Jag är stolt över min dåre!
Jag har många gånger sagt att Wahidah är underbar. Jag har många gånger sagt att hon är ett helvete. Men faktum är att hon nu börjar bli helt galet fantastisk.
Idag åkte vi allihop ut till Drottningholm. Där gick vi runt i någon timme. Tittade på fontäner, konstiga buskar och allt möjligt som finns där. Precis som alltid gick fröken W lugnt och avslappnat i kopplet. Hon är så galet lätt att ha med överallt!
Sedan kom vi fram till hundöarna. Det är två (i mina ögon stora) öar som är avspärrade så att man kan släppa hundarna där. Hundar får alltså komma och gå som de vill, springa lösa hur som helst och rusa av sig rejält. Det är det största stället där de kan springa på som jag känner till, i alla fall i Stockholm och när det inte är is på vattnet åker vi dit då och då för att Wahidah ska få springa.
Idag var det inga hundar på öarna, inga alls! Så Zala fick följa med ut på dem, något hon absolut inte får annars. Wahidah sprang lös, Zala fick gå i koppel men jag satte ihop hennes koppel med Wahidahs så att hon kunde gå runt lite hur hon ville ändå.
Wahidah gick runt, nosade, tog det lugnt och höll sig hela tiden nära. Jag vet inte om hon inte förstod att hon var lös eller om hon helt enkelt inte brydde sig. Efter ett tag fastnade hon dock på en intressant gräsfläck och märkte inte att vi gick från henne förrän vi var kanske 50-100 meter bort. Då satte hon fart! Hon sprang som en kanonkula till oss och sprang sedan i cirklar för att hålla sig i närheten.
Hon höll oss hela tiden under uppsikt, såg till att inte tappa bort oss och det kändes väldigt, väldigt skönt. Två änder såg hon också. De gick runt på ena ön och därför skulle de jagas tyckte fröken W. Så fort de lyfte och flög iväg sprang hon dock åt andra hållet, åter igen i cirklar runt oss och var helbusig. Det såg inte någon gång ut som att hon faktiskt tänkte försöka fånga fåglarna, utan mer som att hon ville ha något att leka med. Även det gillar jag. OM det någon gång skulle bli så att hon är lös och det kommer en hare, eller ett rådjur, kanske djuret har en chans att klara sig även om Wahidah kommer ikapp. Jag håller dock tummarna för att jag aldrig behöver få svar på det.
När vi kom hem insåg jag att det behövde handlas innan jag kunde få i mig middag. Hundarna fick äta och så fort Wahidah lugnat ner sig och börjat vila/sova så stack jag iväg. Cyklade till affären, handlade snabbt det jag skulle och kom hem ca 15 minuter senare. Wahidah hade inte gjort något, alls. Hon var helt lugn och avslappnad. Min duktiga lilla skrutthund! Maten lagades på en gång och jag gick därför inte ens in i rummet där hon var förrän ca 20 minuter efter hemkomsten. Wahidah tittade till när jag började slamra runt med vattenkokaren, men brydde sig gjorde hon inte.
Det verkar alltså som att det nu går att lämna Wahidah, i alla fall när jag ska till mataffären, bara hon fått röra på sig under dagen och hunnit varva ner innan jag lämnar henne. Det finns hopp, även för tuggmaskinen i salukiförpackning!
Hundöarna:
Wahidah kunde ta det lugnt och njuta av solen, trots friheten.
Spring!
Idag åkte vi allihop ut till Drottningholm. Där gick vi runt i någon timme. Tittade på fontäner, konstiga buskar och allt möjligt som finns där. Precis som alltid gick fröken W lugnt och avslappnat i kopplet. Hon är så galet lätt att ha med överallt!
Sedan kom vi fram till hundöarna. Det är två (i mina ögon stora) öar som är avspärrade så att man kan släppa hundarna där. Hundar får alltså komma och gå som de vill, springa lösa hur som helst och rusa av sig rejält. Det är det största stället där de kan springa på som jag känner till, i alla fall i Stockholm och när det inte är is på vattnet åker vi dit då och då för att Wahidah ska få springa.
Idag var det inga hundar på öarna, inga alls! Så Zala fick följa med ut på dem, något hon absolut inte får annars. Wahidah sprang lös, Zala fick gå i koppel men jag satte ihop hennes koppel med Wahidahs så att hon kunde gå runt lite hur hon ville ändå.
Wahidah gick runt, nosade, tog det lugnt och höll sig hela tiden nära. Jag vet inte om hon inte förstod att hon var lös eller om hon helt enkelt inte brydde sig. Efter ett tag fastnade hon dock på en intressant gräsfläck och märkte inte att vi gick från henne förrän vi var kanske 50-100 meter bort. Då satte hon fart! Hon sprang som en kanonkula till oss och sprang sedan i cirklar för att hålla sig i närheten.
Hon höll oss hela tiden under uppsikt, såg till att inte tappa bort oss och det kändes väldigt, väldigt skönt. Två änder såg hon också. De gick runt på ena ön och därför skulle de jagas tyckte fröken W. Så fort de lyfte och flög iväg sprang hon dock åt andra hållet, åter igen i cirklar runt oss och var helbusig. Det såg inte någon gång ut som att hon faktiskt tänkte försöka fånga fåglarna, utan mer som att hon ville ha något att leka med. Även det gillar jag. OM det någon gång skulle bli så att hon är lös och det kommer en hare, eller ett rådjur, kanske djuret har en chans att klara sig även om Wahidah kommer ikapp. Jag håller dock tummarna för att jag aldrig behöver få svar på det.
När vi kom hem insåg jag att det behövde handlas innan jag kunde få i mig middag. Hundarna fick äta och så fort Wahidah lugnat ner sig och börjat vila/sova så stack jag iväg. Cyklade till affären, handlade snabbt det jag skulle och kom hem ca 15 minuter senare. Wahidah hade inte gjort något, alls. Hon var helt lugn och avslappnad. Min duktiga lilla skrutthund! Maten lagades på en gång och jag gick därför inte ens in i rummet där hon var förrän ca 20 minuter efter hemkomsten. Wahidah tittade till när jag började slamra runt med vattenkokaren, men brydde sig gjorde hon inte.
Det verkar alltså som att det nu går att lämna Wahidah, i alla fall när jag ska till mataffären, bara hon fått röra på sig under dagen och hunnit varva ner innan jag lämnar henne. Det finns hopp, även för tuggmaskinen i salukiförpackning!
Hundöarna:
Wahidah kunde ta det lugnt och njuta av solen, trots friheten.
Spring!
Kommentarer
Trackback
