I Herrljunga.
Nu befinner jag och hundarna oss i Herrljunga hos min vän Hanna och hennes hundar, Zipper och Limbo.
Idag var vi först ute på en långpromenad i skogen. Wahidah fick busa i en rastgård med Zipper och hade så kul att hon inte ville bli fångad... Senare fick Zala springa, själv, eftersom hon har problem med en tå och borde ta det lugnt. Det gick riktigt lugnt, i början. Sedan tyckte Zala att det var roligt att springa lite, så hon gjorde det, glatt men studsigt och helt plötsligt befann hon sig på andra sidan om staketet. Jag blev förvånad. Zala såg förvånad ut när hon stod på andra sidan om det och inte kom tillbaka till mig när jag ropade. Vi fick gå runt rastgården lite för att hitta till varandra igen.
Vi tränade lite nu under eftermiddagen också. Eller ja, det är väl snart kväll. Vi kom precis tillbaka från den lilla träningsplanen.
Jag tränade lite fotgående med Wahidah och trots störning från Zipper och Limbo som blev tränade med, och Zala som stod vid staketet och pep, så gick det riktigt bra. Wahidah var visserligen slarvig med postitionen ibland och jag märkte av att hon började svänga eftersom hon vant sig vid att jag aldrig går rakt.. MEN hon hade riktigt fin fokus på mig och just nu räcker det för att jag ska vara glad.
Sedan tränade vi lite apportering och försökte få till inkallningar. Inkallningarna gick inte. Där var fokusen borta, men apporteringen gick över förväntan. Jag visste inte alls hur hon skulle reagera på att ha en mycket större apportbock än hon har hemma (vi lånade apport av Hanna), men hon höll den. Viftade lite med huvudet ibland men tuggade inte speciellt mycket och inte mer än vanligt.. När jag kastade iväg apporten flög hon iväg för att hämta den, men jag brydde mig inte om att få till varken början eller slutet ordentligt. Med tanke på att det var länge sen vi tränade och det inte gick så bra sist (om jag minns rätt) kändes det bäst att bara försöka få det roligt.
Sist av allt provade vi på något som jag inte kunnat prova innan: Platsliggning i grupp.
"Gruppen" bestod av Zipper och Wahidah. 5 meter mellan hundarna och vi gick.. en bit. Jag vet inte riktigt hur långt ifrån vi stod, men kanske 10 meter?
I ungefär en minut stod vi borta från hundarna. Wahidah skruvade på sig lite mot slutet, undrade om det verkligen inte skulle bli roligare än sådär, men hon rörde sig inte från platsen alls. Det, och det faktum att vi mest tränat platsliggning i köket hemma och inte utomhus, gör att jag känner mig jäkligt stolt.
Det är synd att jag inte bor häromkring och kan träna med Hanna och hundarna som störning lite oftare.
Jag hade älskat att ha träningssällskap hela tiden.
Idag var vi först ute på en långpromenad i skogen. Wahidah fick busa i en rastgård med Zipper och hade så kul att hon inte ville bli fångad... Senare fick Zala springa, själv, eftersom hon har problem med en tå och borde ta det lugnt. Det gick riktigt lugnt, i början. Sedan tyckte Zala att det var roligt att springa lite, så hon gjorde det, glatt men studsigt och helt plötsligt befann hon sig på andra sidan om staketet. Jag blev förvånad. Zala såg förvånad ut när hon stod på andra sidan om det och inte kom tillbaka till mig när jag ropade. Vi fick gå runt rastgården lite för att hitta till varandra igen.
Vi tränade lite nu under eftermiddagen också. Eller ja, det är väl snart kväll. Vi kom precis tillbaka från den lilla träningsplanen.
Jag tränade lite fotgående med Wahidah och trots störning från Zipper och Limbo som blev tränade med, och Zala som stod vid staketet och pep, så gick det riktigt bra. Wahidah var visserligen slarvig med postitionen ibland och jag märkte av att hon började svänga eftersom hon vant sig vid att jag aldrig går rakt.. MEN hon hade riktigt fin fokus på mig och just nu räcker det för att jag ska vara glad.
Sedan tränade vi lite apportering och försökte få till inkallningar. Inkallningarna gick inte. Där var fokusen borta, men apporteringen gick över förväntan. Jag visste inte alls hur hon skulle reagera på att ha en mycket större apportbock än hon har hemma (vi lånade apport av Hanna), men hon höll den. Viftade lite med huvudet ibland men tuggade inte speciellt mycket och inte mer än vanligt.. När jag kastade iväg apporten flög hon iväg för att hämta den, men jag brydde mig inte om att få till varken början eller slutet ordentligt. Med tanke på att det var länge sen vi tränade och det inte gick så bra sist (om jag minns rätt) kändes det bäst att bara försöka få det roligt.
Sist av allt provade vi på något som jag inte kunnat prova innan: Platsliggning i grupp.
"Gruppen" bestod av Zipper och Wahidah. 5 meter mellan hundarna och vi gick.. en bit. Jag vet inte riktigt hur långt ifrån vi stod, men kanske 10 meter?
I ungefär en minut stod vi borta från hundarna. Wahidah skruvade på sig lite mot slutet, undrade om det verkligen inte skulle bli roligare än sådär, men hon rörde sig inte från platsen alls. Det, och det faktum att vi mest tränat platsliggning i köket hemma och inte utomhus, gör att jag känner mig jäkligt stolt.
Det är synd att jag inte bor häromkring och kan träna med Hanna och hundarna som störning lite oftare.
Jag hade älskat att ha träningssällskap hela tiden.
Kommentarer
Trackback
