Fullt upp, men vi gör vårt bästa.
Ursäkta att jag inte varit aktiv här på ett litet tag. Jag har helt enkelt inte haft tid, för jag har fått ett jobb! När jag kommer hem på kvällarna är jag så trött och det är så mörkt att det inte finns ork till långpromenader och det är för mörkt för att fotografera fina bilder på hundarna så inte ens sådant kan jag lägga upp här.
Wahidah är med mig på dagarna och hon sköter sig bättre än väntat. Hon ligger under mitt skrivbord på en filt och vilar nästan hela tiden. Ibland sträcker hon på sig och går runt, men det brukar vara lätt att få henne lugn igen genom att ge henne ett tuggben och be henne ligga kvar på filten.
Zala blir rastad av min vän Julia på dagarna, och så är min farsa hemma med henne, så hon har det bra trots att jag inte är med henne.
Igår slutade jag tillräckligt tidigt för att hinna gå en liite längre sväng med dem och sedan gå till rastgården. Hundarna blev glada och lekte massor! Även Zala rusade runt som en tok och sprang för första gången på väldigt länge före Wahidah! Jag blev förvånad när jag såg det, för Wahidah brukar alltid, alltid, ligga långt före Zala när de springer.
Igår fick även Zala gå en skogspromenad med Julia, så hon hade nog en toppendag.
Wahidah och jag har faktiskt hunnit träna lite lydnad trots jobbet. Vi tränade under gårdagens lunchrast. Det blev mest att vi lekte, jag gjorde en inkallning och testade lite linförighet. Ordentligt med störning eftersom det alltid är folk igång utomhus vid Stockholms Universitet (där jag jobbar).
Inkallningen gick inte så bra, för hon tittade massor på andra och jag kände att det inte var värt att tjafsa med henne. Linförigheten gick desto bättre! Jag tränade mycket på tempoväxlingar, gå olika långa sträckor innan jag stannade men var tyvärr lite dålig på att få in några egentliga svängar. Jag belönade henne med en pinne som jag ibland kastade, ibland hade dragkamp med. Wahidah följde fint, klarade tempoväxlingarna galant men sackade efter lite om det gick för lång tid innan hon fick beröm.
Tänk att den lilla hunden inte kunde ordentligt fotgående i början av det här året! Det känns som om det inte alls var länge sen jag nästan grät av lycka och studsade runt i hela lägenheten, pussade sönder Wahidah osv för att hon för första gången någonsin gått fint bredvid mig - och med ögonkontakt. Hon gick med ögonkontakt ca 2-3 meter i köket. Jag minns fortfarande den fantastiska känslan, känslan av att faktiskt lyckas med något jag kämpat massor med.
Hon är allt bra fantastisk, min lilla odåga och idag var hon helt lugn när jag var iväg till affären en halvtimme, trots att hon helt klart märkte att jag var på väg att ge mig av innan jag faktiskt gick.
Wahidah är med mig på dagarna och hon sköter sig bättre än väntat. Hon ligger under mitt skrivbord på en filt och vilar nästan hela tiden. Ibland sträcker hon på sig och går runt, men det brukar vara lätt att få henne lugn igen genom att ge henne ett tuggben och be henne ligga kvar på filten.
Zala blir rastad av min vän Julia på dagarna, och så är min farsa hemma med henne, så hon har det bra trots att jag inte är med henne.
Igår slutade jag tillräckligt tidigt för att hinna gå en liite längre sväng med dem och sedan gå till rastgården. Hundarna blev glada och lekte massor! Även Zala rusade runt som en tok och sprang för första gången på väldigt länge före Wahidah! Jag blev förvånad när jag såg det, för Wahidah brukar alltid, alltid, ligga långt före Zala när de springer.
Igår fick även Zala gå en skogspromenad med Julia, så hon hade nog en toppendag.
Wahidah och jag har faktiskt hunnit träna lite lydnad trots jobbet. Vi tränade under gårdagens lunchrast. Det blev mest att vi lekte, jag gjorde en inkallning och testade lite linförighet. Ordentligt med störning eftersom det alltid är folk igång utomhus vid Stockholms Universitet (där jag jobbar).
Inkallningen gick inte så bra, för hon tittade massor på andra och jag kände att det inte var värt att tjafsa med henne. Linförigheten gick desto bättre! Jag tränade mycket på tempoväxlingar, gå olika långa sträckor innan jag stannade men var tyvärr lite dålig på att få in några egentliga svängar. Jag belönade henne med en pinne som jag ibland kastade, ibland hade dragkamp med. Wahidah följde fint, klarade tempoväxlingarna galant men sackade efter lite om det gick för lång tid innan hon fick beröm.
Tänk att den lilla hunden inte kunde ordentligt fotgående i början av det här året! Det känns som om det inte alls var länge sen jag nästan grät av lycka och studsade runt i hela lägenheten, pussade sönder Wahidah osv för att hon för första gången någonsin gått fint bredvid mig - och med ögonkontakt. Hon gick med ögonkontakt ca 2-3 meter i köket. Jag minns fortfarande den fantastiska känslan, känslan av att faktiskt lyckas med något jag kämpat massor med.
Hon är allt bra fantastisk, min lilla odåga och idag var hon helt lugn när jag var iväg till affären en halvtimme, trots att hon helt klart märkte att jag var på väg att ge mig av innan jag faktiskt gick.
Kommentarer
Trackback
