Hjälp mig med nya idéer!
Som det är nu så är det en del personer som läser den här bloggen.
Nu vill jag gärna ha er hjälp!
Om alla skriver ett tricks eller tävlingslydnadsmoment som man kan lära hunden, så ska jag göra mitt absolut bästa för att lära hundarna det! Jag kommer även se till att filma när jag gör det och lägga ut filmklippen här i bloggen.
Jag hoppas verkligen att ni skriver någonting. Strunt samma som det råkar vara så att hundarna redan kan det som ni skriver, strunt samma om det är något tokigt svårt. Jag vill verkligen ha lite nya idéer på vad jag ska göra!
Kommenterar gör ni genom att trycka på "Kommentera!" här nedanför inlägget.
Nu vill jag gärna ha er hjälp!
Om alla skriver ett tricks eller tävlingslydnadsmoment som man kan lära hunden, så ska jag göra mitt absolut bästa för att lära hundarna det! Jag kommer även se till att filma när jag gör det och lägga ut filmklippen här i bloggen.
Jag hoppas verkligen att ni skriver någonting. Strunt samma som det råkar vara så att hundarna redan kan det som ni skriver, strunt samma om det är något tokigt svårt. Jag vill verkligen ha lite nya idéer på vad jag ska göra!
Kommenterar gör ni genom att trycka på "Kommentera!" här nedanför inlägget.
Lite träning.
Mina damer kan fortfarande "tass" och båda är riktigt duktiga på det. Båda kan fortfarande släcka lampa och framförallt Zala är en expert på att buga.
Jag har börjat träna lite då och då, pyttelite i taget, när man har någon sekund över mitt i något. Det är faktiskt riktigt trevligt.
Idag blev det även lite träning på linförighet när jag väntade på tunnelbanan som skulle ta oss från jobbet till centralen. Wahidah börjar bli tokduktig. Hennes position blir faktiskt bättre och bättre och jag känner mig stolt.
När vi kom hem blev det en tur till rastgården och även idag busade båda hundarna.
Den vackraste av alla i hela världen:
Jag har börjat träna lite då och då, pyttelite i taget, när man har någon sekund över mitt i något. Det är faktiskt riktigt trevligt.
Idag blev det även lite träning på linförighet när jag väntade på tunnelbanan som skulle ta oss från jobbet till centralen. Wahidah börjar bli tokduktig. Hennes position blir faktiskt bättre och bättre och jag känner mig stolt.
När vi kom hem blev det en tur till rastgården och även idag busade båda hundarna.
Den vackraste av alla i hela världen:
Fullt upp, men vi gör vårt bästa.
Ursäkta att jag inte varit aktiv här på ett litet tag. Jag har helt enkelt inte haft tid, för jag har fått ett jobb! När jag kommer hem på kvällarna är jag så trött och det är så mörkt att det inte finns ork till långpromenader och det är för mörkt för att fotografera fina bilder på hundarna så inte ens sådant kan jag lägga upp här.
Wahidah är med mig på dagarna och hon sköter sig bättre än väntat. Hon ligger under mitt skrivbord på en filt och vilar nästan hela tiden. Ibland sträcker hon på sig och går runt, men det brukar vara lätt att få henne lugn igen genom att ge henne ett tuggben och be henne ligga kvar på filten.
Zala blir rastad av min vän Julia på dagarna, och så är min farsa hemma med henne, så hon har det bra trots att jag inte är med henne.
Igår slutade jag tillräckligt tidigt för att hinna gå en liite längre sväng med dem och sedan gå till rastgården. Hundarna blev glada och lekte massor! Även Zala rusade runt som en tok och sprang för första gången på väldigt länge före Wahidah! Jag blev förvånad när jag såg det, för Wahidah brukar alltid, alltid, ligga långt före Zala när de springer.
Igår fick även Zala gå en skogspromenad med Julia, så hon hade nog en toppendag.
Wahidah och jag har faktiskt hunnit träna lite lydnad trots jobbet. Vi tränade under gårdagens lunchrast. Det blev mest att vi lekte, jag gjorde en inkallning och testade lite linförighet. Ordentligt med störning eftersom det alltid är folk igång utomhus vid Stockholms Universitet (där jag jobbar).
Inkallningen gick inte så bra, för hon tittade massor på andra och jag kände att det inte var värt att tjafsa med henne. Linförigheten gick desto bättre! Jag tränade mycket på tempoväxlingar, gå olika långa sträckor innan jag stannade men var tyvärr lite dålig på att få in några egentliga svängar. Jag belönade henne med en pinne som jag ibland kastade, ibland hade dragkamp med. Wahidah följde fint, klarade tempoväxlingarna galant men sackade efter lite om det gick för lång tid innan hon fick beröm.
Tänk att den lilla hunden inte kunde ordentligt fotgående i början av det här året! Det känns som om det inte alls var länge sen jag nästan grät av lycka och studsade runt i hela lägenheten, pussade sönder Wahidah osv för att hon för första gången någonsin gått fint bredvid mig - och med ögonkontakt. Hon gick med ögonkontakt ca 2-3 meter i köket. Jag minns fortfarande den fantastiska känslan, känslan av att faktiskt lyckas med något jag kämpat massor med.
Hon är allt bra fantastisk, min lilla odåga och idag var hon helt lugn när jag var iväg till affären en halvtimme, trots att hon helt klart märkte att jag var på väg att ge mig av innan jag faktiskt gick.
Wahidah är med mig på dagarna och hon sköter sig bättre än väntat. Hon ligger under mitt skrivbord på en filt och vilar nästan hela tiden. Ibland sträcker hon på sig och går runt, men det brukar vara lätt att få henne lugn igen genom att ge henne ett tuggben och be henne ligga kvar på filten.
Zala blir rastad av min vän Julia på dagarna, och så är min farsa hemma med henne, så hon har det bra trots att jag inte är med henne.
Igår slutade jag tillräckligt tidigt för att hinna gå en liite längre sväng med dem och sedan gå till rastgården. Hundarna blev glada och lekte massor! Även Zala rusade runt som en tok och sprang för första gången på väldigt länge före Wahidah! Jag blev förvånad när jag såg det, för Wahidah brukar alltid, alltid, ligga långt före Zala när de springer.
Igår fick även Zala gå en skogspromenad med Julia, så hon hade nog en toppendag.
Wahidah och jag har faktiskt hunnit träna lite lydnad trots jobbet. Vi tränade under gårdagens lunchrast. Det blev mest att vi lekte, jag gjorde en inkallning och testade lite linförighet. Ordentligt med störning eftersom det alltid är folk igång utomhus vid Stockholms Universitet (där jag jobbar).
Inkallningen gick inte så bra, för hon tittade massor på andra och jag kände att det inte var värt att tjafsa med henne. Linförigheten gick desto bättre! Jag tränade mycket på tempoväxlingar, gå olika långa sträckor innan jag stannade men var tyvärr lite dålig på att få in några egentliga svängar. Jag belönade henne med en pinne som jag ibland kastade, ibland hade dragkamp med. Wahidah följde fint, klarade tempoväxlingarna galant men sackade efter lite om det gick för lång tid innan hon fick beröm.
Tänk att den lilla hunden inte kunde ordentligt fotgående i början av det här året! Det känns som om det inte alls var länge sen jag nästan grät av lycka och studsade runt i hela lägenheten, pussade sönder Wahidah osv för att hon för första gången någonsin gått fint bredvid mig - och med ögonkontakt. Hon gick med ögonkontakt ca 2-3 meter i köket. Jag minns fortfarande den fantastiska känslan, känslan av att faktiskt lyckas med något jag kämpat massor med.
Hon är allt bra fantastisk, min lilla odåga och idag var hon helt lugn när jag var iväg till affären en halvtimme, trots att hon helt klart märkte att jag var på väg att ge mig av innan jag faktiskt gick.
Miniträning.
Igår var Wahidah trött, efter att dagen innan ha busat som en tok. Det är underbart med en trött hund! När hon åt medicin pga borrelian och tvingades vara lugn vågade jag inte lämna henne ens 10 minuter, för jag kände mig övertygad om att hon skulle äta upp något som inte ska ätas på. Jag var därför lite orolig för hur det skulle gå med att lämna henne, lite rädd för att åter igen få börja om med ensamhetsträningen.
I förrgår behövde jag handla, så eftersom Wahidah vilade skyndade jag mig iväg. Jag gjorde allt så snabbt jag kunde och var tillbaka 20 minuter senare. Wahidah märkte inte ens att jag kom hem. Hon sov!
Igår vågade jag mig därför på att lämna henne igen, för att handla lite mer och kolla runt lite i affärer. 40 minuter senare kom jag hem och Wahidah sov även då. 40 minuter var det länge sedan jag lämnade henne, säkert ett år sedan. Annars har jag lämnat henne max en halvtimme. Nu vet jag alltså att hon inte tar någon skillnad på 30 och 40 minuter, bara hon är lugn när jag lämnar henne. Det känns otroligt skönt!
Vi tränade även lite fritt följ. Fotgåendet brukar gå lite bättre när kopplet är på, mest för att hon då låter bli att flamsa.. Så nu, när hon inte tränat på ett tag och jag struntade i att ta med koppel... Det blev kaos. Visserligen var hon snabb, hade kanonfin kontakt osv - men hon gick så jäkla snett! Jag filmade och gick rakt mot kameran och rakt tillbaka. Fysjutton. Det får bli belöning med godis istället för rolig leksak ett tag framöver. Hon har för lätt att bli övertaggad och flamsig. Tokhund.
Jag är trots detta galet sugen på att tävla lydnad, så idag ska vi träna apportering och ställande under gång. Kanske platsliggning också, vi får se hur det känns. Nu ligger Wahidah och sprattlar på rygg i sängen. Tydligen är jag en tråkig matte som bara sitter vid datorn...
I förrgår behövde jag handla, så eftersom Wahidah vilade skyndade jag mig iväg. Jag gjorde allt så snabbt jag kunde och var tillbaka 20 minuter senare. Wahidah märkte inte ens att jag kom hem. Hon sov!
Igår vågade jag mig därför på att lämna henne igen, för att handla lite mer och kolla runt lite i affärer. 40 minuter senare kom jag hem och Wahidah sov även då. 40 minuter var det länge sedan jag lämnade henne, säkert ett år sedan. Annars har jag lämnat henne max en halvtimme. Nu vet jag alltså att hon inte tar någon skillnad på 30 och 40 minuter, bara hon är lugn när jag lämnar henne. Det känns otroligt skönt!
Vi tränade även lite fritt följ. Fotgåendet brukar gå lite bättre när kopplet är på, mest för att hon då låter bli att flamsa.. Så nu, när hon inte tränat på ett tag och jag struntade i att ta med koppel... Det blev kaos. Visserligen var hon snabb, hade kanonfin kontakt osv - men hon gick så jäkla snett! Jag filmade och gick rakt mot kameran och rakt tillbaka. Fysjutton. Det får bli belöning med godis istället för rolig leksak ett tag framöver. Hon har för lätt att bli övertaggad och flamsig. Tokhund.
Jag är trots detta galet sugen på att tävla lydnad, så idag ska vi träna apportering och ställande under gång. Kanske platsliggning också, vi får se hur det känns. Nu ligger Wahidah och sprattlar på rygg i sängen. Tydligen är jag en tråkig matte som bara sitter vid datorn...
En duktig liten W.
Idag har vi inte gjort så mycket. Det blev lite trickträning och några stegs fotgående för att träna på positionen och få mig att lyckas gå rakt. Det gick helt okay. En ganska lång promenad har vi också hunnit med, annars har jag mest städat..
Men, jag har även ensamhetstränat. Och idag har jag varit in till centrum två gånger. Båda gångerna var jag borta ca 30 minuter. Båda gångerna låg Wahidah lugnt och vilade när jag kom tillbaka! Det är första gången på evigheter som jag lämnat henne två gånger samma dag, men inte gjorde det någon skillnad.
Jag är glad nu. I början av året var hon inte ens helt avslappnad när jag gick ut och kastade soporna. Nu känner jag att jag utan problem hade kunnat lämna henne längre, om jag hade velat det. Troligtvis hade jag kunnat vara borta närmare en timme, men det provar jag inte än. Bara att kunna cykla lugnt till centrum, handla i lugn och ro, panta flaskor och sedan lugnt cykla hem igen, allt utan stress, är otroligt skönt. Förut fick jag cykla så fort jag kunde, ha en klar plan för vad jag skulle handla, se till att handla snabbt och cykla fort som fan hem igen.
Allt går bara man vill och långtidsplanerar lite.
Men, jag har även ensamhetstränat. Och idag har jag varit in till centrum två gånger. Båda gångerna var jag borta ca 30 minuter. Båda gångerna låg Wahidah lugnt och vilade när jag kom tillbaka! Det är första gången på evigheter som jag lämnat henne två gånger samma dag, men inte gjorde det någon skillnad.
Jag är glad nu. I början av året var hon inte ens helt avslappnad när jag gick ut och kastade soporna. Nu känner jag att jag utan problem hade kunnat lämna henne längre, om jag hade velat det. Troligtvis hade jag kunnat vara borta närmare en timme, men det provar jag inte än. Bara att kunna cykla lugnt till centrum, handla i lugn och ro, panta flaskor och sedan lugnt cykla hem igen, allt utan stress, är otroligt skönt. Förut fick jag cykla så fort jag kunde, ha en klar plan för vad jag skulle handla, se till att handla snabbt och cykla fort som fan hem igen.
Allt går bara man vill och långtidsplanerar lite.
Spring, spring!
Idag blev det en liten resa till sandtaget för att låta Wahidah springa efter trasa.
Hon sprang själv första gången och sprang finfint.
Andra gången sprang hon med två andra salukis, även då finfint, men hon vågade inte ta trasan i slutet.
Tredje gången blev en ministräcka och då sprang hon själv och tog trasan i slutet.
Vi ville låta henne ta trasan en gång också, därav det tredje miniloppet.
Foton togs!
Hon sprang själv första gången och sprang finfint.
Andra gången sprang hon med två andra salukis, även då finfint, men hon vågade inte ta trasan i slutet.
Tredje gången blev en ministräcka och då sprang hon själv och tog trasan i slutet.
Vi ville låta henne ta trasan en gång också, därav det tredje miniloppet.
Foton togs!
Springträning.
Så bar det av till sandtaget. Jag och Wahidah satte oss på tåget ensamma, men fick ganska snart sällskap av Gerd och två av hennes vackra tikar och några stationer senare hoppade Helena med sina två afghaner på. Två borzoier var också med på tåget och de som klev på i samma tågvagn blev nog ganska förvånade. Det är inte varje dag man ser 8 vinthundar i samma tågvagn!
Precis innan Wahidah skulle springa första gången var det en tjej med basenji som kom fram och pratade med oss. Hon hade blivit otroligt förtjust i Wahidah, tyckte att hon var galet söt och vacker och allt vad det nu var. Jättekul!
Wahidah fick sedan springa, snabbt upp för en brant backe i sandtaget. Hemsk jäkla backe som är otroligt jobbig att gå uppför. Jag förstår inte hur hundarna orkar springa upp för den på ingen tid alls...
Jag och Helena gick därefter bort till stället där de skulle springa på platt mark. En stund senare var det dags för Wahidah att springa där och när jag gick ut med henne och trasan som jagades så hojtade en annan hundägare till mig att Wahidah var otroligt söt och fin.
Wahidah sprang sedan, full fart och pang på trasan i slutet. Skitglad var hon och efter att ha sprungit var hon tokfokuserad på trasan. Hon ville springa mer! (men det fick hon inte)
När vi sedan skulle betala till han som skötte trasan och maskinen som drog in den så sa han att det var kul att Wahidah var med, för "hon är ju jäkligt snabb och duktig den där lilla!".
Det är verkligen underbart att få se Wahidah springa, springa som hon älskar. Det är också kul att hon är otroligt duktig, det gör det ännu roligare än om hon bara haft roligt. Jag känner mig så stolt när jag ser henne springa. Förhoppningsvis ska vi även lyckas testa kapplöpning på bana senare. Kapp, lure coursing, lydnad, agility... Jag vill göra allt!
Nu ligger Wahidah helt utsträckt på sängen, sover, vilket hon gjort sen vi kom hem. Hon brydde sig inte ett dugg om att jag tidigare cyklade iväg till affären för att köpa glass. Under tiden jag gjorde det så låg hon bara ihoptrasslad med Zala på sängen.
Ni får ursäkta att det här inlägget kanske blev rörigt, men jag är trött och har kanske inte så mycket att skriva egentligen.
Precis innan Wahidah skulle springa första gången var det en tjej med basenji som kom fram och pratade med oss. Hon hade blivit otroligt förtjust i Wahidah, tyckte att hon var galet söt och vacker och allt vad det nu var. Jättekul!
Wahidah fick sedan springa, snabbt upp för en brant backe i sandtaget. Hemsk jäkla backe som är otroligt jobbig att gå uppför. Jag förstår inte hur hundarna orkar springa upp för den på ingen tid alls...
Jag och Helena gick därefter bort till stället där de skulle springa på platt mark. En stund senare var det dags för Wahidah att springa där och när jag gick ut med henne och trasan som jagades så hojtade en annan hundägare till mig att Wahidah var otroligt söt och fin.
Wahidah sprang sedan, full fart och pang på trasan i slutet. Skitglad var hon och efter att ha sprungit var hon tokfokuserad på trasan. Hon ville springa mer! (men det fick hon inte)
När vi sedan skulle betala till han som skötte trasan och maskinen som drog in den så sa han att det var kul att Wahidah var med, för "hon är ju jäkligt snabb och duktig den där lilla!".
Det är verkligen underbart att få se Wahidah springa, springa som hon älskar. Det är också kul att hon är otroligt duktig, det gör det ännu roligare än om hon bara haft roligt. Jag känner mig så stolt när jag ser henne springa. Förhoppningsvis ska vi även lyckas testa kapplöpning på bana senare. Kapp, lure coursing, lydnad, agility... Jag vill göra allt!
Nu ligger Wahidah helt utsträckt på sängen, sover, vilket hon gjort sen vi kom hem. Hon brydde sig inte ett dugg om att jag tidigare cyklade iväg till affären för att köpa glass. Under tiden jag gjorde det så låg hon bara ihoptrasslad med Zala på sängen.
Ni får ursäkta att det här inlägget kanske blev rörigt, men jag är trött och har kanske inte så mycket att skriva egentligen.
Lekträning.
Igår ramlade jag och slog halvt ihjäl mig. Eller okay, jag ska inte överdriva för mycket, men jag har sår på både knän och armar och det gör ont när jag går. Dessutom regnar det idag och lusten att gå ut är obefintlig.
Vad gör man då? Jo, leker med Wahidah.
Först småtricks som buga, hoppa, släcka lampa och annat som kan göras trots att jag står nästan helt still.
Därefter lekte vi, massor! Jag kastade ett gosedjur till Wahidah, som hon stack iväg med, men idag kom hon faktiskt tillbaka med det nästan på en gång. Vi fortsatte. Jag kastade, hon kom tillbaka. Gång på gång. Hon tog gosedjuret, "mördade" det och sprang sedan raka vägen till mig så att jag skulle kunna kasta det igen.
Det är lite jobbigt annars, när man är ute, Wahidah leker med en pinne eller så - och vägrar bli fångad. Det är därför vi håller på såhär och tja, så snabbt som hon kom nu och så många gånger som hon gjorde det har hon aldrig gjort förut.
Nu är hon trött och ligger utslagen på sidan på golvet bakom mig. Det här känns bra.
Vad gör man då? Jo, leker med Wahidah.
Först småtricks som buga, hoppa, släcka lampa och annat som kan göras trots att jag står nästan helt still.
Därefter lekte vi, massor! Jag kastade ett gosedjur till Wahidah, som hon stack iväg med, men idag kom hon faktiskt tillbaka med det nästan på en gång. Vi fortsatte. Jag kastade, hon kom tillbaka. Gång på gång. Hon tog gosedjuret, "mördade" det och sprang sedan raka vägen till mig så att jag skulle kunna kasta det igen.
Det är lite jobbigt annars, när man är ute, Wahidah leker med en pinne eller så - och vägrar bli fångad. Det är därför vi håller på såhär och tja, så snabbt som hon kom nu och så många gånger som hon gjorde det har hon aldrig gjort förut.
Nu är hon trött och ligger utslagen på sidan på golvet bakom mig. Det här känns bra.
Herrejisses.
Jag fick för mig att utställningsträna lite med damerna. FY vad varmt det är och ÅH vad vi dog. Eller ja.. Jag dog. Mina fyrbeningar var inte nämnvärt berörda...
Hur jag ska överleva en hel utställningsdag förstår jag inte. Kanske blir det som på Lövudden förra året, när jag direkt efter att ha visat Zala i ringen gick till en medtävlande och frågade när det var dags för oss att gå in?
I vilket fall som helst så var Wahidah otroligt lätt att ställa. Hon busade inte med kopplet. Hon stannade snabbt, lätt och ordentligt. Helt otroligt vad duktig hon var.
Zala fick för sig att hon skulle busa. Hon ville galoppera i cirklar runt mig, sitta istället för stå och hoppa på bakbenen när jag sa "stå". Vad det tog åt henne fattar jag inte, men hon var så söt att jag inte kunde låta bli att ge henne godis ändå.. Efter att vi busat lite så lyckades vi få till allt riktigt bra. Är hon bara hälften så glad på Tånga Hed lär det gå toppenbra.
Men fy vad varmt det är. Vågar man hoppas på molntäckt himmel under utställningen?
Hur jag ska överleva en hel utställningsdag förstår jag inte. Kanske blir det som på Lövudden förra året, när jag direkt efter att ha visat Zala i ringen gick till en medtävlande och frågade när det var dags för oss att gå in?
I vilket fall som helst så var Wahidah otroligt lätt att ställa. Hon busade inte med kopplet. Hon stannade snabbt, lätt och ordentligt. Helt otroligt vad duktig hon var.
Zala fick för sig att hon skulle busa. Hon ville galoppera i cirklar runt mig, sitta istället för stå och hoppa på bakbenen när jag sa "stå". Vad det tog åt henne fattar jag inte, men hon var så söt att jag inte kunde låta bli att ge henne godis ändå.. Efter att vi busat lite så lyckades vi få till allt riktigt bra. Är hon bara hälften så glad på Tånga Hed lär det gå toppenbra.
Men fy vad varmt det är. Vågar man hoppas på molntäckt himmel under utställningen?
Allt är bra.
Jag har precis varit iväg för att köpa frimärken och hundbajspåsar. Jag var borta kanske 30-40 minuter och när jag kom hem, ja då låg båda hundarna lugnt och vilade. Wahidah hade inte gjort något dumt alls. Helt cool.
Det känns fantastiskt att det äntligen fungerar att lämna henne, i alla fall korta stunder för att handla och fixa småsaker på stan. Mer än så behöver jag ju sällan vara borta.
Ikväll är det kappträning (bara raksträcka) i sandtaget. På lördag har vi chansen att prova på kapp på bana. Jag är inte helt hundra på att jag åker. Men sandtagsträningen ska vi i alla fall till, om tågen och vädret tillåter sådana utflykter...
----
Jag var ute 10 minuter till, för att lägga brevet med ansökan om licensboken på brevlådan. Wahidah var lugn då med. Tyvärr blir det ingen träning i sandtaget idag.. Kanske får det bli trickträning eller lydnadsträning istället?
Det känns fantastiskt att det äntligen fungerar att lämna henne, i alla fall korta stunder för att handla och fixa småsaker på stan. Mer än så behöver jag ju sällan vara borta.
Ikväll är det kappträning (bara raksträcka) i sandtaget. På lördag har vi chansen att prova på kapp på bana. Jag är inte helt hundra på att jag åker. Men sandtagsträningen ska vi i alla fall till, om tågen och vädret tillåter sådana utflykter...
----
Jag var ute 10 minuter till, för att lägga brevet med ansökan om licensboken på brevlådan. Wahidah var lugn då med. Tyvärr blir det ingen träning i sandtaget idag.. Kanske får det bli trickträning eller lydnadsträning istället?
Lure coursing-licens!
Igår var det lure coursing-träning igen! Både Wahidah och Zala var med.
Wahidah fick först springa licenslopp mot en afghantik. Afghanen genade väldigt mycket på ett ställe, så trasan och hunden kom väldigt långt från Wahidah. Vad gör min lilla dåre då? Jo, sätter i en lite högre växel, full fart framåt, springer ikapp och om afghanen och följer sedan trasan kanonfint till slutet. De kom fram till trasan ungefär samtidigt och afghanen gav ifrån sig ett litet rytande när hon kastade sig över den, men trots detta var Wahidah på trasan och försökte "mörda den" lite.
Hennes andra lopp blev mot en chokladfärgad salukihane. De sprang ett kanonfint lopp och Wahidah följde trasan lika klockrent som tidigare gånger. I slutet flög hon på trasan, samtidigt som hanen. Hon ville inte låta sig fångas, utan istället springa runt i små cirklar runt trasan för att kunna ge sig på den igen, och igen, och igen. Tokhund..
Båda loppen blev godkända och Wahidah har nu lure coursing-licens! :D
Min älskade lilla dåre, som jag varit med från att hon var en dag gammal.. Hon är stor dam nu. Duktig stor dam. (Eller ja, stor och stor.. 62cm hög och inte jättemycket kroppsmassa, men vuxen har hon blivit!)
Zala fick också springa. Hon älskade det, som alltid. När hon står bredvid banan så tjuter hon och Wahidah i kapp, båda vill springa, nu, nu, nu! Zala fick springa ensam och var supertaggad. När hon sprang så gick det dock inte så fort. Hon var lite studsande i språnget och hade huvudet högt. Det har hon visserligen alltid gjort när hon sprungit ensam, redan när jag för några år sedan tog hem henne och lät henne provspringa på en whippetraceträning.
Men jag vet inte, något kändes knasigt nu. Kanske för att jag senaste tiden tänkt mycket på att hon blivit rätt stel. Jag ska se till att låta någon titta på henne, igen. När en veterinär tittade på henne för 1-2 månader sedan hittades inget. Kanske något hittas nu, om man undersöker ännu mer? Fram tills att någon tittat på henne ska jag inte låta henne springa. Rastgårdarna har hon ändå ingen glädje av. De är för små för att hon ska vilja springa i dem och coursing-träningar blir det inga på ett tag. Kappträningarna i sandtaget får hon helt enkelt hoppa över.. Min lilla dam. Jag hoppas att jag oroar mig i onödan.
Dagen efter lure coursing:
Wahidah fick först springa licenslopp mot en afghantik. Afghanen genade väldigt mycket på ett ställe, så trasan och hunden kom väldigt långt från Wahidah. Vad gör min lilla dåre då? Jo, sätter i en lite högre växel, full fart framåt, springer ikapp och om afghanen och följer sedan trasan kanonfint till slutet. De kom fram till trasan ungefär samtidigt och afghanen gav ifrån sig ett litet rytande när hon kastade sig över den, men trots detta var Wahidah på trasan och försökte "mörda den" lite.
Hennes andra lopp blev mot en chokladfärgad salukihane. De sprang ett kanonfint lopp och Wahidah följde trasan lika klockrent som tidigare gånger. I slutet flög hon på trasan, samtidigt som hanen. Hon ville inte låta sig fångas, utan istället springa runt i små cirklar runt trasan för att kunna ge sig på den igen, och igen, och igen. Tokhund..
Båda loppen blev godkända och Wahidah har nu lure coursing-licens! :D
Min älskade lilla dåre, som jag varit med från att hon var en dag gammal.. Hon är stor dam nu. Duktig stor dam. (Eller ja, stor och stor.. 62cm hög och inte jättemycket kroppsmassa, men vuxen har hon blivit!)
Zala fick också springa. Hon älskade det, som alltid. När hon står bredvid banan så tjuter hon och Wahidah i kapp, båda vill springa, nu, nu, nu! Zala fick springa ensam och var supertaggad. När hon sprang så gick det dock inte så fort. Hon var lite studsande i språnget och hade huvudet högt. Det har hon visserligen alltid gjort när hon sprungit ensam, redan när jag för några år sedan tog hem henne och lät henne provspringa på en whippetraceträning.
Men jag vet inte, något kändes knasigt nu. Kanske för att jag senaste tiden tänkt mycket på att hon blivit rätt stel. Jag ska se till att låta någon titta på henne, igen. När en veterinär tittade på henne för 1-2 månader sedan hittades inget. Kanske något hittas nu, om man undersöker ännu mer? Fram tills att någon tittat på henne ska jag inte låta henne springa. Rastgårdarna har hon ändå ingen glädje av. De är för små för att hon ska vilja springa i dem och coursing-träningar blir det inga på ett tag. Kappträningarna i sandtaget får hon helt enkelt hoppa över.. Min lilla dam. Jag hoppas att jag oroar mig i onödan.
Dagen efter lure coursing:
Söndag
Igårkväll tränade jag lite med Zala. Det blev mest träning på att släcka lampa, buga och gå fot. Jag har en duktig dam! Lampan kom hon igåg, buga går finfint och fotgåendet blir bättre. Jag filmade också. Ska se om jag orkar föra över filmklippen till datorn idag, annars får det bli vid ett senare tillfälle...
Idag blev det bara en långpromenad i skogen med min vän Sammo. Eller ja, bara och bara. Hundarna är nöjda och Wahidah blev glad när jag bad henne hoppa från en sten till en annan och lite liknande balansövningar. Zala fick hoppa över en jättestor stock. Jag trodde inte att hon skulle göra det egentligen, men jodå!
Imorgon blir det lure coursing-träning. Båda damerna får följa med. Wahidah ska få springa två licenslopp och blir de godkända så har hon licens! Zala tänkte jag låta springa en gång, kanske bara halva banan eller så, för att hon ska få lite att göra och inte ha supertråkigt hela tiden. Jag tyckte så synd om henne när jag lämnade henne hemma många timmar förra träningen och resan kommer ta längre tid imorgon, för att SL bygger om räls och har sig...
Bilder från idag:
Promenadsällskapet:
Idag blev det bara en långpromenad i skogen med min vän Sammo. Eller ja, bara och bara. Hundarna är nöjda och Wahidah blev glad när jag bad henne hoppa från en sten till en annan och lite liknande balansövningar. Zala fick hoppa över en jättestor stock. Jag trodde inte att hon skulle göra det egentligen, men jodå!
Imorgon blir det lure coursing-träning. Båda damerna får följa med. Wahidah ska få springa två licenslopp och blir de godkända så har hon licens! Zala tänkte jag låta springa en gång, kanske bara halva banan eller så, för att hon ska få lite att göra och inte ha supertråkigt hela tiden. Jag tyckte så synd om henne när jag lämnade henne hemma många timmar förra träningen och resan kommer ta längre tid imorgon, för att SL bygger om räls och har sig...
Bilder från idag:
Promenadsällskapet:
Kappträning! (med foton)
Idag var det kapplöpningsträning i sandtaget. Det innebar att det "bara" tränades på raksträcka, vilket är jättebra för att få dem tända på trasan och åh vad musklerna måste arbeta!
Först sprangs det i en backe. En lång, brant backe som är helt helvetisk att gå uppför. Att hundarna orkar springa(!) uppför den i full fart förstår jag inte. Hade jag varit hälften så vältränad som hundarna är hade jag varit lycklig. I vilket fall som helst så fick man gå ner för hela backen med hund + trasa, gå så långt man ville, släppa trasan och sedan ge tecken när man var klar att släppa hunden. Därefter var det bara att gå tillbaka uppför backen efter hunden. Puh!
Både Zala och Wahidah fick springa, ensamma, och Julia var snäll nog att stå högst upp och ta emot dem, slänga på dem täcken och gå runt lite med dem så att de fick varva ner. Hon hjälpte även till att värma upp dem och fotograferade när mina damer sprang. Helt fantastiskt snällt!
Zala tvekade tydligen på att ta trasan när hon kom fram. Jag är inte helt förvånad eftersom hon säkert var trött pga halvtaskig kondition och det var många okända hundar där uppe. Glad var hon i alla fall!
Wahidah sprang i fin fart och var inte nämnvärt påverkad av trötthet när hon var klar. Hon var på trasan när den stannade och var jätteglad över att få springa.
Därefter var det till att springa på platt mark. Jag, Julia, Gerd och en man vars namn jag faktiskt inte vet, gick iväg till andra stället där vi skulle släppa våra salukis.
Wahidah fick springa med mannens cremefärgade salukihane. Han behövde tydligen träna på att jaga trasan och inte leka med andra hunden som sprang, därför fick Wahidah springa efter honom och starta lite senare, men hon jagade ändå efter just trasan och var tydligen på den i slutet trots att hanen var där. Mycket duktig tjej!
Zala fick springa ensam, och åh, hon älskade det. Finns inte mycket att säga där. Hon var taggad till tusen, sprang så fort hon kunde, tvärnitade och gjorde nästan en kullerbytta för att dyka på trasan när den stannade. Efter att ha sprungit var hon trött och i skrivande stund håller hon på att bädda sönder min säng. Jag tror nog att Zala är gladare nu än hon varit på länge.
Och så lite utlovade bilder! Flera av dem går att se i större format i min fotoblogg: http://changrila.blogg.se
Den här bilden tog Julia på Wahidah:
Först sprangs det i en backe. En lång, brant backe som är helt helvetisk att gå uppför. Att hundarna orkar springa(!) uppför den i full fart förstår jag inte. Hade jag varit hälften så vältränad som hundarna är hade jag varit lycklig. I vilket fall som helst så fick man gå ner för hela backen med hund + trasa, gå så långt man ville, släppa trasan och sedan ge tecken när man var klar att släppa hunden. Därefter var det bara att gå tillbaka uppför backen efter hunden. Puh!
Både Zala och Wahidah fick springa, ensamma, och Julia var snäll nog att stå högst upp och ta emot dem, slänga på dem täcken och gå runt lite med dem så att de fick varva ner. Hon hjälpte även till att värma upp dem och fotograferade när mina damer sprang. Helt fantastiskt snällt!
Zala tvekade tydligen på att ta trasan när hon kom fram. Jag är inte helt förvånad eftersom hon säkert var trött pga halvtaskig kondition och det var många okända hundar där uppe. Glad var hon i alla fall!
Wahidah sprang i fin fart och var inte nämnvärt påverkad av trötthet när hon var klar. Hon var på trasan när den stannade och var jätteglad över att få springa.
Därefter var det till att springa på platt mark. Jag, Julia, Gerd och en man vars namn jag faktiskt inte vet, gick iväg till andra stället där vi skulle släppa våra salukis.
Wahidah fick springa med mannens cremefärgade salukihane. Han behövde tydligen träna på att jaga trasan och inte leka med andra hunden som sprang, därför fick Wahidah springa efter honom och starta lite senare, men hon jagade ändå efter just trasan och var tydligen på den i slutet trots att hanen var där. Mycket duktig tjej!
Zala fick springa ensam, och åh, hon älskade det. Finns inte mycket att säga där. Hon var taggad till tusen, sprang så fort hon kunde, tvärnitade och gjorde nästan en kullerbytta för att dyka på trasan när den stannade. Efter att ha sprungit var hon trött och i skrivande stund håller hon på att bädda sönder min säng. Jag tror nog att Zala är gladare nu än hon varit på länge.
Och så lite utlovade bilder! Flera av dem går att se i större format i min fotoblogg: http://changrila.blogg.se
Den här bilden tog Julia på Wahidah:
Lure coursing! (med foton)
Vi åkte iväg till lure coursing-träningen, jag, Wahidah och Julia.
När vi efter lång resväg kom dit var inte så många där och Wahidah fick springa direkt efter att några borzoier sprungit. Hon sprang själv och var jätteduktig. Följde trasan fint, snabbt och varken genade eller tvekade.
Efter loppet var hon helt galen när det var dags för de andra hundarna att springa. Hon ville också!
Det började pratas om att Wahidah skulle springa med en annan ung hane, som inte heller hade sprungit med någon annan förut. Det kändes lite tveksamt att låta två hundar som inte är vana vid sådant springa ihop. Dessutom sa ena ägaren till unghanen något i stil med "Men han kanske inte förstår att han ska jaga utan vill leka med andra hunden istället". Jag drog mig ur det då och en kvinna med en äldre salukihane började prata med mig.
Den äldre salukihanen var 5år gammal och van vid att springa, även med andra hundar. Det bestämdes att han och Wahidah skulle springa tillsammans och att det även skulle räknas som Wahidahs första licenslopp!
Efter ganska lång tid var det klart för start och Wahidah var heltaggad. Helt fokuserad på trasan och jag kände att hennes hjärta dunkade jättefort när jag höll henne i starten. Så fort jag släppte henne studsade hon rakt upp i luften innan hon började jaga! Toksaluki..
Hon sprang fint efter trasan, verkade nästan ännu mer taggad när hon hade någon att springa med. Hon älskar ju att jaga, men även att bli jagad och hon var hela tiden (med undantag för en kurva där hon fick ytterspår) någon meter före hanen. Hon genade inte alls, visade inga tendenser till att försöka leka istället för att jaga och tja, hon sprang kanon. Jag fick nästan tårar i ögonen av stolthet när jag såg henne.
När trasan stannat så flög Wahidah på den, andra hanen kom fram och hon sprang från trasan. Hon är ju, tyvärr, van vid att om någon hund vill ha det som hon har, så får man snällt flytta på sig för att undvika bråk. Jag hoppas att hon blir modigare i lure coursing-sammanhang framöver och jag ska verkligen kämpa för att få henne att våga ta för sig trots andra hundars närvaro.
Tilläggas kan även att tokhunden inte flåsade minst lilla efter licensloppet..
Foton av min vän Julia:
Fullt fokus på trasan!
Såhär glad kan man bli då man fått veta att licensloppet blev godkänt!
När vi efter lång resväg kom dit var inte så många där och Wahidah fick springa direkt efter att några borzoier sprungit. Hon sprang själv och var jätteduktig. Följde trasan fint, snabbt och varken genade eller tvekade.
Efter loppet var hon helt galen när det var dags för de andra hundarna att springa. Hon ville också!
Det började pratas om att Wahidah skulle springa med en annan ung hane, som inte heller hade sprungit med någon annan förut. Det kändes lite tveksamt att låta två hundar som inte är vana vid sådant springa ihop. Dessutom sa ena ägaren till unghanen något i stil med "Men han kanske inte förstår att han ska jaga utan vill leka med andra hunden istället". Jag drog mig ur det då och en kvinna med en äldre salukihane började prata med mig.
Den äldre salukihanen var 5år gammal och van vid att springa, även med andra hundar. Det bestämdes att han och Wahidah skulle springa tillsammans och att det även skulle räknas som Wahidahs första licenslopp!
Efter ganska lång tid var det klart för start och Wahidah var heltaggad. Helt fokuserad på trasan och jag kände att hennes hjärta dunkade jättefort när jag höll henne i starten. Så fort jag släppte henne studsade hon rakt upp i luften innan hon började jaga! Toksaluki..
Hon sprang fint efter trasan, verkade nästan ännu mer taggad när hon hade någon att springa med. Hon älskar ju att jaga, men även att bli jagad och hon var hela tiden (med undantag för en kurva där hon fick ytterspår) någon meter före hanen. Hon genade inte alls, visade inga tendenser till att försöka leka istället för att jaga och tja, hon sprang kanon. Jag fick nästan tårar i ögonen av stolthet när jag såg henne.
När trasan stannat så flög Wahidah på den, andra hanen kom fram och hon sprang från trasan. Hon är ju, tyvärr, van vid att om någon hund vill ha det som hon har, så får man snällt flytta på sig för att undvika bråk. Jag hoppas att hon blir modigare i lure coursing-sammanhang framöver och jag ska verkligen kämpa för att få henne att våga ta för sig trots andra hundars närvaro.
Tilläggas kan även att tokhunden inte flåsade minst lilla efter licensloppet..
Foton av min vän Julia:
Fullt fokus på trasan!
Såhär glad kan man bli då man fått veta att licensloppet blev godkänt!
Lek med MIG.
Säga vad man vill, men det är inte alltid lätt att träna, inte ens med Wahidah som är otroligt lättmotiverad. Hon älskar bollar, pinnar, allt ätbart, dragkamp, "brottas" med mig osv. Jag har flera gånger kunnat plocka upp ett grässtrå, vifta lite med det och använda det som leksaksbelöning.
MEN sedan kommer man ju till det faktum att om man ska tävla lydnad, då behöver hunden kunna vara lös.
Wahidahs inkallning börjar bli helt okay, hon kommer när jag ropar - när hon har sprungit av sig det värsta och jag kan vara intressantare än omgivningen. Korv är underbart, dragkampstrasor och stora pinnar/grenar också. MEN om hon råkar få tag på pinnen, eller om den går av, eller om hon lyckas ta dragkampstrasan från mig.. Ja då lär jag få vänta på att få fast henne.
Wahidah är sådan som tycker att om hon fått tag på leksaken, då är den hennes, hon har "fångat ett byte" och springer runt med det i full fart, runt, runt, runt och går absolut inte att få tag på. Jag minns mycket väl när vi skulle testa "sök" på min förra skola. Wahidah skulle i slutet få kampa lite, men hjälpmänniskan släppte trasan. Wahidah stack iväg, överlycklig och hade det inte varit för att hon tappade den och jag rusade i full fart och fick tag på den innan henne hade jag nog fått vänta riktigt länge på att få fast henne.
Det ställer vanligtvis inte till så stora problem. Jag ser bara till att inte ge henne saker. Men, jag är otroligt sugen på att gå MH med Wahidah och i slutet av vissa lekmoment så kastas kampleksaken till hunden. Jag har inte sett att den inte gjort det i något av de många youtubeklipp jag sett i alla fall... Dessutom hade det ju varit skönt att få till bättre inkallning.
Så nu tränar vi. Varje dag som jag inte orkar träna tricks eller lydnad så leker vi och då tränar vi dels på "loss". Jag ska bestämma när leken startar och slutar. Dels tränar vi på att hon ska komma med leksakerna till mig istället för att leka själv.
I början fick jag bända upp hennes mun för att få henne att släppa kamptrasan. Nu när jag låter henne kampa vidare så fort hon släppt och lärt henne att det lönar sig att släppa när jag säger till går det bättre och bättre. Hon släpper oftast vid "loss"-kommando. Det är lättare med bollen än med dragkampstrasan och det är lättare om vi är på begränsad yta.
Vi stänger in oss i köket, leker där och tja, om hon inte kommer så är det så tråkigt överallt att det blir roligast att komma till mig och fortsätta leka. Det är nog så man får göra, se till att man själv alltid är roligare än omgivningen. Det gäller bara att komma på hur mycket man måste "skala bort" för att få det till att man själv är roligast.
Jag kommer nog aldrig vara roligare än en hare, kanske inte heller roligare än en annan hund när hon väl börjat leka med den, men jag hoppas på att kunna bli roligare än "ingenting" och "bara springa" - i alla fall när jag har med någon leksak...
MEN sedan kommer man ju till det faktum att om man ska tävla lydnad, då behöver hunden kunna vara lös.
Wahidahs inkallning börjar bli helt okay, hon kommer när jag ropar - när hon har sprungit av sig det värsta och jag kan vara intressantare än omgivningen. Korv är underbart, dragkampstrasor och stora pinnar/grenar också. MEN om hon råkar få tag på pinnen, eller om den går av, eller om hon lyckas ta dragkampstrasan från mig.. Ja då lär jag få vänta på att få fast henne.
Wahidah är sådan som tycker att om hon fått tag på leksaken, då är den hennes, hon har "fångat ett byte" och springer runt med det i full fart, runt, runt, runt och går absolut inte att få tag på. Jag minns mycket väl när vi skulle testa "sök" på min förra skola. Wahidah skulle i slutet få kampa lite, men hjälpmänniskan släppte trasan. Wahidah stack iväg, överlycklig och hade det inte varit för att hon tappade den och jag rusade i full fart och fick tag på den innan henne hade jag nog fått vänta riktigt länge på att få fast henne.
Det ställer vanligtvis inte till så stora problem. Jag ser bara till att inte ge henne saker. Men, jag är otroligt sugen på att gå MH med Wahidah och i slutet av vissa lekmoment så kastas kampleksaken till hunden. Jag har inte sett att den inte gjort det i något av de många youtubeklipp jag sett i alla fall... Dessutom hade det ju varit skönt att få till bättre inkallning.
Så nu tränar vi. Varje dag som jag inte orkar träna tricks eller lydnad så leker vi och då tränar vi dels på "loss". Jag ska bestämma när leken startar och slutar. Dels tränar vi på att hon ska komma med leksakerna till mig istället för att leka själv.
I början fick jag bända upp hennes mun för att få henne att släppa kamptrasan. Nu när jag låter henne kampa vidare så fort hon släppt och lärt henne att det lönar sig att släppa när jag säger till går det bättre och bättre. Hon släpper oftast vid "loss"-kommando. Det är lättare med bollen än med dragkampstrasan och det är lättare om vi är på begränsad yta.
Vi stänger in oss i köket, leker där och tja, om hon inte kommer så är det så tråkigt överallt att det blir roligast att komma till mig och fortsätta leka. Det är nog så man får göra, se till att man själv alltid är roligare än omgivningen. Det gäller bara att komma på hur mycket man måste "skala bort" för att få det till att man själv är roligast.
Jag kommer nog aldrig vara roligare än en hare, kanske inte heller roligare än en annan hund när hon väl börjat leka med den, men jag hoppas på att kunna bli roligare än "ingenting" och "bara springa" - i alla fall när jag har med någon leksak...
Små tricks.
Wahidah är fortfarande trött efter gårdagens äventyr och därför tog vi det lite lugnt idag.
Jag bestämde att vi idag skulle träna på att släcka lampa, hoppa upp och hoppa ner från stol samt backa. Släcka lampa har Wahidah lätt för, hoppa upp och ner från stol är också lätt och backa är lite knepigare. Jag tränar gärna ungefär 3 moment per träningstillfälle och ser även till att kombinera några lättare med något svårare för att det inte ska bli tråkigt och varken för jobbigt eller för lätt. För länge sedan, när Wahidah inte kunde nästan någonting, så körde vi kanske två trick per träningstillfälle men med låga krav för att inte trötta ut henne. Huvudsaken när man tränar med henne som är typiskt saluki-lättuttråkad är just att man varierar träningen.
Vi började med att leka helt utan krav. Jag kastade hennes favoritboll några gånger och hade sedan lite dragkamp. Därefter fick hon släcka lampa 2-3 gånger och det gick fint. Som belöning blev det korvbitar. Sedan försökte jag få henne att backa, vilket gav mig en hund som hoppade på bakbenen... Jag fick nämligen för mig att det var en bra idé att hålla korvbiten ovanför hennes huvud och dra den bakåt för att få henne att backa. Det bästa för henne är att hålla korvbiten vid bogen, för då backar hon för att få tag i den. Så fort hon tar något steg bakåt så klickar jag och ger godis. Jag råkar dock belöna när hon stannat ibland.. Tajming.. alltid denna tajming och att tänka på hur man belönar och inte bara att man gör det...
Det blev i alla fall några steg bakåt och därefter fick hon släcka lampan en gång till. När det var gjort plockade jag fram stolen, sa åt henne att hoppa upp och visade med handen vad hon skulle hoppa upp på. Hon hoppade upp, fick godis och fick sedan hoppa ner.
Efter det blev det några fler backningar (vilket gick betydligt bättre än första försöken) och därefter hoppa upp med framtassarna på köksbänken.
Varför jag lär Wahidah att hoppa upp på saker som diskbänkar? Anledningen är enkel. Jag vill få henne att hoppa ner från dem. Hon är nämligen en sjuhelvetes tjuv som mer än gärna hoppar upp med framtassarna på bänken för att kolla om det går att hitta något gott. Att helt enkelt säga åt henne att det är förbjudet? Ja det skiter hon i. Jag skulle kunna hugga av henne ett öra och hon skulle ändå försöka hoppa upp igen.
Därför lär jag nu in "hopp ner". Hon får mer beröm för när hon hoppar ner från bänken än när hon hoppar upp på den och målet är att kunna få henne att göra det även om det råkar stå något ätbart på bänken när hon hoppar upp. Jag håller tummarna för att det fungerar som planerat.
Här finns det ett youtubeklipp på när hon hoppar upp och ner från stol:
http://www.youtube.com/watch?v=i11C1Z3KnHo
Här släcker hon lampan:
http://www.youtube.com/watch?v=-tX9mNKRRE8
Och här kan man se ett halvgammalt klipp på när hon snurrar och när hon backar:
http://www.youtube.com/watch?v=dmY-a1_4odw
Är det någon som råkar veta hur man gör för att få med youtubeklipp i själva blogginlägget?
Jag bestämde att vi idag skulle träna på att släcka lampa, hoppa upp och hoppa ner från stol samt backa. Släcka lampa har Wahidah lätt för, hoppa upp och ner från stol är också lätt och backa är lite knepigare. Jag tränar gärna ungefär 3 moment per träningstillfälle och ser även till att kombinera några lättare med något svårare för att det inte ska bli tråkigt och varken för jobbigt eller för lätt. För länge sedan, när Wahidah inte kunde nästan någonting, så körde vi kanske två trick per träningstillfälle men med låga krav för att inte trötta ut henne. Huvudsaken när man tränar med henne som är typiskt saluki-lättuttråkad är just att man varierar träningen.
Vi började med att leka helt utan krav. Jag kastade hennes favoritboll några gånger och hade sedan lite dragkamp. Därefter fick hon släcka lampa 2-3 gånger och det gick fint. Som belöning blev det korvbitar. Sedan försökte jag få henne att backa, vilket gav mig en hund som hoppade på bakbenen... Jag fick nämligen för mig att det var en bra idé att hålla korvbiten ovanför hennes huvud och dra den bakåt för att få henne att backa. Det bästa för henne är att hålla korvbiten vid bogen, för då backar hon för att få tag i den. Så fort hon tar något steg bakåt så klickar jag och ger godis. Jag råkar dock belöna när hon stannat ibland.. Tajming.. alltid denna tajming och att tänka på hur man belönar och inte bara att man gör det...
Det blev i alla fall några steg bakåt och därefter fick hon släcka lampan en gång till. När det var gjort plockade jag fram stolen, sa åt henne att hoppa upp och visade med handen vad hon skulle hoppa upp på. Hon hoppade upp, fick godis och fick sedan hoppa ner.
Efter det blev det några fler backningar (vilket gick betydligt bättre än första försöken) och därefter hoppa upp med framtassarna på köksbänken.
Varför jag lär Wahidah att hoppa upp på saker som diskbänkar? Anledningen är enkel. Jag vill få henne att hoppa ner från dem. Hon är nämligen en sjuhelvetes tjuv som mer än gärna hoppar upp med framtassarna på bänken för att kolla om det går att hitta något gott. Att helt enkelt säga åt henne att det är förbjudet? Ja det skiter hon i. Jag skulle kunna hugga av henne ett öra och hon skulle ändå försöka hoppa upp igen.
Därför lär jag nu in "hopp ner". Hon får mer beröm för när hon hoppar ner från bänken än när hon hoppar upp på den och målet är att kunna få henne att göra det även om det råkar stå något ätbart på bänken när hon hoppar upp. Jag håller tummarna för att det fungerar som planerat.
Här finns det ett youtubeklipp på när hon hoppar upp och ner från stol:
http://www.youtube.com/watch?v=i11C1Z3KnHo
Här släcker hon lampan:
http://www.youtube.com/watch?v=-tX9mNKRRE8
Och här kan man se ett halvgammalt klipp på när hon snurrar och när hon backar:
http://www.youtube.com/watch?v=dmY-a1_4odw
Är det någon som råkar veta hur man gör för att få med youtubeklipp i själva blogginlägget?
Hundmöten.
Nu skriver jag för gårdagen, eftersom jag var så trött igår att jag helt enkelt inte orkade sitta vid datorn.
Mitt på dagen gick jag och hundarna en promenad i en timme. Anledningen till att vi går mitt på dagen är för att många andra hundägare går ute med sina hundar då. Det utnyttjar jag när vi ska träna hundmöten. Zala har nämligen haft väldigt svårt för sådant. När jag fick hem henne gjorde hon stora utfall mot alla hundar vi mötte (hon har inte bott hos mig från att hon var valp. Mer om hur hon flyttat mellan mig och kenneln kan ni läsa här). Det spelade inte riktigt någon roll om det var en liten chihuahua 50 meter bort, eller en större hund närmare. Inte heller spelade det någon roll om hunden stod stilla, var på väg mot oss eller från oss.
Igår gick vi på en bredare gångväg i skogen. Många sådana vägar finns häromkring och vi går ofta där. Efter ett litet tag såg vi en liten svart hund komma mot oss med ägare. Kan ha varit en ung jaktlabbe, jag tittade inte så noga. Zala nosade i marken fram till ca 15 meter innan själva mötet och jag var jättestolt. MEN jag märkte också att jag redan 30 meter innan mötet började tänka "Undrar hur Zala kommer reagera? Kommer den andra hunden gå fint? Hur går det här?" och andra tankar som helt klart stressar upp mig, kanske inte mycket, men troligtvis märker Zala och Wahidah av det ändå. Därför blev det storfokusering för mig på att bara titta på hur Zala nosade i marken, ignorera den andra hundens existens och sedan slappna av och andas normalt.
När Zala hade slutat nosa i marken, så började jag av någon dum anledning att småprata lite - för att lugna mig själv, men Zala tog det såklart inte som lugnande. Så fort jag såg att hon spände sig lite mer av mitt prat så höll jag käft och kände mig dum.
Som tur var, så var labbens ägare snäll och duktig. Hennes hund var tyst och lugn och ägaren kortade upp kopplet så att hunden gick bredvid henne på sidan som var bort från oss. Jag gjorde detsamma med Zala, höll henne nära mig och bara gick på. Zala morrade lite, lite precis när vi möttes, men mer än så gjorde hon faktiskt inte och hon tittade inte heller bakåt för att kolla på hunden vi precis passerat. Underbart!
Senare mötte vi två hundar på samma gång. En collie och en softis (tror jag). Vi brukar möta dem då och då. Collien brukar traska på lite hur den vill och softisen brukar vara vild, morra och skälla som en galning. Zala hatar collies efter att ha råkat i flera småotrevliga möten med ouppfostrade collies som haft respektlösa, icketänkande ägare...
När vi möter hundar som inte är helt lugna, brukar vi stanna. Jag tar då Zala nära mig på sidan som är bort från mötande hund och håller henne där. Där får hon stå och slappna av och känna att jag tar hand om mötet, allt går fint bara hon står lugn. Det är mycket tack vare detta som hundmöten börjat gå bra. (I början proppade jag dessutom i henne godis för att få henne att tänka på annat. Godiset skippar vi nu för tiden)
Problemet med att stanna vid hundmöten kommer om den man möter också har som strategi att stanna för att släppa förbi den andre. De vi mötte nu har börjat med det och därför blev vi stående några meter från varandra, med icke-avslappnade hundar och vi kom ingenstans.. I sådana situationer väljer jag att gå, för att komma därifrån någon gång. Zala nära mig vid sidan, nästan "på" mig. Sedan stannade vi om hon brusade upp sig och när hon var lugnare gick vi på igen.
Själva mötet gick väl okay, även om Zala både morrade och reste ragg längs hela ryggen. Efter mötet försökte hon titta bakåt för att hålla koll på hundarna, vilket hon inte tilläts göra och ca 10 meter efter att vi gått förbi hundarna var hon oberörd igen.
Säga vad man vill, men vi skulle behöva möta flera collies och jag behöver fortfarande lära mig att vara helt avslappnad. Jag märker stor skillnad på mig själv de gånger jag är ute med bara Wahidah och möter hundar, och de gånger som Zala är med. Nu har jag i alla fall en metod för hur jag ska få allt bättre och har märkt enorma framsteg på kort tid sen jag började bli konsekvent med den. Till sommaren kanske vi kan passera "allt" fint och bara få små morrningar när vi möter collies?
Mitt på dagen gick jag och hundarna en promenad i en timme. Anledningen till att vi går mitt på dagen är för att många andra hundägare går ute med sina hundar då. Det utnyttjar jag när vi ska träna hundmöten. Zala har nämligen haft väldigt svårt för sådant. När jag fick hem henne gjorde hon stora utfall mot alla hundar vi mötte (hon har inte bott hos mig från att hon var valp. Mer om hur hon flyttat mellan mig och kenneln kan ni läsa här). Det spelade inte riktigt någon roll om det var en liten chihuahua 50 meter bort, eller en större hund närmare. Inte heller spelade det någon roll om hunden stod stilla, var på väg mot oss eller från oss.
Igår gick vi på en bredare gångväg i skogen. Många sådana vägar finns häromkring och vi går ofta där. Efter ett litet tag såg vi en liten svart hund komma mot oss med ägare. Kan ha varit en ung jaktlabbe, jag tittade inte så noga. Zala nosade i marken fram till ca 15 meter innan själva mötet och jag var jättestolt. MEN jag märkte också att jag redan 30 meter innan mötet började tänka "Undrar hur Zala kommer reagera? Kommer den andra hunden gå fint? Hur går det här?" och andra tankar som helt klart stressar upp mig, kanske inte mycket, men troligtvis märker Zala och Wahidah av det ändå. Därför blev det storfokusering för mig på att bara titta på hur Zala nosade i marken, ignorera den andra hundens existens och sedan slappna av och andas normalt.
När Zala hade slutat nosa i marken, så började jag av någon dum anledning att småprata lite - för att lugna mig själv, men Zala tog det såklart inte som lugnande. Så fort jag såg att hon spände sig lite mer av mitt prat så höll jag käft och kände mig dum.
Som tur var, så var labbens ägare snäll och duktig. Hennes hund var tyst och lugn och ägaren kortade upp kopplet så att hunden gick bredvid henne på sidan som var bort från oss. Jag gjorde detsamma med Zala, höll henne nära mig och bara gick på. Zala morrade lite, lite precis när vi möttes, men mer än så gjorde hon faktiskt inte och hon tittade inte heller bakåt för att kolla på hunden vi precis passerat. Underbart!
Senare mötte vi två hundar på samma gång. En collie och en softis (tror jag). Vi brukar möta dem då och då. Collien brukar traska på lite hur den vill och softisen brukar vara vild, morra och skälla som en galning. Zala hatar collies efter att ha råkat i flera småotrevliga möten med ouppfostrade collies som haft respektlösa, icketänkande ägare...
När vi möter hundar som inte är helt lugna, brukar vi stanna. Jag tar då Zala nära mig på sidan som är bort från mötande hund och håller henne där. Där får hon stå och slappna av och känna att jag tar hand om mötet, allt går fint bara hon står lugn. Det är mycket tack vare detta som hundmöten börjat gå bra. (I början proppade jag dessutom i henne godis för att få henne att tänka på annat. Godiset skippar vi nu för tiden)
Problemet med att stanna vid hundmöten kommer om den man möter också har som strategi att stanna för att släppa förbi den andre. De vi mötte nu har börjat med det och därför blev vi stående några meter från varandra, med icke-avslappnade hundar och vi kom ingenstans.. I sådana situationer väljer jag att gå, för att komma därifrån någon gång. Zala nära mig vid sidan, nästan "på" mig. Sedan stannade vi om hon brusade upp sig och när hon var lugnare gick vi på igen.
Själva mötet gick väl okay, även om Zala både morrade och reste ragg längs hela ryggen. Efter mötet försökte hon titta bakåt för att hålla koll på hundarna, vilket hon inte tilläts göra och ca 10 meter efter att vi gått förbi hundarna var hon oberörd igen.
Säga vad man vill, men vi skulle behöva möta flera collies och jag behöver fortfarande lära mig att vara helt avslappnad. Jag märker stor skillnad på mig själv de gånger jag är ute med bara Wahidah och möter hundar, och de gånger som Zala är med. Nu har jag i alla fall en metod för hur jag ska få allt bättre och har märkt enorma framsteg på kort tid sen jag började bli konsekvent med den. Till sommaren kanske vi kan passera "allt" fint och bara få små morrningar när vi möter collies?
