Torsdag
Idag är vi trötta, alla tre. Zala sov i sängen med huvudet mot mig hela natten. Wahidah använde mig (som vanligt) som huvudkudde. Supermysigt.
Trots tröttheten är det snart dags att ge sig ut. Vi ska träffa en vän till mig och kanske även hennes lilla hund.
Isåfall blir det träning för Zala. Hundmötesträning. Det blir det visserligen nästan varje gång vi går ut, men det blir lite annat när man träffar någon med hund och det är jättebra.
Jag har senaste tiden ensamhetstränat Wahidah massor. Det blir ju lite dåligt med sådant när jag går hemma hela dagarna, men hon sköter sig utmärkt! Jag sitter vid min laptop i köket och har henne instängd i rummet. Innan laptopen kom igång varierade tiderna jag kunde lämna henne mellan 3 sekunder och 30 minuter. Nu varierar det mellan 1½ timme och 3 timmar. Och visst, jag lämnar inte lägenheten, men det är just det där med att jag ska "lämna henne" och vara utom synhåll som det behövs tränas på. Jag kan nu sitta ute i köket några timmar, gå till badrummet för att duscha, komma tillbaka till köket, gå till tvättstugan, komma tillbaka osv och Wahidah ligger bara helt lugnt och vilar. Det känns underbart.
----
16:07
Nu har jag hunnit med en långpromenad och därefter en tur till affären. Under tiden jag var i affären låg Wahidah lugnt och vilade hela tiden. Nu känns ingenting omöjligt.
Och för att allt blir trevligare med bilder:
Såhär ser det ut nu när man går mot centrum och mataffären, mot morsan och mot ett naturreservat. Jag älskar när det börjar bli grönt ute!
(Förresten, bloggen fick lite nya, förhoppningsvis somrigare färger.)
Trots tröttheten är det snart dags att ge sig ut. Vi ska träffa en vän till mig och kanske även hennes lilla hund.
Isåfall blir det träning för Zala. Hundmötesträning. Det blir det visserligen nästan varje gång vi går ut, men det blir lite annat när man träffar någon med hund och det är jättebra.
Jag har senaste tiden ensamhetstränat Wahidah massor. Det blir ju lite dåligt med sådant när jag går hemma hela dagarna, men hon sköter sig utmärkt! Jag sitter vid min laptop i köket och har henne instängd i rummet. Innan laptopen kom igång varierade tiderna jag kunde lämna henne mellan 3 sekunder och 30 minuter. Nu varierar det mellan 1½ timme och 3 timmar. Och visst, jag lämnar inte lägenheten, men det är just det där med att jag ska "lämna henne" och vara utom synhåll som det behövs tränas på. Jag kan nu sitta ute i köket några timmar, gå till badrummet för att duscha, komma tillbaka till köket, gå till tvättstugan, komma tillbaka osv och Wahidah ligger bara helt lugnt och vilar. Det känns underbart.
----
16:07
Nu har jag hunnit med en långpromenad och därefter en tur till affären. Under tiden jag var i affären låg Wahidah lugnt och vilade hela tiden. Nu känns ingenting omöjligt.
Och för att allt blir trevligare med bilder:
Såhär ser det ut nu när man går mot centrum och mataffären, mot morsan och mot ett naturreservat. Jag älskar när det börjar bli grönt ute!
(Förresten, bloggen fick lite nya, förhoppningsvis somrigare färger.)
Kommentarer
Trackback
