Salukitrix

Igår kom en whippetvalp till Arlanda flygplats. Valpen hämtades där upp av min vän Magdalena. Därefter åkte de två tillsammans hem till mig för att övernatta innan de fortsatte sin långa resa hem till Malmö.

Wahidah var rädd först, som hon varit tidigare när hon träffat valpar, men efter ett tag insåg hon en sak - det gick ju att leka med den! Zala var jättenyfiken, men som alltid när hon är inomhus så blir hon sur om någon okänd hund kommer för nära henne så att hon känner sig inträngd. Hon fick därför bo i mitt rum som vi skärmade av med kompostgaller.

Valpis var otroligt duktig. Han förstod snabbt hur man går i koppel, inget trassel där inte. Han var inte ett dugg orolig när matte gick på toa eller så och lämnade honom i sovrummet (visst var han skittrött, men ändå). Han åt med god aptit när han hade kollat in stället han kommit till, var jättenyfiken och verkade trygg i sig själv.

Magdalena var jättelycklig, och jag förstår henne, han är otroligt söt den lille och jag tror att han kan bli en kanonhund när han växer upp. Det ska bli underbart kul att få följa dem, om än på håll eftersom det är lång bit mellan Stockholm och Malmö...

Idag var vi till rastgården innan de åkte iväg. Zala fick stanna hemma, men Wahidah var med och hade skitkul! Det var underbart att se hur duktig hon var. Hon sprang visserligen runt i full fart ibland, men hon hade hela tiden stenkoll på vart valpen var, lekte jättefint med honom när hon inte rusade runt och var allmänt fantastisk.

Foton blev det också, såklart.
Här är de jag gillar mest:

Ja, nu har jag varit dålig på att uppdatera bloggen på ett tag. Men jag har i alla fall några videoklipp på kameran från igår som ska in på datorn senare.

Jag har även tränat med Wahidah idag. Inkallningar och fjärrdirigering tränades.

Jag gjorde så att jag ställde vår lilla låda i ena sidan av rummet, satte Wahidah så långt från den som möjligt, ropade på henne och berömde när hon satte sig rakt bredvid mig med tassarna på lådan. Eftersom jag använde lådan fick jag till ett sånt stopp där hon stannar till med frambenen och "snurrar in" bakdelen på plats bredvid mig.

Därefter gick jag till andra änden av rummet, där det inte fanns någon låda. Jag ropade på henne, hon satte sig snabbt och fint bredvid mig. Sådär höll vi på några gånger, fram och tillbaka, låda - inte låda. Jag tror det gör att hon förstår hur hon snabbt ska sätta sig bredvid mig. Att det är just det jag vill ha ut av det hela. I vilket fall som helst blir inkallningarna snyggare och snyggare.

Sedan tränades fjärrdirigering. Jag har inte tränat det så mycket, men hon har blivit väldigt snabb och stabil när det gäller ställande och läggande under gång osv. Så tja, jag testade.

Jag satte henne ner, gick kanske två meter från henne, sa åt henne att ligga. Hon la sig snabbt och snyggt. Där fick hon godis. Sedan började vi om, men tog från sittande till liggande och därefter upp till sitt igen. Med liten paus så att hon faktiskt väntade på kommando. Hon var snabb. Hon flyttade sig inte en millimeter framåt och var allmänt skitduktig.

Vi gjorde så några gånger och tja, den där fjärrdirigeringen känns enkel. Dock kör jag med dubbelkommando nu, både röst och hand, för att gör det lätt och tydligt. Jag ska när det känns bättre, plocka bort något av det. Troligtvis kör jag vidare på handtecken.

En fördel med att ha ont och inte kunna gå ordentligt, kombinerat med regn utomhus, är att man genast börjar tänka "ÅH, om jag bara kunde göra det och det.. vad härligt det hade varit då!"

Med andra ord, jag börjar få lust att träna med hundarna igen, trots att de bara ligger och sover just nu.

Jag ska träna platsliggning med Wahidah senare. Annars ska jag bara träna mig själv på att vara rolig.
Zala ska få släcka lampa, buga och så ska jag komma på något nytt att lära henne. Fortsätta med apportering kanske?

Igår ramlade jag och slog halvt ihjäl mig. Eller okay, jag ska inte överdriva för mycket, men jag har sår på både knän och armar och det gör ont när jag går. Dessutom regnar det idag och lusten att gå ut är obefintlig.

Vad gör man då? Jo, leker med Wahidah.

Först småtricks som buga, hoppa, släcka lampa och annat som kan göras trots att jag står nästan helt still.

Därefter lekte vi, massor! Jag kastade ett gosedjur till Wahidah, som hon stack iväg med, men idag kom hon faktiskt tillbaka med det nästan på en gång. Vi fortsatte. Jag kastade, hon kom tillbaka. Gång på gång. Hon tog gosedjuret, "mördade" det och sprang sedan raka vägen till mig så att jag skulle kunna kasta det igen.

Det är lite jobbigt annars, när man är ute, Wahidah leker med en pinne eller så - och vägrar bli fångad. Det är därför vi håller på såhär och tja, så snabbt som hon kom nu och så många gånger som hon gjorde det har hon aldrig gjort förut.

Nu är hon trött och ligger utslagen på sidan på golvet bakom mig. Det här känns bra.

Sådär! Då har anmälningsbekräftelsen till utställningens första dag kommit, och jag mailade ansvarige för andra dagen, fick svar att hon skickat mail till mig men tydligen har inte det kommit fram då.. Nåja, i vilket fall som helst innebär detta att mina hundar fakiskt är anmälda och klara. Det innebär också att jag för första gången någonsin kommer vara på en tvådagarsutställning. Det är även första gången jag ställer på någon plats som är längre ner i landet än Stockholm.. Förhoppningsvis blir det trevligt.


Jag tränade tricks med hundarna idag och Wahidah har fått springa i rastgården.

Zala fick släcka lampan och öva på att stanna när jag vill det. NU verkar det ha lossnat för henne att hon ska stanna när jag säger "stå", även om jag går lite. Jag vet inte om det är hon som är lite.. seg eller om det är jag som gör något knas. Ibland får jag för mig att hon inte förstår vad klicket betyder, men varje gång jag bestämmer mig för att kolla det, så visst fan förstår hon. Hon tycker väl helt enkelt inte att hon behöver lära sig något.

Med Wahidah körde jag kontaktövningar och därefter blev det lite tricks. Släcka lampan, gå slalom, hoppa, krypa... Det var kul och hon var jätteduktig. Kontaktövningarna gick som jag hoppats på. Så tja, jag är helt klart nöjd.

Imorgon får det bli en långpromenad. Förhoppningsvis hindras vi inte av värmen...

Jag fick för mig att utställningsträna lite med damerna. FY vad varmt det är och ÅH vad vi dog. Eller ja.. Jag dog. Mina fyrbeningar var inte nämnvärt berörda...
Hur jag ska överleva en hel utställningsdag förstår jag inte. Kanske blir det som på Lövudden förra året, när jag direkt efter att ha visat Zala i ringen gick till en medtävlande och frågade när det var dags för oss att gå in?

I vilket fall som helst så var Wahidah otroligt lätt att ställa. Hon busade inte med kopplet. Hon stannade snabbt, lätt och ordentligt. Helt otroligt vad duktig hon var.

Zala fick för sig att hon skulle busa. Hon ville galoppera i cirklar runt mig, sitta istället för stå och hoppa på bakbenen när jag sa "stå". Vad det tog åt henne fattar jag inte, men hon var så söt att jag inte kunde låta bli att ge henne godis ändå.. Efter att vi busat lite så lyckades vi få till allt riktigt bra. Är hon bara hälften så glad på Tånga Hed lär det gå toppenbra.

Men fy vad varmt det är. Vågar man hoppas på molntäckt himmel under utställningen?

Senaste tiden har det gått.. inte alls, när jag försökt träna med damerna, framförallt har det inte gått bra med Wahidah.

Jag bestämde mig därför för att lägga in ett superkort träningspass nu ikväll, där fokus skulle vara på samma sak som när jag började träna med Wahidah: det ska vara roligt att göra saker tillsammans.

Till min stora hjälp hade jag köttbullar. Det är sådant jag aldrig köper hem eftersom jag är vegetarian, men farsan gör det och därför låg det ett oöppnat paket med små köttbullar i frysen. Det paketet öppnades och jag tog ut ett gäng köttbullar som värmdes i micron.

Zala fick släcka lampa, buga, stå, träna lite fotgående, därefter blev det bara kontaktövningar.
Jag har nu börjat med att bara belöna när hon faktiskt släcker lampan. Duttande med nosen ger ingen utdelning längre. Köttbullar var roligare än frolic och efter en del duttande med nosen släckte hon lampan två gånger. Det går framåt!

Buga är skitlätt, om jag böjer mig. Jag ska nog börja få det till att hon bugar utan att jag visar med handen vad hon ska göra.

Stå och fotgående.. mindre bra, men så länge vi gör små framsteg ibland känns det lugnt och med supergott godis kanske det går att få små framsteg lite oftare.

Därefter till kontaktövningen. Jag höll i köttbullebit, och när hon tog ögonkontakt klickade jag och kastade köttbullen till henne. Så höll vi på ett tag och det dröjde inte länge innan hon tittade på mig direkt efter att ha ätit klart föregående köttbullebit. Vi har ju gjort sådant innan, men det var länge sedan nu. Kanske något att börja med en liten stund varje dag?

Sedan var det Wahidahs tur. Med henne tänkte jag bara leka, för att hon åter igen ska börja tycka att jag är rolig. Gosedjurskaninen plockades fram, men hon hade ögonen mer mot bänkarna i köket där hon visste att det fanns köttbullar. Fick trots det igång henne och vi lekte fint en liten stund. MEN jag hade otroligt svårt att hålla mig ifrån själva träningen. Att "bara leka" verkar inte gå för mig längre. Jag ska helt klart börja leka oftare med henne.

Hon fick släcka lampa någon gång också. Det är lätt. Därefter samma lilla kontaktövning som med Zala. Wahidah har inte tvekat en sekund förut. Så fort jag tagit godis så har hon tagit ögonkontakt med mig.

Vad gjorde fröken W nu då? Jo. Hon satt och stirrade på handen med godis. Hon la sig ner. Hon kröp närmare, hon satte sig, hon hoppade efter handen och nafsade mig i fingrarna... Det tog lång tid innan hon faktiskt tog kontakt med mig. När hon väl gjort det några gånger så gick det ju såklart lättare, men ändå, jag trodde knappt mina ögon när hon tänkte försöka stjäla godisen ur min hand!

Så vad blir det nästa gång? Jo, lek med Wahidah, forsatt upprepning av buga och släcka lampa med Zala så att hon inte glömmer det och sedan, en sjuhelvetes massa kontaktövningar med båda damerna.

Just nu hör jag bara en gammal ridlärares ord i huvudet.
Hon sa ungefär: "De flesta ryttare är så dumma, så ivriga, att de bara för att de en gång hoppat ett hinder på 90cm, aldrig kan tänka sig att hoppa 30cm igen, trots att de skulle vinna mycket på att träna grunderna på en så låg höjd som 30cm. Dressyrryttare gör likadant. Har de en gång tävlat en högre klass än vanligt vill de aldrig mer träna momenten ur de lättare klasserna och helt plötsligt står de där och har tappat hela grunden i ridningen."

Jag har precis varit iväg för att köpa frimärken och hundbajspåsar. Jag var borta kanske 30-40 minuter och när jag kom hem, ja då låg båda hundarna lugnt och vilade. Wahidah hade inte gjort något dumt alls. Helt cool.
Det känns fantastiskt att det äntligen fungerar att lämna henne, i alla fall korta stunder för att handla och fixa småsaker på stan. Mer än så behöver jag ju sällan vara borta.

Ikväll är det kappträning (bara raksträcka) i sandtaget. På lördag har vi chansen att prova på kapp på bana. Jag är inte helt hundra på att jag åker. Men sandtagsträningen ska vi i alla fall till, om tågen och vädret tillåter sådana utflykter...

----

Jag var ute 10 minuter till, för att lägga brevet med ansökan om licensboken på brevlådan. Wahidah var lugn då med. Tyvärr blir det ingen träning i sandtaget idag.. Kanske får det bli trickträning eller lydnadsträning istället?

Igår var det lure coursing-träning igen! Både Wahidah och Zala var med.

Wahidah fick först springa licenslopp mot en afghantik. Afghanen genade väldigt mycket på ett ställe, så trasan och hunden kom väldigt långt från Wahidah. Vad gör min lilla dåre då? Jo, sätter i en lite högre växel, full fart framåt, springer ikapp och om afghanen och följer sedan trasan kanonfint till slutet. De kom fram till trasan ungefär samtidigt och afghanen gav ifrån sig ett litet rytande när hon kastade sig över den, men trots detta var Wahidah på trasan och försökte "mörda den" lite.

Hennes andra lopp blev mot en chokladfärgad salukihane. De sprang ett kanonfint lopp och Wahidah följde trasan lika klockrent som tidigare gånger. I slutet flög hon på trasan, samtidigt som hanen. Hon ville inte låta sig fångas, utan istället springa runt i små cirklar runt trasan för att kunna ge sig på den igen, och igen, och igen. Tokhund..

Båda loppen blev godkända och Wahidah har nu lure coursing-licens! :D
Min älskade lilla dåre, som jag varit med från att hon var en dag gammal.. Hon är stor dam nu. Duktig stor dam. (Eller ja, stor och stor.. 62cm hög och inte jättemycket kroppsmassa, men vuxen har hon blivit!)

Zala fick också springa. Hon älskade det, som alltid. När hon står bredvid banan så tjuter hon och Wahidah i kapp, båda vill springa, nu, nu, nu! Zala fick springa ensam och var supertaggad. När hon sprang så gick det dock inte så fort. Hon var lite studsande i språnget och hade huvudet högt. Det har hon visserligen alltid gjort när hon sprungit ensam, redan när jag för några år sedan tog hem henne och lät henne provspringa på en whippetraceträning.

Men jag vet inte, något kändes knasigt nu. Kanske för att jag senaste tiden tänkt mycket på att hon blivit rätt stel. Jag ska se till att låta någon titta på henne, igen. När en veterinär tittade på henne för 1-2 månader sedan hittades inget. Kanske något hittas nu, om man undersöker ännu mer? Fram tills att någon tittat på henne ska jag inte låta henne springa. Rastgårdarna har hon ändå ingen glädje av. De är för små för att hon ska vilja springa i dem och coursing-träningar blir det inga på ett tag. Kappträningarna i sandtaget får hon helt enkelt hoppa över.. Min lilla dam. Jag hoppas att jag oroar mig i onödan.

Dagen efter lure coursing:

Igårkväll tränade jag lite med Zala. Det blev mest träning på att släcka lampa, buga och gå fot. Jag har en duktig dam! Lampan kom hon igåg, buga går finfint och fotgåendet blir bättre. Jag filmade också. Ska se om jag orkar föra över filmklippen till datorn idag, annars får det bli vid ett senare tillfälle...

Idag blev det bara en långpromenad i skogen med min vän Sammo. Eller ja, bara och bara. Hundarna är nöjda och Wahidah blev glad när jag bad henne hoppa från en sten till en annan och lite liknande balansövningar. Zala fick hoppa över en jättestor stock. Jag trodde inte att hon skulle göra det egentligen, men jodå!

Imorgon blir det lure coursing-träning. Båda damerna får följa med. Wahidah ska få springa två licenslopp och blir de godkända så har hon licens! Zala tänkte jag låta springa en gång, kanske bara halva banan eller så, för att hon ska få lite att göra och inte ha supertråkigt hela tiden. Jag tyckte så synd om henne när jag lämnade henne hemma många timmar förra träningen och resan kommer ta längre tid imorgon, för att SL bygger om räls och har sig...

Bilder från idag:

Promenadsällskapet:

Tidigt i morse så gav vi oss iväg, mot hundöarna. SL:s reseplanerare var helt åt helvete, så resan som jag trodde skulle ta 45 minuter visade sig ta 1 timme och 45 minuter...

Väl framme träffade vi Gerd och hennes underbara saluki Amir och vackra saluki Jamila. Vi gick runt öarna, pratade lite och Wahidah och Amir lekte för fullt. Då och då var även Jamila med och jag tror att vi allihop var trötta när vi kom hem. Tröttast var kanske Wahidah ändå. För ÅH vad hon sprang och hon orkade knappt gå från tågstationen till lägenheten (en promenad som vanligtvis tar 10 minuter, tog nu minst en kvart i Wahidahtempo).

När jag kom hem fick Wahidah lite mat och därefter la hon sig i fåtöljen. Jag passade på att gå ut med Zala för att rasta henne. Det var i stort sett första gången, kanske någonsin, som jag tagit ut Zala på promenad och lämnat Wahidah helt ensam och obevakad hemma. Men, det gick finfint och Wahidah vilade lugnt när vi kom tillbaka.

Lite bilder från dagen:

Under den långa väntan på en av bussarna...


Jamila


Amir och Wahidah


Bad!


Svårfotad, svart Amir.


Andra badet

Jag började med att träna lite med Wahidah. Några småtricks som att släcka lampa, gå slalom mellan benen och buga sig. Bara för att ha gjort något och utan att det skulle kunna gå dåligt eller bli tråkigt. Hon fick också för sig att gå fot några meter, utan att jag egentligen bad om det. Riktigt duktig var hon.

Men, till Zala.
Jag började träningen med att träna lite på att stanna på kommando. Gick lite bättre än det gjort tidigare och jag var nöjd. Därefter skulle hon få släcka lampan. Dock verkar det som att hon helt glömt bort vad det rör sig om, så vi får väl börja om där igen... Nu fick jag henne att efter ett tag nosa på lampknappen.

Vi tränade lite mer på att stanna på kommando. Nu börjar det sitta riktigt bra! Efter att jag sagt "stå" så tar hon ett steg, sedan stannar hon finfint och verkar göra det även om jag fortsätter gå.

Tyvärr hittade jag inte kompaktkameran, så jag lyckades inte filma något. Men i alla fall, jag började med att lära henne att buga. Handen med godis strax ovanför marken, under huvudet, och nog fasen bugade hon! Efter ett tag verkade hon ha förstått rätt fint vad det går ut på, kanske hon förstår det bättre än Wahidah.. Om jag inte glömmer bort att träna det nu så lär hon kunna buga helt perfekt om ett tag! Nästa gång ska det filmas...

Zala sover. Jag har ganska nyligen gjort rent hennes ena baktass. Tokhunden har lyckats få ett litet sår på undersidan av den. Minilitet är det, men om det är smutsigt så slickar hon på det. Tur att jag för ett tag sedan köpte hem sårrengöringsmedel!

Idag ska jag och Wahidah kanske gå på stadspromenad med en vän till mig och hennes hund. Om det blir så, då ska jag försöka komma ihåg att ta med godis och klicker så att det kan tränas lite någonstans med störning. För tja, det behövs, framförallt störning av annan hund...

Har ni hunnit lägga märke till att jag gjort om layouten lite?
Förut såg det ut såhär:


Jag hoppas att alla kommer gilla min lilla ändring.

Idag när jag gick hem till morsan låg det ett nummer av Tidningen Hundsport där. Jag vet inte varför jag får tidingen, men jag klagar inte, eftersom det ibland står en del läsvärt där och jag gillar hundtidningar i största allmänhet. (Med andra ord, tänker ni slänga hundtidningar som ni har hemma, så får ni mer än gärna skänka dem till mig!)

Någon person där hade skrivit en text som hade rubrik i stil med "Ge hundarna mer utrymme inomhus!". Det stod om någon som bara haft sin hund ute ca 1½ timme om dagen och därefter tvingades ligga lugn inomhus. Hunden hade massor av överskottsenergi, blev jobbig osv.

Utöver det han skrev om att ge hundarna ordentligt med motion, skrev han att många verkar ha regler "bara för att". Regler som egentligen inte borde spela någon roll, regler som är onödiga. Att inte få nosa på kissfläckar utomhus, att inte få vara i soffor, sängar eller på annat sätt "smutsa ner lite" inomhus. Vad spelar sådana regler för roll egentligen?

Om man inte har någon tid att passa, varför då inte låta hunden stanna då och då för att nosa? Om man inte är allergisk och måste hålla välstädat hela tiden, varför inte låta hunden sova i soffan om den vill?

De regler som folk har, har de alltid anledningar till varför de har reglerna, mer anledning än "såhär ska det vara!" alltså. Kan de motivera sina regler? Jag tror inte att folk kan det alla gånger.

Kort sagt kan sägas att jag gillade den lilla texten som någon (vars namn jag glömt) skrev. Vad som inte heller är någon nyhet är väl att mina hundar har ganska fritt när det gäller regler. De får sova var de vill, vi sover alla tre i sängen på nätterna, vi går långa promenader och bara tittar på världen, jag fotograferar och de nosar på allt möjligt och äter kottar eller tuggar på pinnar. De får säga ifrån om de inte vill ligga jättenära någon annan. Jag ser till att de får springa lösa flera gånger i veckan och när jag har möjlighet får de jaga trasa på kappträning eller lure coursing. Vi tränar ju en del tricks och lydnad också, just för att det är kul för oss alla. Vi blir alla glada av det.

Med tusen regler som ska finnas "bara för att", regler som inte gör någon egentlig nytta, blir det verkligen avslappnat och kul att ha hund då?

Jag har många gånger sagt att Wahidah är underbar. Jag har många gånger sagt att hon är ett helvete. Men faktum är att hon nu börjar bli helt galet fantastisk.

Idag åkte vi allihop ut till Drottningholm. Där gick vi runt i någon timme. Tittade på fontäner, konstiga buskar och allt möjligt som finns där. Precis som alltid gick fröken W lugnt och avslappnat i kopplet. Hon är så galet lätt att ha med överallt!

Sedan kom vi fram till hundöarna. Det är två (i mina ögon stora) öar som är avspärrade så att man kan släppa hundarna där. Hundar får alltså komma och gå som de vill, springa lösa hur som helst och rusa av sig rejält. Det är det största stället där de kan springa på som jag känner till, i alla fall i Stockholm och när det inte är is på vattnet åker vi dit då och då för att Wahidah ska få springa.

Idag var det inga hundar på öarna, inga alls! Så Zala fick följa med ut på dem, något hon absolut inte får annars. Wahidah sprang lös, Zala fick gå i koppel men jag satte ihop hennes koppel med Wahidahs så att hon kunde gå runt lite hur hon ville ändå.

Wahidah gick runt, nosade, tog det lugnt och höll sig hela tiden nära. Jag vet inte om hon inte förstod att hon var lös eller om hon helt enkelt inte brydde sig. Efter ett tag fastnade hon dock på en intressant gräsfläck och märkte inte att vi gick från henne förrän vi var kanske 50-100 meter bort. Då satte hon fart! Hon sprang som en kanonkula till oss och sprang sedan i cirklar för att hålla sig i närheten.

Hon höll oss hela tiden under uppsikt, såg till att inte tappa bort oss och det kändes väldigt, väldigt skönt. Två änder såg hon också. De gick runt på ena ön och därför skulle de jagas tyckte fröken W. Så fort de lyfte och flög iväg sprang hon dock åt andra hållet, åter igen i cirklar runt oss och var helbusig. Det såg inte någon gång ut som att hon faktiskt tänkte försöka fånga fåglarna, utan mer som att hon ville ha något att leka med. Även det gillar jag. OM det någon gång skulle bli så att hon är lös och det kommer en hare, eller ett rådjur, kanske djuret har en chans att klara sig även om Wahidah kommer ikapp. Jag håller dock tummarna för att jag aldrig behöver få svar på det.

När vi kom hem insåg jag att det behövde handlas innan jag kunde få i mig middag. Hundarna fick äta och så fort Wahidah lugnat ner sig och börjat vila/sova så stack jag iväg. Cyklade till affären, handlade snabbt det jag skulle och kom hem ca 15 minuter senare. Wahidah hade inte gjort något, alls. Hon var helt lugn och avslappnad. Min duktiga lilla skrutthund! Maten lagades på en gång och jag gick därför inte ens in i rummet där hon var förrän ca 20 minuter efter hemkomsten. Wahidah tittade till när jag började slamra runt med vattenkokaren, men brydde sig gjorde hon inte.

Det verkar alltså som att det nu går att lämna Wahidah, i alla fall när jag ska till mataffären, bara hon fått röra på sig under dagen och hunnit varva ner innan jag lämnar henne. Det finns hopp, även för tuggmaskinen i salukiförpackning!

Hundöarna:


Wahidah kunde ta det lugnt och njuta av solen, trots friheten.


Spring!

Så var damerna anmälda till årets första utställningar.
Den 12 juni ställs Wahidah ut och den 13 juni ställer jag båda damerna. SvVK ena dagen, SvSR andra dagen och båda är officiella.

Om vi bortser från min vanliga reseoro kan man kanske få lite roligare tankar i skallen. Vad kommer resultatet bli på de här utställningarna? Wahidahs första utställning i öppenklass, så "behöver utvecklas mer i fronten" byts väl ut till "för dålig front" eller något sådant. Wahidah åker ut med en 2a eller slät 1a och Zala blir oplacerad i veteranklass med ordet "tråkig" på kritiklappen. Varför åker jag ens? Tja, det är kul att kolla på hundar, träffa personen jag ska bo hos och kanske, kanske blir resultatet inte likadant den här gången som det blivit tidigare?

Om resultatet ska bli annorlunda kan det kanske vara bra att träna lite på att visa dem. Träna på att ställa upp (framförallt Wahidah) snabbt och snyggt, träna på att springa på något vis så att även Zala ser "icke-tråkig" ut i domarens ögon. Jag vet inte om jag orkar bry mig egentligen. Zala är Zala, Wahidah är Wahidah. Det enda jag kommer träna på blir väl att springa med Wahidah i utställningskoppel utan att hon får för sig att ha dragkamp med det. Jag förstår inte varför hon gör det med just utställningskopplet, för det gör hon inte med vanliga kopplet om hon inte är tokbusig.

Menmen. Det ska bli spännande att se vad Zala säger om att bo i samma hus som stora, svarta hanhundar...

Jag fick för mig att det var en bra idé att gå ut på en gräsmatta och träna med Wahidah efter dagens långpromenad. Tänkte köra igenom de olika lydnadsmomenten för att se hur mycket vi behövde träna.

Ska man gå enbart efter dagens resultat så kan man säga såhär: Börja från noll med varje jäkla moment!

Fy vad pissigt det gick. Jag kan faktiskt inte säga att ett enda moment gick riktigt bra. Det enda som gick hyfsat var apporteringen. Jag orkar inte kommentera något mer än så. Hon glömde visst hjärnan hemma.


Det var i alla fall en sak som gick bra idag. Inkallningen i rastgården. Jag som förut tänkt att "Zala kan jag i alla fall ha lös överallt. Hon är lätt. Wahidah är det värre med" har nog omvärderat situationen nu. Wahidah är otroligt mycket lättare att ha lös än Zala - för Wahidah kommer även om hon är fullt igång med att leka med en pinne om hon vet att jag har godis. Då kan hon släppa pinnen för att komma till mig. Det skulle inte fungera lika bra med störning av hund eller vilt djur eller rolig människa, men tja, Zala står bara kvar och nosar på fläcken hon nosar på om jag ropar. Jisses.

Den jäkla platsliggningen... Jag försöker tänka på hur söt Wahidah är när hon ligger ner för att slippa tankar i stil med "Fy vad trist det här är", "dumma skitmoment" och liknande.

Vi tränade tricks i början av träningspasset. Att buga verkar vara lätt. Hon börjar absolut förstå vad det rör sig om. Bakdelskontrollen fungerar bättre och bättre. Apporteringen.. tja, det varierar men jag orkar inte slipa på den nu.

När vi tränade platsliggningen började vi som vanligt inne i lägenheten. Jag 4 meter från Wahidah. 2 minuter istället för våra vanliga 1½ minuter. Inga som helst problem! Därför bestämde jag mig för att gå ut i den 10 meter långa korridoren och kolla om det gick lika bra där. 2 minuter och 15 sekunder. Hon började nosa lite på golvet, annars låg hon jättebra - trots att golvet var kallt stengolv!

Kanske är platsliggningen inget omöjligt moment. Det är väl bara som med allt annat, man måste träna. Träna, träna och träna. När man tävlar är det 5 meter mellan hundarna, 20 meter till förare och 2 minuter som gäller. Innan vi ger oss ut och tävlar ska vi klara 25 meter mellan mig och Wahidah i minst 2½ minut med störning. Det är målet just nu.

Idag fick jag för mig att lära Wahidah att buga på kommando. Första tanken var att shejpa fram det, att klicka när hon av sig själv "bugade" och belöna det för att sedan lägga på kommando. Insåg sedan att när hon lägger sig, så går det så satans snabbt att jag inte hinner belöna halvvägs och sträcker på sig, ja det gör hon ytterst sällan, mest på morgonen när vi kliver upp ur sängen...

Så det fick bli till att lära in det "på gamla vanliga sättet", med att be henne göra något och belöna allt som var i närheten av bra. Jag höll en godis nästan i marknivå, ungefär rakt under hennes huvud. Hon böjde sig ner, bugade och fick klick och godis. Efter att ha gjort så några gånger började jag säga "buga!" samtidigt som hon började böja sig ner. Jag tror att hon hann koppla ihop det hela lite innan vi slutade.

Jag tog även fram lådan som vi använder när vi tränar bakdelskontroll. Hon blir duktigare och duktigare, gick fint runt den med baktassarna bredvid mig och höll finfin kontakt flera gånger.
Lådan använde jag även när vi sedan tränade inkallningar. Jag ställde mig helt enkelt bredvid lådan och när hon kom så gick hon upp med tassarna på den, snurrade runt med bakdelen och hamnade jättefint bredvid mig. Om jag får till det där utan kartongen och i högre hastighet, då har vi en förbannat bra inkallning. Snabbheten lär inte vara några problem. Varje gång vi tränar på tillräckligt stor yta så är hon ganska snabb. Problemet är, som vanligt, precisionen, men det löser sig förhoppningsvis.

Julia var här och hon fick agera testledare och så lekte vi lydnadstävling. Vi började med platsliggning, mest för att jag skulle ha någon som verkligen såg till att jag inte fick för mig att gå fram för tidigt. Jag förklarade för Julia hur hon skulle göra och så tog hon tid. 1½ minut, jag stod kanske 4½-5 meter bort. Inga som helst problem och att sätta henne upp efter platsliggningen gick bättre än vanligt! Heja oss!

Idag är vi trötta, alla tre. Zala sov i sängen med huvudet mot mig hela natten. Wahidah använde mig (som vanligt) som huvudkudde. Supermysigt.

Trots tröttheten är det snart dags att ge sig ut. Vi ska träffa en vän till mig och kanske även hennes lilla hund.
Isåfall blir det träning för Zala. Hundmötesträning. Det blir det visserligen nästan varje gång vi går ut, men det blir lite annat när man träffar någon med hund och det är jättebra.

Jag har senaste tiden ensamhetstränat Wahidah massor. Det blir ju lite dåligt med sådant när jag går hemma hela dagarna, men hon sköter sig utmärkt! Jag sitter vid min laptop i köket och har henne instängd i rummet. Innan laptopen kom igång varierade tiderna jag kunde lämna henne mellan 3 sekunder och 30 minuter. Nu varierar det mellan 1½ timme och 3 timmar. Och visst, jag lämnar inte lägenheten, men det är just det där med att jag ska "lämna henne" och vara utom synhåll som det behövs tränas på. Jag kan nu sitta ute i köket några timmar, gå till badrummet för att duscha, komma tillbaka till köket, gå till tvättstugan, komma tillbaka osv och Wahidah ligger bara helt lugnt och vilar. Det känns underbart.

----

16:07
Nu har jag hunnit med en långpromenad och därefter en tur till affären. Under tiden jag var i affären låg Wahidah lugnt och vilade hela tiden. Nu känns ingenting omöjligt.

Och för att allt blir trevligare med bilder:
Såhär ser det ut nu när man går mot centrum och mataffären, mot morsan och mot ett naturreservat. Jag älskar när det börjar bli grönt ute!


(Förresten, bloggen fick lite nya, förhoppningsvis somrigare färger.)

Idag var det kapplöpningsträning i sandtaget. Det innebar att det "bara" tränades på raksträcka, vilket är jättebra för att få dem tända på trasan och åh vad musklerna måste arbeta!

Först sprangs det i en backe. En lång, brant backe som är helt helvetisk att gå uppför. Att hundarna orkar springa(!) uppför den i full fart förstår jag inte. Hade jag varit hälften så vältränad som hundarna är hade jag varit lycklig. I vilket fall som helst så fick man gå ner för hela backen med hund + trasa, gå så långt man ville, släppa trasan och sedan ge tecken när man var klar att släppa hunden. Därefter var det bara att gå tillbaka uppför backen efter hunden. Puh!

Både Zala och Wahidah fick springa, ensamma, och Julia var snäll nog att stå högst upp och ta emot dem, slänga på dem täcken och gå runt lite med dem så att de fick varva ner. Hon hjälpte även till att värma upp dem och fotograferade när mina damer sprang. Helt fantastiskt snällt!

Zala tvekade tydligen på att ta trasan när hon kom fram. Jag är inte helt förvånad eftersom hon säkert var trött pga halvtaskig kondition och det var många okända hundar där uppe. Glad var hon i alla fall!
Wahidah sprang i fin fart och var inte nämnvärt påverkad av trötthet när hon var klar. Hon var på trasan när den stannade och var jätteglad över att få springa.

Därefter var det till att springa på platt mark. Jag, Julia, Gerd och en man vars namn jag faktiskt inte vet, gick iväg till andra stället där vi skulle släppa våra salukis.

Wahidah fick springa med mannens cremefärgade salukihane. Han behövde tydligen träna på att jaga trasan och inte leka med andra hunden som sprang, därför fick Wahidah springa efter honom och starta lite senare, men hon jagade ändå efter just trasan och var tydligen på den i slutet trots att hanen var där. Mycket duktig tjej!

Zala fick springa ensam, och åh, hon älskade det. Finns inte mycket att säga där. Hon var taggad till tusen, sprang så fort hon kunde, tvärnitade och gjorde nästan en kullerbytta för att dyka på trasan när den stannade. Efter att ha sprungit var hon trött och i skrivande stund håller hon på att bädda sönder min säng. Jag tror nog att Zala är gladare nu än hon varit på länge.

Och så lite utlovade bilder! Flera av dem går att se i större format i min fotoblogg: http://changrila.blogg.se















Den här bilden tog Julia på Wahidah:

Vi åkte iväg till lure coursing-träningen, jag, Wahidah och Julia.

När vi efter lång resväg kom dit var inte så många där och Wahidah fick springa direkt efter att några borzoier sprungit. Hon sprang själv och var jätteduktig. Följde trasan fint, snabbt och varken genade eller tvekade.
Efter loppet var hon helt galen när det var dags för de andra hundarna att springa. Hon ville också!

Det började pratas om att Wahidah skulle springa med en annan ung hane, som inte heller hade sprungit med någon annan förut. Det kändes lite tveksamt att låta två hundar som inte är vana vid sådant springa ihop. Dessutom sa ena ägaren till unghanen något i stil med "Men han kanske inte förstår att han ska jaga utan vill leka med andra hunden istället". Jag drog mig ur det då och en kvinna med en äldre salukihane började prata med mig.

Den äldre salukihanen var 5år gammal och van vid att springa, även med andra hundar. Det bestämdes att han och Wahidah skulle springa tillsammans och att det även skulle räknas som Wahidahs första licenslopp!

Efter ganska lång tid var det klart för start och Wahidah var heltaggad. Helt fokuserad på trasan och jag kände att hennes hjärta dunkade jättefort när jag höll henne i starten. Så fort jag släppte henne studsade hon rakt upp i luften innan hon började jaga! Toksaluki..

Hon sprang fint efter trasan, verkade nästan ännu mer taggad när hon hade någon att springa med. Hon älskar ju att jaga, men även att bli jagad och hon var hela tiden (med undantag för en kurva där hon fick ytterspår) någon meter före hanen. Hon genade inte alls, visade inga tendenser till att försöka leka istället för att jaga och tja, hon sprang kanon. Jag fick nästan tårar i ögonen av stolthet när jag såg henne.

När trasan stannat så flög Wahidah på den, andra hanen kom fram och hon sprang från trasan. Hon är ju, tyvärr, van vid att om någon hund vill ha det som hon har, så får man snällt flytta på sig för att undvika bråk. Jag hoppas att hon blir modigare i lure coursing-sammanhang framöver och jag ska verkligen kämpa för att få henne att våga ta för sig trots andra hundars närvaro.

Tilläggas kan även att tokhunden inte flåsade minst lilla efter licensloppet..



Foton av min vän Julia:







Fullt fokus på trasan!


Såhär glad kan man bli då man fått veta att licensloppet blev godkänt!

Måndag. En dag som jag brukar avsky.
Den här dagen bjuder förhoppningsvis på lure coursingträning och jag ska tillsammans med Julia ta mig dit för att låta Wahidah springa.

Låt oss hoppas att allt går som det ska. Det känns lite tryggt att ha med Julia som fotograf i alla fall. Dessutom kan jag prata sönder henne om jag råkar bli nervös. Trots allt blir det första gången som jag åker på lure coursing utan att vara i sällskap av de från "min" kennel och första gången som jag åker på träning någon annanstans än uppe i Norrbotten.

Håll tummarna för oss.
Jag lovar att uppdatera här så fort vi kommit hem.