Salukitrix

Senaste tiden har det gått.. inte alls, när jag försökt träna med damerna, framförallt har det inte gått bra med Wahidah.

Jag bestämde mig därför för att lägga in ett superkort träningspass nu ikväll, där fokus skulle vara på samma sak som när jag började träna med Wahidah: det ska vara roligt att göra saker tillsammans.

Till min stora hjälp hade jag köttbullar. Det är sådant jag aldrig köper hem eftersom jag är vegetarian, men farsan gör det och därför låg det ett oöppnat paket med små köttbullar i frysen. Det paketet öppnades och jag tog ut ett gäng köttbullar som värmdes i micron.

Zala fick släcka lampa, buga, stå, träna lite fotgående, därefter blev det bara kontaktövningar.
Jag har nu börjat med att bara belöna när hon faktiskt släcker lampan. Duttande med nosen ger ingen utdelning längre. Köttbullar var roligare än frolic och efter en del duttande med nosen släckte hon lampan två gånger. Det går framåt!

Buga är skitlätt, om jag böjer mig. Jag ska nog börja få det till att hon bugar utan att jag visar med handen vad hon ska göra.

Stå och fotgående.. mindre bra, men så länge vi gör små framsteg ibland känns det lugnt och med supergott godis kanske det går att få små framsteg lite oftare.

Därefter till kontaktövningen. Jag höll i köttbullebit, och när hon tog ögonkontakt klickade jag och kastade köttbullen till henne. Så höll vi på ett tag och det dröjde inte länge innan hon tittade på mig direkt efter att ha ätit klart föregående köttbullebit. Vi har ju gjort sådant innan, men det var länge sedan nu. Kanske något att börja med en liten stund varje dag?

Sedan var det Wahidahs tur. Med henne tänkte jag bara leka, för att hon åter igen ska börja tycka att jag är rolig. Gosedjurskaninen plockades fram, men hon hade ögonen mer mot bänkarna i köket där hon visste att det fanns köttbullar. Fick trots det igång henne och vi lekte fint en liten stund. MEN jag hade otroligt svårt att hålla mig ifrån själva träningen. Att "bara leka" verkar inte gå för mig längre. Jag ska helt klart börja leka oftare med henne.

Hon fick släcka lampa någon gång också. Det är lätt. Därefter samma lilla kontaktövning som med Zala. Wahidah har inte tvekat en sekund förut. Så fort jag tagit godis så har hon tagit ögonkontakt med mig.

Vad gjorde fröken W nu då? Jo. Hon satt och stirrade på handen med godis. Hon la sig ner. Hon kröp närmare, hon satte sig, hon hoppade efter handen och nafsade mig i fingrarna... Det tog lång tid innan hon faktiskt tog kontakt med mig. När hon väl gjort det några gånger så gick det ju såklart lättare, men ändå, jag trodde knappt mina ögon när hon tänkte försöka stjäla godisen ur min hand!

Så vad blir det nästa gång? Jo, lek med Wahidah, forsatt upprepning av buga och släcka lampa med Zala så att hon inte glömmer det och sedan, en sjuhelvetes massa kontaktövningar med båda damerna.

Just nu hör jag bara en gammal ridlärares ord i huvudet.
Hon sa ungefär: "De flesta ryttare är så dumma, så ivriga, att de bara för att de en gång hoppat ett hinder på 90cm, aldrig kan tänka sig att hoppa 30cm igen, trots att de skulle vinna mycket på att träna grunderna på en så låg höjd som 30cm. Dressyrryttare gör likadant. Har de en gång tävlat en högre klass än vanligt vill de aldrig mer träna momenten ur de lättare klasserna och helt plötsligt står de där och har tappat hela grunden i ridningen."