Klantig matte.
Igår var en sån där dag som borde ha spenderats i sängen. Inte ens Wahidah ville göra någonting annat än sova.
I vilket fall som helst så började nyss nämnda lilla saluki att gnaga på en klo. Jag kollade på klon och insåg att den + de andra klorna nog gott kunde klippas. Så jag plockade helt enkelt fram klotången, satte mig bredvid Wahidah i fåtöljen och började klippa.
Problemet var bara att jag missbedömde hur jag skulle klippa, så helt plötsligt kom det tokigt mycket blod från klon... Någon enstaka gång har jag väl råkat klippa så att en bloddroppe syns, men aldrig värre än så. Nu blev nästan hela tassen röd av blodet. Mindre lyckat.
Som tur är så är hon ju fruktansvärt lätthanterad och bryr sig knappt om vad man gör med henne, så hon låg lugnt i fåtöljen och njöt av att bli ompysslad, jag klippte resten av klorna på framtassarna och sedan vände jag uppochned på Wahidah för att den skadade klon skulle komma högt upp i luften. Någonstans har jag hört att om man tex får ett sår på handen ska man hålla upp handen för att det ska sluta blöda.
I vilket fall som helst så ledde det till att Wahidah nu får gå runt med tratt. Det har slutat blöda och så, men om hon slickar på klon så börjar det blöda igen. Som tur är så är det ena sporren som är skadad, så det börjar inte blöda om vi är ute och går (och dessutom kan jag ha på ett litet lätt bandage för säkerhetens skull utan att det påverkar henne nämnvärt).
Fysjutton att jag var så klantig! Hunden har ju för fan genomskinliga och mjuka klor, otroligt lättklippta med andra ord, men vad gör jag, jo, jag misslyckas med att klippa dem! Nååja, någon gång ska väl vara den första...
I vilket fall som helst så började nyss nämnda lilla saluki att gnaga på en klo. Jag kollade på klon och insåg att den + de andra klorna nog gott kunde klippas. Så jag plockade helt enkelt fram klotången, satte mig bredvid Wahidah i fåtöljen och började klippa.
Problemet var bara att jag missbedömde hur jag skulle klippa, så helt plötsligt kom det tokigt mycket blod från klon... Någon enstaka gång har jag väl råkat klippa så att en bloddroppe syns, men aldrig värre än så. Nu blev nästan hela tassen röd av blodet. Mindre lyckat.
Som tur är så är hon ju fruktansvärt lätthanterad och bryr sig knappt om vad man gör med henne, så hon låg lugnt i fåtöljen och njöt av att bli ompysslad, jag klippte resten av klorna på framtassarna och sedan vände jag uppochned på Wahidah för att den skadade klon skulle komma högt upp i luften. Någonstans har jag hört att om man tex får ett sår på handen ska man hålla upp handen för att det ska sluta blöda.
I vilket fall som helst så ledde det till att Wahidah nu får gå runt med tratt. Det har slutat blöda och så, men om hon slickar på klon så börjar det blöda igen. Som tur är så är det ena sporren som är skadad, så det börjar inte blöda om vi är ute och går (och dessutom kan jag ha på ett litet lätt bandage för säkerhetens skull utan att det påverkar henne nämnvärt).
Fysjutton att jag var så klantig! Hunden har ju för fan genomskinliga och mjuka klor, otroligt lättklippta med andra ord, men vad gör jag, jo, jag misslyckas med att klippa dem! Nååja, någon gång ska väl vara den första...
Kommentarer
Trackback
