Salukitrix

Jag fick för mig att det var en bra idé att gå ut på en gräsmatta och träna med Wahidah efter dagens långpromenad. Tänkte köra igenom de olika lydnadsmomenten för att se hur mycket vi behövde träna.

Ska man gå enbart efter dagens resultat så kan man säga såhär: Börja från noll med varje jäkla moment!

Fy vad pissigt det gick. Jag kan faktiskt inte säga att ett enda moment gick riktigt bra. Det enda som gick hyfsat var apporteringen. Jag orkar inte kommentera något mer än så. Hon glömde visst hjärnan hemma.


Det var i alla fall en sak som gick bra idag. Inkallningen i rastgården. Jag som förut tänkt att "Zala kan jag i alla fall ha lös överallt. Hon är lätt. Wahidah är det värre med" har nog omvärderat situationen nu. Wahidah är otroligt mycket lättare att ha lös än Zala - för Wahidah kommer även om hon är fullt igång med att leka med en pinne om hon vet att jag har godis. Då kan hon släppa pinnen för att komma till mig. Det skulle inte fungera lika bra med störning av hund eller vilt djur eller rolig människa, men tja, Zala står bara kvar och nosar på fläcken hon nosar på om jag ropar. Jisses.

Den jäkla platsliggningen... Jag försöker tänka på hur söt Wahidah är när hon ligger ner för att slippa tankar i stil med "Fy vad trist det här är", "dumma skitmoment" och liknande.

Vi tränade tricks i början av träningspasset. Att buga verkar vara lätt. Hon börjar absolut förstå vad det rör sig om. Bakdelskontrollen fungerar bättre och bättre. Apporteringen.. tja, det varierar men jag orkar inte slipa på den nu.

När vi tränade platsliggningen började vi som vanligt inne i lägenheten. Jag 4 meter från Wahidah. 2 minuter istället för våra vanliga 1½ minuter. Inga som helst problem! Därför bestämde jag mig för att gå ut i den 10 meter långa korridoren och kolla om det gick lika bra där. 2 minuter och 15 sekunder. Hon började nosa lite på golvet, annars låg hon jättebra - trots att golvet var kallt stengolv!

Kanske är platsliggningen inget omöjligt moment. Det är väl bara som med allt annat, man måste träna. Träna, träna och träna. När man tävlar är det 5 meter mellan hundarna, 20 meter till förare och 2 minuter som gäller. Innan vi ger oss ut och tävlar ska vi klara 25 meter mellan mig och Wahidah i minst 2½ minut med störning. Det är målet just nu.

En någon dag gammal film på mig och Wahidah:

Fy sjutton vad det ska vara svårt då! I korridoren utanför lägenheten är det stenplattor som golv. Det blev därför så att jag valde att försöka gå på ränderna där när vi tränade fritt följ. Visst går det att gå rakt, om man koncentrerar sig...

Wahidah däremot vimsade runt mycket i början, fladdrade ut åt vänsterhållet och tappade posititonen, satte sig ner en meter från mig när jag stannade osv. Så det blev till att gå två-tre steg, stanna, gå två eller tre steg, stanna osv. Så gjorde vi en hel korridorlängd (ca 10 meter). Sedan körde vi en inkallning och gjorde om hela proceduren. Den andra gången gick det mycket bättre.

Jag tänkte köra ställande under gång en gång också. Sathunden vet precis när det börjar närma sig att hon ska stå, så hon saktade in flera meter i förväg. Det blev inget ställande, utan istället försök till att få henne att hänga med om jag gick i rask takt hela korridorlängden utan stopp. Det gick hyfsat.

Fy sjutton. Var det verkligen så här trassligt förut också?

Vi hann också med en långpromenad mitt på dagen. Först till rastgården så att de fick springa av sig, därefter upp till morsan, hälsa på katten och låta hundarna dricka lite. Sedan gick vi ut i skogen. Det är VÅR ute nu!

Zala ville också träna idag (eller ja, hon ville ha godis och beröm)!

Fram med lådan. Här skulle vi försöka träna bakdelskontroll! Det som gör det svårare för Zala än för Wahidah, är att Zala avskyr att stå på underlag som hon inte "litar på", som kanske ger efter lite, som inte står helt stadigt eller känns konstiga. Wahidah älskar allt. Kartongen är dels är liite flyttbar trots mina försök att få den tung och stadig och dels "sjunker ihop" lite när de ställer sig på den. Därför vill Zala inte sätta tassarna på den. Alls.

Vi har haft lådan framme förut. Varje gång som Wahidah fått träna med den så har Zala fått försöka. Vi har inte kommit längre än att hon nosat på kartongen. Den har mest varit "något irriterande som står mellan henne och godiset i min hand och hindrar henne från att komma fram".

Idag tänkte hon krafsa efter min hand, men eftersom hon inte nådde min hand slog hon tassen i kartongen. Klick - godis och kli på halsen! (det enda beröm Zala uppskattar) Hon tittade förvånat på mig. Tittade på kartongen. Tittade på mig. La tassen på bortre kanten av kartongen och fick därför mer godis.

Sedan tog det fart! Hon la upp tassen helt på kartongen och fick massor av beröm och en godis. Hon gjorde om det, igen och igen. Efter att hon verkat förstått helt att jag ville ha upp en tass på kartongen så väntade jag. Och väntade. Hon provade att stödja lite på tassen och lyfte upp andra tassen i luften. Hon fick beröm! Sedan nuddade hon försiktigt med andra tassen på kartongen. Massor av beröm!

Därefter ställde hon sig ordentligt med båda tassarna på kartongen. ÅH vad hon fick mycket godis, kli på halsen och glada ord från mig! Hon ställde sig så fint på den 3-4 gånger. Sedan avbröt vi. Hon klev inte ens av på direkten, utan stod kvar tills jag bad henne gå av.

Även 9åriga salukis kan!

Wahidah var, trots en promenad mitt inne i Stockholm idag, fortfarande pigg när det var kväll.

Eftersom jag känner mig smått sjuk idag fick det bli träning i köket och därmed även fortsatt träning av bakdelskontrollen och försök till att få henne att sätta sig snabbare.

Några "pang"-sättanden fick vi inte till. Jag funderar lite på om det alls är möjligt med de långa benen eller om det helt enkelt bara är så att hon inte ser någon anledning till att sätta sig snabbare. Jag upplevde i alla fall att det gick snabbare idag än förut. Jag provade även någon gång att inte gå mot henne för att få henne att backa, utan bara stå still med henne och säga sitt. Liten förbättning. Liten. Det är helt klart bra. Nästa gång får vi träna när hon har riktigt mycket energi och så får bollen vara belöning (idag fick det bli godis).

Jag provade lite inkallningar. Hon satte sig direkt och även om hon satte sig lite långsamt så satte hon sig rakare än hon brukar göra. Det känns som om vi börjar få ordning på det där!

Vi provade lite fotgående, med fokusering på att jag skulle gå rakt.  Satan vad jobbigt det är! Inte blev det lättare av att Wahidah började snedda ganska snabbt. Hon går inte snett, hon bara sneddar, för att hon är van vid att jag gör det. Såå vi backade i träningen. Utgångsposition, två-tre steg fram, stopp, två-tre steg fram, stopp osv. Varenda jäkla gång kom hon snett, eller rättare sagt långt ifrån mig och jag har bara mig själv att skylla.
Nu har vi helt klart något att jobba på! Jag som förut trodde att vi äntligen började komma i ordning med det här...

Bakdelskontrollen. Upp på lådan. Jag stod still. Wahidah provade ett steg åt sidan med bakdelen. Klick - godis! Sådär höll vi på lite och tog en paus för att låta henne släcka lampan en gång och leka lite med bollen. Därefter fick både boll och godis vara beröm. Godisbit när hon tog ett eller två steg åt sidan, boll om det blev något lite extra. Efter ett tag hade hon gått från att stå mitt emot mig, till att stå bredvid mig, utan att ta bort framtassarna från lådan en enda gång! Klick - BOLL och bolldragkamp! ÅH vad nöjd jag är.

Vi avslutade med lite apportering. Hanna gav mig lite kritik förut, för att jag för fram apporten hela vägen till Wahidah. Det ska vara så att hon sträcker sig efter den för att ta tag i den och sedan hålla i den tills jag säger åt henne att släppa. Nu blev det alltså totalfokus på att jag skulle hålla den så långt bort från henne att hon tvingades sträcka sig efter den om hon ville ha den, men inte behövde flytta sig från min sida. Puh! Men, det gick! Det gick långsamt först (Wahidah var nog lite trött också) men hon sträckte sig efter apportbocken och höll den fint utan att kasta med huvudet, släppte sedan först när jag sa åt henne att göra så.

Är det nu man faktiskt kommit en bit, när det känns som att man mer tränar sig själv än tränar hunden?

Så var det dags att träna även idag.

Bakdelskontroll och snabba sättanden stod på schemat. Förstnämnda gick bra, men jag misstänker att jag höjer kraven för snabbt och Wahidah blev flamsig. Fy på mig.

Hanna tipsade mig om att gå mot Wahidah och säga "sitt" när hon backar, för att på så sätt lättare kunna få att hon sätter sig snabbt. I nuläget är det nämligen framförallt det faktum att allt går långsamt som hon behöver träna på eftersom hon mycket väl förstår vad det är tänkt att hon ska göra när jag ber henne om något.

Wahidah satte sig, några gånger snabbt, några gånger lite långsammare men alla gånger var betydligt mycket snabbare än om vi står stilla och jag säger "sitt". Jag hoppas att det här ska hjälpa oss att bli snabbare och bättre.

Lite inkallningar tränades också, främst ute i gången som är så lång att hon hinner få upp lite fart, och åjo, visst har hon blivit bättre! En gång fick vi till en jävligt bra inkallning. Hade hon inte varit småtrött när vi tränade i korridoren hade det nog gått bättre...

Jag skriver mycket om vad jag vill få Wahidah att göra, men desto mindre om vad jag tränar på med mig själv. Hela tiden, även bara ute under vanliga promenader, anstränger jag mig för att inte titta ner i marken. Eftersom jag har som vana att ständigt titta ner, blir det väldigt lätt att jag tittar ner på Wahidah hela tiden under linförighet, fritt följ osv. Det försöker jag få bort. Jag försöker även bli enklare och tydligare med vad jag menar för att slippa använda mig av dubbelkommando (sådant drar ner poängen på tävling..) och så ska jag nu börja träna på att gå helt rakt, för att lyckas med det när vi tränar fritt följ och linförighet. Vi kommer snart börja träna på parkeringsplatser för att få till det. Då ska jag minsann gå rakt på linjerna...

Imorgon blir det träningsfri dag igen. Då ska vi träffa en vän som är på besök i Stockholm och som jag bara haft kontakt med över nätet. Hon är nyfiken på saluki och det ska bli jättekul att faktiskt få träffa henne på riktigt.

I föregående inlägg visade jag ett klipp där en hund gick med bakdelen runt en låda. Idag blev det dags att försöka med Wahidah! Vardagsrumsbordet flyttades, en kartong letades fram och jag la tunga saker i den för att den inte skulle röra sig om hundarna höll på mycket med kartongen.

Första steget blev alltså att få henne att förstå att tassarna skulle upp på kartongen.
Hur det gick kan ni se här:



Efter att jag filmat klart gick jag ut i köket för att göra iordning godis att ha när jag tränade med Zala. Vad ser jag när jag tittar ut i vardagsrummet? Jo, då står Wahidah fint med båda framtassarna på kartongen och tittar rakt på mig! Jag ropade glatt till henne att hon var jätteduktig och kastade en godis till henne. När hon hittat den klev hon upp igen. Jag hade då hunnit få fram klickern, så jag klickade och kastade godis igen. Därefter kom hon ut till mig i köket.

När jag hade tränat med Zala blev det dags att träna med Wahidah igen.
Den här gången gick hon direkt upp med båda framtassarna på kartongen och efter att ha gjort det några gånger stod hon fint kvar på den även efter att ha fått godis. Jag provade då att ta ett steg åt sidan, med handen som höll godisen precis vid min mage. Wahidah tittade på mig och tog ett steg åt sidan med baktassarna, fortfarande med framtassarna kvar på kartongen!

Vi provade lite mer, Wahidah fick gå runt, något enstaka steg i taget bara och fick duktigt med beröm varje gång. Hon gjorde helt rätt hela tiden och ÅH vad stolt jag kände mig! Efter ett litet tag avbröt vi och så gjorde vi väldigt lätta saker för att hon skulle få godiset som var kvar, mest bara snabba lägganden.

Tjohej! Jag har världens bästa saluki!

---

Vi tränade lite senare också, och fick till de här filmerna:

Är det inte lustigt ändå, Wahidah är piggare än hon varit på ett bra tag - och det efter att vi gått en 10km lång promenad i raskt tempo (det är mer än vi brukar gå och jag är helt slut).

Som jag nämnde i Zalas inlägg så var morsan här idag och hon ville gärna se vilka trick Wahidah kan. Det blev därför att vi visade när Wahidah släckte lampa, satt fint, kröp, gick slalom mellan benen och växlade mellan sitt, stå och ligg. Det gick som vanligt bra. Jag vet inte om det direkt går att förbättra på något vis.

Vi tränade apportering, både 1ans och 2ans. Hon var förbannat trygg i 1ans. Höll finfint i apporten utan tendens till att tugga, släppte när jag sa loss och hade fin kontakt hela tiden.

2ans apportering gick bra! Jag kastade den två gånger, första gången 1½ meter, andra gången 1 meter. Visst, hon tjuvstartade första gången, släppte apporten för att ta om den båda gångerna, meeen jag behövde inte säga "här" för att hon skulle komma och sätta sig bredvid mig! Jag behövde bara visa godis och visa lite lätt med handen, men mindre än vanligt. Så jag vill nog ändå påstå att det har gått framåt, vilket känns jättekul.

Därefter blev det inkallning i den 10 meter långa korridoren. Vi blev dessutom filmade och jag vet inte om jag vågar se filmerna.. Wahidah tjuvstartade en gång, satte sig inte bredvid mig förrän jag sa det till henne när hon redan var framme vid mig (dubbelkommando alltså, något som jag verkligen vill undvika..). Jag blev minst sagt smågrinig.

Ställande under gång blev det också, en gång eller två. Wahidah stannade finfint utan att det behövdes dubbelkommando och under själva fotgåendet fram till ställandet ansträngde jag mig för att INTE titta ner på henne. HU vad svårt det är, men det gick helt okay.

Lite framgångar, lite "stå och stampa på stället" och lite skit.. Med tanke på att vi gått långt innan och körde ovanligt många moment under samma träningspass är det kanske inte så konstigt. Wahidah hade ändå ork att springa en hel del i rastgården senare under dagen - och då kom hon minsann jättefint när jag ropade. Det var länge sen hon var så lättfångad.

Idag tränades det lite apportering med Wahidah, trots att jag bara tänkt träna lite tricks.

Först blev det 1ans apportering, tre gånger och det gick utmärkt första gången och pissigt andra gången. Sista gången var det bättre igen. Hade vi varit på tävling och hon apporterat som första gången hade vi garanterat fått en 10a på det momentet. Andra gången var jag inte lika nöjd.. Kast med huvudet och tuggnade. Jag tog apporten från henne så fort hon började tugga och började om. Det gick helt ok då och vi gav oss för idag.

2ans apportering då. Jag kastade apporten en meter och Waha stack iväg innan apporteringskommando, kom tillbaka och när jag sa "här" gick hon lite förbi mig, släppte apporten och slickade upp en blodfläck... Nästa gång väntade hon på kommando (och jag höll oss borta från blodfläckar), men släppte apporten, tog den igen och kom i alla fall och satte sig bredvid mig när jag sa "här". Tredje gången blev sista gången och då väntade hon på kommando, tog apporten fint, kom och satte sig bredvid mig när jag sa åt henne att göra det och släppte apporten först när jag sa loss.

Jag hoppas att jag lärt mig sluta när det går som bäst. Att inte traggla vidare "bara för att det går bra" när man nått målet med dagens träning. Förhoppningsvis kan jag bli filmad någon dag. Det hade varit intressant att se apporteringen "på håll".

Så tänkte jag träna lite utomhus. Bara lätta saker, lite fotgående och någon inkallning.

Det gick åt helvete. Wahidah är segare än någonsin i skallen, ofokuserad och tja, det är inte kul att träna med henne. Jag skyller på löpet. Jag trodde inte att hon nu kunde få för sig att sätta sig framför fötterna på mig när jag sa "fot". Jag hade fel. Jag trodde inte heller att hon skulle vara svår att få kontakt med. Det var hon.

Så vi sket i allt, busade lite och därefter gjorde jag ingenting. När hon tittade på mig och tog kontakt så fick hon godis, men jag bad inte om något.

Jag hoppas verkligen inte att det kommer vara såhär varje dag under hela löpet... Imorgon blir det nog paus även för henne och sedan får hon väl anstränga hjärncellerna med att få ut godis ur petflaska eller något annat som inte kan gå fel eller få mig på mindre bra humör.

Zala fick titta på när jag tränade med Wahidah. Varje gång som hon får det brukar det resultera i att hon vill vara med, troligtvis mest för godisets skull, men hon verkar gilla att utföra lite enklare tricks. Framförallt verkar hon bli glad av att faktiskt förstå vad jag vill att hon ska göra. Då tittar hon på mig med höjda öron och pigg blick. När hon försöker komma på vad hon ska göra ser hon mest fundersam ut.

Vi började med "stå". Vi gick några steg, jag sa "stå" och stannade själv. Zala stannade, jag klickade och kastade godis till henne. Förr satte hon sig alltid ner så fort godis kom fram och jag stannade, men jag tror att hon faktiskt börjar förstå att "stå" betyder just stå och inget annat. Målet är att hon ska klara ställande under gång...

Därefter provade vi lite fotgående. Knappt några krav alls. Bara Zala sätter sig bredvid mig istället för framför så klickar jag. Det gör inte så mycket om hon hamnar en meter ifrån mig, lite för långt bak eller lite för långt fram. Jag visar dessutom vägen till min sida från där hon står, med godis. Följer hon inte efter så går jag lite framåt, så att hon inte behöver gå så långt, för behöver hon det så tröttnar hon.

Hon kom i alla fall fint och satte sig bredvid, och precis som vanligt höll hon på att hugga fingrarna av mig när jag gav godisen. Vi gick något steg framåt, hon följde med och fick godis. Sedan började vi om. Efter några gånger så fick hon sätta sig bredvid mig, gå några steg framåt och sätta sig igen. Gick oväntat bra och hon satte sig faktiskt nära mig också och utan att jag sa "fot" vid sista stoppet! Det gjorde hon två gånger, sedan slutade vi.

Därefter fick hon "sitta fint" några gånger, ligga en gång och sitta fint en gång till, för att få något lite lätt och roligt. Efter det la jag fram apportbocken och så fort hon puttade på den med nosen så fick hon godis. Jag tvivlar på att vi någonsin kommer längre än så med apporteringen.

Det här är hur ett träningspass ser ut med Zala om det gått riktigt bra, och jag är otroligt stolt över min fina älskling som både börjar kunna "stå" och som fixar korta, hyfsade fotgåenden OCH som kan sitta "fint" och puttar på apporten med nosen! Det går att lära även gamla hundar lite smått och gott.

Nu först blev det av att vi tränade apportering, både 1ans och 2ans. Vi tränade också lite inkallning men Wahidah blev så upptagen av blodfläcksslickande (hon löper) att det inte kändes som någon idé att träna speciellt mycket.

Inkallning först. Fram med den älskade bollen! Seg Wahidah, trots lek innan. Kom på mig själv med att säkert framstå som tråkig... Två gånger fick vi till inkallningar som var helt okay. Hon satte sig inte blixtsnabbt bredvid mig, men hon stod i alla fall inte och tittade på mig innan hon satte sig utan kom rakt till mig och satte sig direkt bredvid.

Vi körde som vanligt 1ans apportering innan 2ans och jag har kommit på mig själv med att aldrig säga "loss" utan klicka, låta henne spotta ut och sedan ta godisen. Jag började med det för att hon började tro att klicket kom för "loss" och därmed spottade ut apporten så fort hon tagit den. Nu blev det alltså 1ans apportering utan klickern, ta apporten först när hon tittar på mig och släppa den först när jag sa "loss". Det gick bra första gången, men andra gången tuggade hon på tok för mycket för att det skulle vara okay. Tredje gången var det ok igen, då kastade hon bara med huvudet lite (vilket hon irriterande nog gör ibland) och det fick bli sista gången.

2ans apportering gick hyfsat. Råkade jag kasta apporten för nära någon blodfläck så slickade hon upp blodfläcken innan hon tog apporten. Sedan kunde hon släppa apporten för att slicka upp någon ny blodfläck och först därefter ta apporten och komma mot mig. Irriterande! Blodfläckarna torkades upp, blod torkades bort från rumpan så att det inte skulle droppa mer på i alla fall ett litet tag och sedan körde vi igen. Det gick mycket bättre och jag bestämde mig för att höja kraven lite. Så fort hon tagit apporten och börjat gå mot mig så sa jag "här" (vilket är vårt inkallningskommando). Wahidah kom fint och ställde sig bredvid mig. Det fick duga. En gång till, likadant, men Wahidah kom då och satte sig bredvid mig. Det gick inte att låta bli att prova en gång till och även då satte hon sig fint bredvid mig. Tjohej!

Nu har jag precis satt mig vid datorn efter att ha tränat hopp över hinder och platsliggning. Mellan momenten blev det några stegs fotgående och släcka lampa en gång.

Vi fortsatte där vi slutat förra gången med hoppet. Jag lekte med Wahidah innan vi började träna och när hon kändes "igång" så byggde jag upp det lilla hindret som består av två tidskriftsamlare och en tumstock. Jag parkerade Wahidah på ena sidan hindret, kastade bollen, sa "över" när hon hoppade och tog bollen från henne när hon fångat den och fattat att den var hennes.

Så var det ju tänkt att vi skulle göra flera träningstillfällen i rad, men mitt tålamod är inte det bästa och Wahidah verkade med på noterna... Så, efter att ha gjort så några gånger satte jag henne ner på ena sidan hindret, gick över till andra sidan, ropade "över!" - och vad gör hon inte om finfint hoppar över hindret så fort jag ger kommando! Klick och kastad boll. Sedan provade vi igen. Och en tredje gång. Det gick utmärkt alla tre gånger och sedan slutade vi. Nu ska jag passa mig så att jag inte jäktar iväg, utan börja variera hur lång tid det tar innan jag säger åt henne att hoppa osv, så att det verkligen är helt klart för henne vad hon ska göra innan vi går vidare.

Några stegs fotgående och släcka lampan gick utan problem alls, men jag borde lära mig att inte släcka den enda tända lampan i lägenheten när det är kolsvart ute... Det blir svårt att se hund och lampknapp och Wahidah ser inte godisen hon får. Knasigt problem kanske.

Platsliggningen gick inte lika bra som förra gången vi tränade det. Jag borde nog ha kört lite mer "lugna saker" mellan hoppet och platsliggningen, för Wahidah var lite upp i varv och efter en halv minuts platsliggning började hon krypa iväg. Jag avbröt henne och började om. En minut och ca 15 sekunder låg hon, finfint och inga problem. Längre ville jag inte köra med tanke på tidigare krypande.

Jag vet inte om jag kanske ska börja köra platsliggningen i början av träningspassen. Hon är ju lugnast då och det är platsliggningen man startar med när man tävlar - men när Wahidah är som lugnast är hon också mer ofokuserad på mig än när vi tränat lite. Därför avslutar jag alltid med platsliggningen, för att hon är fokuserad och för att ha något att "varva ner med" så att hon kan ta det lugnt efter träningen och inte fnatta runt och vilja busa allt för mycket. Med platsliggningen i slutet har hon inga problem att så fort vi kommer in i rummet, direkt lägga sig på sängen och vila.

Idag blev det hopp över hinder, apportering och platsliggning som tränades.

Min vän Hanna gav mig tips på hur vi ska träna hopp över hinder.
Jag tränar i köket, där vi har begränsat med utrymme, ställer upp ett hinder, lämnar W på ena sidan hindret, kastar boll där jag står och när hon hoppar över säger jag "över!". Det gjorde vi nu några gånger (Wahidah älskade det!) och så ska vi fortsätta några dagar. Därefter ska jag börja säga "Över" och när hon hoppar, då kastar jag bollen. När det fungerar börjar jag få henne att sätta sig bredvid mig efter hoppet och kastar bollen efter det. Och så ska vi hålla på fram tills hon på kommando hoppar över hindret och supersnabbt sätter sig bredvid mig med fin kontakt.

Wahidah fick även apportera lite. En apportering där hon satt bredvid mig och bara höll apporten, som i klass 1. Därefter kastade jag iväg apporten ca 1 meter. Idag väntade Wahidah på kommando innan hon hämtade den och hon gick raka vägen fram, tog upp apporten och gick med den till mig. Lovely!

Platsliggningen har jag fegat med innan. På tävling ska Wahidah ligga 10 meter från mig i 2 minuter med andra hundar runtomkring. Det känns avlägset nu att klara något sådant och jag har fegat och bara kört 1 minuts platsliggning med mig ganska nära innan.

Idag stod jag 4 meter bort (längre bort kunde jag inte komma) och gick tillbaka till Wahidah efter en minut. Utan att sätta henne upp eller på annat sätt flytta henne, så lämnade jag henne igen, ställde mig på samma plats som förut och stod där i två minuter. Wahidah låg kvar, la sig lite bekvämare men stannade fint och hade kontakt med mig i stort sett hela tiden. Lovely! :D

När hon börjar kännas säker på korta avståndet ska jag flytta ut i korridoren och träna där. Då kan jag stå 10 meter bort och när det fungerar i 2 minuter så ser jag till att dra hit någon annan hund, eller rolig människa (eller kanske bara själv leker med något kul?). När det går bra så flyttar vi ut. Vi börjar nog i rastgården, även om hon hittills aldrig stuckit när vi tränat på andra ställen. Lite feg är jag.

Det enda momentet i lydnadsklass 1 som vi inte tränat på, är hopp över hinder. Vi har inget hinder att träna med och jag har tänkt att jag ska börja gå till någon brukshundklubb nu till våren, bland annat för att träna med hinder.

Men kanske går det att göra det på eget sätt? Det viktiga är ju inte egentligen att hon hoppar över ett lydnadshinder, utan att hon stannar där jag lämnar henne på ena sidan hindret och på kommando hoppar över hindret och därefter kommer och sätter sig vid min vänstra sida. Kan man få det att fungera på hemmaplan, med något "hinderliknande" borde man väl få det att fungera bättre med ett riktigt hinder?

Frågan är då hur man gör. Ska man lära in ett visst kommando för "hoppa över hindret och sätt dig bredvid mig" eller ska man köra på vanlig inkallning och få henne att förstå att man hoppar över allt som står i vägen?

Jag kan ju lätt börja med att träna i köket, sätta upp ett hinder som går över hela den lilla gången så att hon inte kan misslyckas med att hoppa över för att komma till mig. Därefter hitta något mindre, som lämnar fria ytor på båda sidor så att det blir mer "tävlingslydnadslikt" och sedan, när det känns som om hon kan, gå till någon bruksklubb och träna. Det kanske inte är smart att göra så? Jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag inte tänker börja träna in något nytt moment innan jag har en plan för hur det ska läras in. Därför ska det idag fortsättas med platsliggning och 2ans apportering. För Zalas del fortsätter jag nog att träna "stå" inför ställande under gång och försöker att på något sätt få henne intresserad av apportbocken.

Igår blev det mycket att göra för Wahidah.

Hon börjar bli riktigt duktig på fotgåendet och linförigheten (för oss är det ingen skillnad om hon har koppel på eller inte). Vi har våra ovanor, jag tittar ner på henne hela tiden, får ibland för mig att vrida överkroppen mot henne när vi står stilla och hon slarvar med positionen om vi tränar med mycket störning. Däremot är hon, på nya platser och platser med mycket störning, betydligt bättre på att hålla fokus på mig även när vi svänger. Förut halkade hon efter eller tappade kontakten, men det börjar bli bra nu.

För att inte tjata och traggla för mycket här hemma och därmed riskera att tråka ut henne, har jag nu börjat med att skriva träningschema för en vecka i taget och i stort sett bara träna fotgående på platser som inte är "för lätta" att träna på.

Klickern är vår bästa vän. Tack vare den (och planering för hur vi ska träna..) så har vi på bara en månad eller två, gått från usel kontakt från henne och jag som rättar mig efter hunden hela tiden, till fin kontakt och inte överdrivna självrättningar från min sida.

Igår åkte vi alltså in till centralen, tränade där, åkte tunnelbana en bit, gick runt, tränade i väntan på tunnelbanan tillbaka och åkte buss hem. På centralen var Wahidah duktigare än väntat. Vi gick något slalomliknande för att träna svängar och jäklar vad duktig hon var! Bra position, bra kontakt och tja, allt var fint. Massor av belöning i form av "brottning" med mig och lite korv. Däremot slarvade hon på raksträckorna och fortsatte ibland gå rakt framåt när jag stannade... Varför hon slarvar mer med det när vi inte är hemma, men fungerar bättre i svängarna när vi inte är hemma, har jag inte riktigt kommit på. Kanske har det med min egna inställning att göra?

---
Tillägg: ser nu att Wahidah även går och böjer sig i kroppen när vi går rakt fram.. Vet inte om det är något hon brukar göra eller bara gör när hon är "för på".. Vad gör man åt sådant?
---

En vän till mig, som här får bli kallad för M, var snäll och lånade min kamera för att fotografera när vi tränade lite.




Bonusbild, Wahidah åker buss.