från dem. Hon är nämligen en sjuhelvetes tjuv som mer än gärna hoppar upp med framtassarna på bänken för att kolla om det går att hitta något gott. Att helt enkelt säga åt henne att det är förbjudet? Ja det skiter hon i. Jag skulle kunna hugga av henne ett öra och hon skulle ändå försöka hoppa upp igen.
Därför lär jag nu in "hopp ner". Hon får mer beröm för när hon hoppar ner från bänken än när hon hoppar upp på den och målet är att kunna få henne att göra det även om det råkar stå något ätbart på bänken när hon hoppar upp. Jag håller tummarna för att det fungerar som planerat.
Här finns det ett youtubeklipp på när hon hoppar upp och ner från stol:
http://www.youtube.com/watch?v=i11C1Z3KnHo
Här släcker hon lampan:
http://www.youtube.com/watch?v=-tX9mNKRRE8
Och här kan man se ett halvgammalt klipp på när hon snurrar och när hon backar:
http://www.youtube.com/watch?v=dmY-a1_4odw
Är det någon som råkar veta hur man gör för att få med youtubeklipp i själva blogginlägget?
Jag bestämde att vi idag skulle träna på att släcka lampa, hoppa upp och hoppa ner från stol samt backa. Släcka lampa har Wahidah lätt för, hoppa upp och ner från stol är också lätt och backa är lite knepigare. Jag tränar gärna ungefär 3 moment per träningstillfälle och ser även till att kombinera några lättare med något svårare för att det inte ska bli tråkigt och varken för jobbigt eller för lätt. För länge sedan, när Wahidah inte kunde nästan någonting, så körde vi kanske två trick per träningstillfälle men med låga krav för att inte trötta ut henne. Huvudsaken när man tränar med henne som är typiskt saluki-lättuttråkad är just att man varierar träningen.
Vi började med att leka helt utan krav. Jag kastade hennes favoritboll några gånger och hade sedan lite dragkamp. Därefter fick hon släcka lampa 2-3 gånger och det gick fint. Som belöning blev det korvbitar. Sedan försökte jag få henne att backa, vilket gav mig en hund som hoppade på bakbenen... Jag fick nämligen för mig att det var en bra idé att hålla korvbiten ovanför hennes huvud och dra den bakåt för att få henne att backa. Det bästa för henne är att hålla korvbiten vid bogen, för då backar hon för att få tag i den. Så fort hon tar något steg bakåt så klickar jag och ger godis. Jag råkar dock belöna när hon stannat ibland.. Tajming.. alltid denna tajming och att tänka på hur man belönar och inte bara att man gör det...
Det blev i alla fall några steg bakåt och därefter fick hon släcka lampan en gång till. När det var gjort plockade jag fram stolen, sa åt henne att hoppa upp och visade med handen vad hon skulle hoppa upp på. Hon hoppade upp, fick godis och fick sedan hoppa ner.
Efter det blev det några fler backningar (vilket gick betydligt bättre än första försöken) och därefter hoppa upp med framtassarna på köksbänken.
Varför jag lär Wahidah att hoppa upp på saker som diskbänkar? Anledningen är enkel. Jag vill få henne att hoppa ner från dem. Hon är nämligen en sjuhelvetes tjuv som mer än gärna hoppar upp med framtassarna på bänken för att kolla om det går att hitta något gott. Att helt enkelt säga åt henne att det är förbjudet? Ja det skiter hon i. Jag skulle kunna hugga av henne ett öra och hon skulle ändå försöka hoppa upp igen.
Därför lär jag nu in "hopp ner". Hon får mer beröm för när hon hoppar ner från bänken än när hon hoppar upp på den och målet är att kunna få henne att göra det även om det råkar stå något ätbart på bänken när hon hoppar upp. Jag håller tummarna för att det fungerar som planerat.
Här finns det ett youtubeklipp på när hon hoppar upp och ner från stol:
http://www.youtube.com/watch?v=i11C1Z3KnHo
Här släcker hon lampan:
http://www.youtube.com/watch?v=-tX9mNKRRE8
Och här kan man se ett halvgammalt klipp på när hon snurrar och när hon backar:
http://www.youtube.com/watch?v=dmY-a1_4odw
Är det någon som råkar veta hur man gör för att få med youtubeklipp i själva blogginlägget?
Lydnadsträning på centralen.
Igår blev det mycket att göra för Wahidah.
Hon börjar bli riktigt duktig på fotgåendet och linförigheten (för oss är det ingen skillnad om hon har koppel på eller inte). Vi har våra ovanor, jag tittar ner på henne hela tiden, får ibland för mig att vrida överkroppen mot henne när vi står stilla och hon slarvar med positionen om vi tränar med mycket störning. Däremot är hon, på nya platser och platser med mycket störning, betydligt bättre på att hålla fokus på mig även när vi svänger. Förut halkade hon efter eller tappade kontakten, men det börjar bli bra nu.
För att inte tjata och traggla för mycket här hemma och därmed riskera att tråka ut henne, har jag nu börjat med att skriva träningschema för en vecka i taget och i stort sett bara träna fotgående på platser som inte är "för lätta" att träna på.
Klickern är vår bästa vän. Tack vare den (och planering för hur vi ska träna..) så har vi på bara en månad eller två, gått från usel kontakt från henne och jag som rättar mig efter hunden hela tiden, till fin kontakt och inte överdrivna självrättningar från min sida.
Igår åkte vi alltså in till centralen, tränade där, åkte tunnelbana en bit, gick runt, tränade i väntan på tunnelbanan tillbaka och åkte buss hem. På centralen var Wahidah duktigare än väntat. Vi gick något slalomliknande för att träna svängar och jäklar vad duktig hon var! Bra position, bra kontakt och tja, allt var fint. Massor av belöning i form av "brottning" med mig och lite korv. Däremot slarvade hon på raksträckorna och fortsatte ibland gå rakt framåt när jag stannade... Varför hon slarvar mer med det när vi inte är hemma, men fungerar bättre i svängarna när vi inte är hemma, har jag inte riktigt kommit på. Kanske har det med min egna inställning att göra?
---
Tillägg: ser nu att Wahidah även går och böjer sig i kroppen när vi går rakt fram.. Vet inte om det är något hon brukar göra eller bara gör när hon är "för på".. Vad gör man åt sådant?
---
En vän till mig, som här får bli kallad för M, var snäll och lånade min kamera för att fotografera när vi tränade lite.
Bonusbild, Wahidah åker buss.
Hon börjar bli riktigt duktig på fotgåendet och linförigheten (för oss är det ingen skillnad om hon har koppel på eller inte). Vi har våra ovanor, jag tittar ner på henne hela tiden, får ibland för mig att vrida överkroppen mot henne när vi står stilla och hon slarvar med positionen om vi tränar med mycket störning. Däremot är hon, på nya platser och platser med mycket störning, betydligt bättre på att hålla fokus på mig även när vi svänger. Förut halkade hon efter eller tappade kontakten, men det börjar bli bra nu.
För att inte tjata och traggla för mycket här hemma och därmed riskera att tråka ut henne, har jag nu börjat med att skriva träningschema för en vecka i taget och i stort sett bara träna fotgående på platser som inte är "för lätta" att träna på.
Klickern är vår bästa vän. Tack vare den (och planering för hur vi ska träna..) så har vi på bara en månad eller två, gått från usel kontakt från henne och jag som rättar mig efter hunden hela tiden, till fin kontakt och inte överdrivna självrättningar från min sida.
Igår åkte vi alltså in till centralen, tränade där, åkte tunnelbana en bit, gick runt, tränade i väntan på tunnelbanan tillbaka och åkte buss hem. På centralen var Wahidah duktigare än väntat. Vi gick något slalomliknande för att träna svängar och jäklar vad duktig hon var! Bra position, bra kontakt och tja, allt var fint. Massor av belöning i form av "brottning" med mig och lite korv. Däremot slarvade hon på raksträckorna och fortsatte ibland gå rakt framåt när jag stannade... Varför hon slarvar mer med det när vi inte är hemma, men fungerar bättre i svängarna när vi inte är hemma, har jag inte riktigt kommit på. Kanske har det med min egna inställning att göra?
---
Tillägg: ser nu att Wahidah även går och böjer sig i kroppen när vi går rakt fram.. Vet inte om det är något hon brukar göra eller bara gör när hon är "för på".. Vad gör man åt sådant?
---
En vän till mig, som här får bli kallad för M, var snäll och lånade min kamera för att fotografera när vi tränade lite.
Bonusbild, Wahidah åker buss.
Hundmöten.
Nu skriver jag för gårdagen, eftersom jag var så trött igår att jag helt enkelt inte orkade sitta vid datorn.
Mitt på dagen gick jag och hundarna en promenad i en timme. Anledningen till att vi går mitt på dagen är för att många andra hundägare går ute med sina hundar då. Det utnyttjar jag när vi ska träna hundmöten. Zala har nämligen haft väldigt svårt för sådant. När jag fick hem henne gjorde hon stora utfall mot alla hundar vi mötte (hon har inte bott hos mig från att hon var valp. Mer om hur hon flyttat mellan mig och kenneln kan ni läsa här). Det spelade inte riktigt någon roll om det var en liten chihuahua 50 meter bort, eller en större hund närmare. Inte heller spelade det någon roll om hunden stod stilla, var på väg mot oss eller från oss.
Igår gick vi på en bredare gångväg i skogen. Många sådana vägar finns häromkring och vi går ofta där. Efter ett litet tag såg vi en liten svart hund komma mot oss med ägare. Kan ha varit en ung jaktlabbe, jag tittade inte så noga. Zala nosade i marken fram till ca 15 meter innan själva mötet och jag var jättestolt. MEN jag märkte också att jag redan 30 meter innan mötet började tänka "Undrar hur Zala kommer reagera? Kommer den andra hunden gå fint? Hur går det här?" och andra tankar som helt klart stressar upp mig, kanske inte mycket, men troligtvis märker Zala och Wahidah av det ändå. Därför blev det storfokusering för mig på att bara titta på hur Zala nosade i marken, ignorera den andra hundens existens och sedan slappna av och andas normalt.
När Zala hade slutat nosa i marken, så började jag av någon dum anledning att småprata lite - för att lugna mig själv, men Zala tog det såklart inte som lugnande. Så fort jag såg att hon spände sig lite mer av mitt prat så höll jag käft och kände mig dum.
Som tur var, så var labbens ägare snäll och duktig. Hennes hund var tyst och lugn och ägaren kortade upp kopplet så att hunden gick bredvid henne på sidan som var bort från oss. Jag gjorde detsamma med Zala, höll henne nära mig och bara gick på. Zala morrade lite, lite precis när vi möttes, men mer än så gjorde hon faktiskt inte och hon tittade inte heller bakåt för att kolla på hunden vi precis passerat. Underbart!
Senare mötte vi två hundar på samma gång. En collie och en softis (tror jag). Vi brukar möta dem då och då. Collien brukar traska på lite hur den vill och softisen brukar vara vild, morra och skälla som en galning. Zala hatar collies efter att ha råkat i flera småotrevliga möten med ouppfostrade collies som haft respektlösa, icketänkande ägare...
När vi möter hundar som inte är helt lugna, brukar vi stanna. Jag tar då Zala nära mig på sidan som är bort från mötande hund och håller henne där. Där får hon stå och slappna av och känna att jag tar hand om mötet, allt går fint bara hon står lugn. Det är mycket tack vare detta som hundmöten börjat gå bra. (I början proppade jag dessutom i henne godis för att få henne att tänka på annat. Godiset skippar vi nu för tiden)
Problemet med att stanna vid hundmöten kommer om den man möter också har som strategi att stanna för att släppa förbi den andre. De vi mötte nu har börjat med det och därför blev vi stående några meter från varandra, med icke-avslappnade hundar och vi kom ingenstans.. I sådana situationer väljer jag att gå, för att komma därifrån någon gång. Zala nära mig vid sidan, nästan "på" mig. Sedan stannade vi om hon brusade upp sig och när hon var lugnare gick vi på igen.
Själva mötet gick väl okay, även om Zala både morrade och reste ragg längs hela ryggen. Efter mötet försökte hon titta bakåt för att hålla koll på hundarna, vilket hon inte tilläts göra och ca 10 meter efter att vi gått förbi hundarna var hon oberörd igen.
Säga vad man vill, men vi skulle behöva möta flera collies och jag behöver fortfarande lära mig att vara helt avslappnad. Jag märker stor skillnad på mig själv de gånger jag är ute med bara Wahidah och möter hundar, och de gånger som Zala är med. Nu har jag i alla fall en metod för hur jag ska få allt bättre och har märkt enorma framsteg på kort tid sen jag började bli konsekvent med den. Till sommaren kanske vi kan passera "allt" fint och bara få små morrningar när vi möter collies?
Mitt på dagen gick jag och hundarna en promenad i en timme. Anledningen till att vi går mitt på dagen är för att många andra hundägare går ute med sina hundar då. Det utnyttjar jag när vi ska träna hundmöten. Zala har nämligen haft väldigt svårt för sådant. När jag fick hem henne gjorde hon stora utfall mot alla hundar vi mötte (hon har inte bott hos mig från att hon var valp. Mer om hur hon flyttat mellan mig och kenneln kan ni läsa här). Det spelade inte riktigt någon roll om det var en liten chihuahua 50 meter bort, eller en större hund närmare. Inte heller spelade det någon roll om hunden stod stilla, var på väg mot oss eller från oss.
Igår gick vi på en bredare gångväg i skogen. Många sådana vägar finns häromkring och vi går ofta där. Efter ett litet tag såg vi en liten svart hund komma mot oss med ägare. Kan ha varit en ung jaktlabbe, jag tittade inte så noga. Zala nosade i marken fram till ca 15 meter innan själva mötet och jag var jättestolt. MEN jag märkte också att jag redan 30 meter innan mötet började tänka "Undrar hur Zala kommer reagera? Kommer den andra hunden gå fint? Hur går det här?" och andra tankar som helt klart stressar upp mig, kanske inte mycket, men troligtvis märker Zala och Wahidah av det ändå. Därför blev det storfokusering för mig på att bara titta på hur Zala nosade i marken, ignorera den andra hundens existens och sedan slappna av och andas normalt.
När Zala hade slutat nosa i marken, så började jag av någon dum anledning att småprata lite - för att lugna mig själv, men Zala tog det såklart inte som lugnande. Så fort jag såg att hon spände sig lite mer av mitt prat så höll jag käft och kände mig dum.
Som tur var, så var labbens ägare snäll och duktig. Hennes hund var tyst och lugn och ägaren kortade upp kopplet så att hunden gick bredvid henne på sidan som var bort från oss. Jag gjorde detsamma med Zala, höll henne nära mig och bara gick på. Zala morrade lite, lite precis när vi möttes, men mer än så gjorde hon faktiskt inte och hon tittade inte heller bakåt för att kolla på hunden vi precis passerat. Underbart!
Senare mötte vi två hundar på samma gång. En collie och en softis (tror jag). Vi brukar möta dem då och då. Collien brukar traska på lite hur den vill och softisen brukar vara vild, morra och skälla som en galning. Zala hatar collies efter att ha råkat i flera småotrevliga möten med ouppfostrade collies som haft respektlösa, icketänkande ägare...
När vi möter hundar som inte är helt lugna, brukar vi stanna. Jag tar då Zala nära mig på sidan som är bort från mötande hund och håller henne där. Där får hon stå och slappna av och känna att jag tar hand om mötet, allt går fint bara hon står lugn. Det är mycket tack vare detta som hundmöten börjat gå bra. (I början proppade jag dessutom i henne godis för att få henne att tänka på annat. Godiset skippar vi nu för tiden)
Problemet med att stanna vid hundmöten kommer om den man möter också har som strategi att stanna för att släppa förbi den andre. De vi mötte nu har börjat med det och därför blev vi stående några meter från varandra, med icke-avslappnade hundar och vi kom ingenstans.. I sådana situationer väljer jag att gå, för att komma därifrån någon gång. Zala nära mig vid sidan, nästan "på" mig. Sedan stannade vi om hon brusade upp sig och när hon var lugnare gick vi på igen.
Själva mötet gick väl okay, även om Zala både morrade och reste ragg längs hela ryggen. Efter mötet försökte hon titta bakåt för att hålla koll på hundarna, vilket hon inte tilläts göra och ca 10 meter efter att vi gått förbi hundarna var hon oberörd igen.
Säga vad man vill, men vi skulle behöva möta flera collies och jag behöver fortfarande lära mig att vara helt avslappnad. Jag märker stor skillnad på mig själv de gånger jag är ute med bara Wahidah och möter hundar, och de gånger som Zala är med. Nu har jag i alla fall en metod för hur jag ska få allt bättre och har märkt enorma framsteg på kort tid sen jag började bli konsekvent med den. Till sommaren kanske vi kan passera "allt" fint och bara få små morrningar när vi möter collies?
Presentation!
Första inlägget och kanske läge för en mindre presentation av hundarna.
Lite om mig kan ni läsa om ni klickar på bilden i menyn till höger.
Den här bloggen är tänkt som en träningsblogg. Eftersom jag nästan dagligen tränar med mina hundar och har väldigt mycket hundrelaterade tankar snurrandes i skallen blir det lätt att tappa kollen på vad man tränat, varför och hur. Det är också lätt att glömma vad hundarna faktiskt kan när de börjar bli duktigare och jag har ett bra tag nu haft en lista i datorn där jag skrivit upp vilka tricks hundarna kan och vad jag ska lära dem.
Jag hoppas att med min blogg få bättre koll på vad jag gör, varför, hur och när. Kanske kan jag inspirera andra med vinthundar/sällskapshundar att träna mer med sina hundar och har jag tur är någon läsare duktigare än mig och kan tipsa mig om hur jag lär in något moment lite bättre.
Hunden jag tränar mest med heter Wahidah. Hon är en snart 2 år gammal saluki med enormt mycket energi och tusen idéer på vad hon vill och inte vill göra. Jag började träna med henne mest för att hon skulle börja göra saker jag tyckte om istället för att hitta på egna "hyss", men det hela ledde till att jag blev intresserad av lydnadsträning och trickträning. Nu hoppas jag på att kunna starta lydnadsklass 1 till sommaren, testa på agility någon gång när jag har bättre koll på henne lös och vi har även provat på lure coursing och sök.
Zala är min andra saluki. Hon är 9 år gammal och mor till Wahidah. Hon älskar framförallt att "leta fram" godsaker ur petflaskor, toarullar, godistärningar m.m. men jag försöker även träna lite tricks med henne. Hon kan halvdant fotgående (om jag mutar med godis), kan sitt, ligg och "sitt fint" och nu har jag börjat försöka få henne intresserad av apportbocken. Vi får se hur det går, men hon har i alla fall börjat nosa på den frivilligt...
Lite om mig kan ni läsa om ni klickar på bilden i menyn till höger.
Den här bloggen är tänkt som en träningsblogg. Eftersom jag nästan dagligen tränar med mina hundar och har väldigt mycket hundrelaterade tankar snurrandes i skallen blir det lätt att tappa kollen på vad man tränat, varför och hur. Det är också lätt att glömma vad hundarna faktiskt kan när de börjar bli duktigare och jag har ett bra tag nu haft en lista i datorn där jag skrivit upp vilka tricks hundarna kan och vad jag ska lära dem.
Jag hoppas att med min blogg få bättre koll på vad jag gör, varför, hur och när. Kanske kan jag inspirera andra med vinthundar/sällskapshundar att träna mer med sina hundar och har jag tur är någon läsare duktigare än mig och kan tipsa mig om hur jag lär in något moment lite bättre.
Hunden jag tränar mest med heter Wahidah. Hon är en snart 2 år gammal saluki med enormt mycket energi och tusen idéer på vad hon vill och inte vill göra. Jag började träna med henne mest för att hon skulle börja göra saker jag tyckte om istället för att hitta på egna "hyss", men det hela ledde till att jag blev intresserad av lydnadsträning och trickträning. Nu hoppas jag på att kunna starta lydnadsklass 1 till sommaren, testa på agility någon gång när jag har bättre koll på henne lös och vi har även provat på lure coursing och sök.
Zala är min andra saluki. Hon är 9 år gammal och mor till Wahidah. Hon älskar framförallt att "leta fram" godsaker ur petflaskor, toarullar, godistärningar m.m. men jag försöker även träna lite tricks med henne. Hon kan halvdant fotgående (om jag mutar med godis), kan sitt, ligg och "sitt fint" och nu har jag börjat försöka få henne intresserad av apportbocken. Vi får se hur det går, men hon har i alla fall börjat nosa på den frivilligt...
